Titlar - En bra bonus

Då möttes nämligen Chelsea och Tottenham i den engelska ligacupfinalen på Wembley. Framgångssagan Chelsea som under 2000-talet har räknat in 16 större titlar. Däribland Champions och Premier League. Att jämföra med Tottenham som under samma period endast ställt in en enda trofé i prisskåpet. Det var ligacupbucklan 2008. En titel som man tog mot just Londonrivalen Chelsea. Innan dess får man gå tillbaka till 1991 för att hitta klubbens senaste tunga titel. Då vann laget FA-cupen och ligan har Spurs inte plockat hem på smått osannolika 54 år. 54 år är en lång väntan. Speciellt för en fotbollssupporter. Men fotboll är också lidande.

 Samtidigt som Chelseafansen har skämts bort gång efter annan sedan den ständigt tre dagars orakade oligarken Roman Abramovich tog över klubben 2003 har Tottenhamsupportrarna fått lida, längta och tråna. Ligacuptiteln 2008 var undantaget som bekräftade regeln. Tottenham är ingen klubb för titlar. En sanning tråkig nog för alla inblandade. Framförallt för supportrarna som lägger ner pengar, tid och kärlek på sitt lag. Varje dag, vecka, månad och år dessutom. Precis som Chelseafansen och precis som vilken genomsnittlig fotbollssupporter som helst. Men supporterskapet är precis som kärleken. Oformbart. Det spelar ingen roll om titlarna inte fylls på i rasande takt. Kärleken besvaras ändå. Annars hade halva Wembley inte varit vitklätt i söndags. 45000 personer klädda i vitt. För Tottenham. Klubben som aldrig vinner. Något som påvisar att förlorarlagens supportrar ändå redan har just vunnit. För till syvende och sist är det inte de stora titlarna som räknas för en supporter. Det är drömmarna, hoppen och gemenskapen som spelar någon roll till slut. Och det är sådant som supportrar på båda sidor upplever. Både Tottenhams fans och Chelseas anhängare. Oavsett hur många titlar de tar.

Men trots att det finns vinnare och förlorare bland supporterskarorna världen över är de alla ute efter samma sak. Kärlek och gemenskap. Titlar? Det är bara en bra bonus.

/Supportern