Den svenska tränarkarusellen

Jag klev upp häromdagen, synnerligen sömndrucken, och undrade om Serie A hade kommit till Sverige. Om denna charmanta men tillika kaotiska liga hade lagt beslag på vårt köldslagna land. Även om det fotbollsmässigt hade varit synnerligen välkommet är det inte riktigt vad jag pratar om. Jag syftar snarare på den nästan löjligt cirkusartade tränarkarusellen som vi genomlevt de senaste veckorna.
 

I Italien är det vanligt. Där har nämligen flera av de stora tränarna gått runt bland de italienska storklubbarna likt en suspekt 1800-talsfigur på en bordell, modell finare, från samma sekel. Roberto Mancini är det senaste exemplet. Han är tillbaka i Inter efter några års frånvaro (Manchester City och Galatasaray) och har tidigare tränat Romklubben Lazio och det prominenta outsiderlaget Fiorentina. Hans företrädare, Walter Mazzarri, har själv representerat, utöver Inter, både Napoli och Sampdoria. Två, under tiden, starka kandidater till Europa-platserna i Serie A. I Juventus hittar vi Massimiliano Allegri, den forna AC Milan-tränaren och de liknande exemplena är många. Fabio Capello har Milan, Roma och Juventus under bältet. Marcello Lippi, den gamla räven, har basat över Napoli, Juventus, Sampdoria och Inter samtidigt som Carlo Ancelotti (idag i Real Madrid) har representerat Parma, Juventus och Milan. Men det är inte italiensk fotboll och grånade gubbar jag vill diskutera.

Jag vill snarare diskutera våra svenska motsvarigheter. Särskilt grånade är de visserligen inte men den tränarruljans vi upplevt efter säsongsavslutningen liknar det italienska tränarkaoset. Klubbarna som valt att byta tränare inför 2015 är besvärande många. Närmare bestämt sju stycken.

- IFK Göteborg chockade fotbollsfolket genom att låta Mikael Stahre gå. Anledning outgrundlig. In kom istället sympatiske Jörgen Lennartsson.

- Elfsborg kan förstås inte på något sätt ersätta Klas Ingesson men nygamle Magnus Haglund får förtroendet i alla fall.

- Helsingborg valde en annan hemvändare i form av Henrik Larsson. Av fansen även tidigare gudaförklarad.

- Kalmar FF valde bort långsiktigheten och därmed Hasse Eklund för den blygsamme Peter Swärdh.

- Åtvidaberg kontrade med att, i alla fall tillfälligt, återförenas med Andreas Thomsson. Återstår att se om Roar Hansen hamnar där till slut ändå. Detta samtidigt som Falkenberg valde att återanställa ovan nämnde Eklund.

- Och så har vi blåklädda HBK som gjorde sig av med den mer eller mindre succéartade (i alla fall sett till förutsättningar och resurser) Jens Gustafsson för att ge plats åt hemflyttade Jan Jönsson.

Snurrigt nog för er? Därmed inte sagt att det inte kan gå bra för respektive tränare i respektive klubb. Men denna farsartade karusell är inte den roligaste att följa. Nog för att Jan Jönsson är ett suveränt namn med en tung meritlista men vad mer måste man göra som tränare än att föra Halmstad till tionde plats för att behålla jobbet? Lex Jens Gustafsson. Dessutom ryktades det om namn som Ole-Gunnar Solskjaer och Bob Bradley till IFK Göteborg. Säkerligen sämre val än Jörgen Lennartsson, som jag hyser stor respekt för, men hade det inte varit lite spännande med ett namn utifrån? (Inte för att det är skäl nog för en allsvensk klubb att anställa en ny tränare).

Och om de allsvenska klubbarna nu nödvändigtvis ville ha en etablerad ledare med meriter från den högsta serien, varför högg ingen då på Peter Gerhardsson? Den mest underskattade i landet om ni frågar mig. Nej, tränarkarusellen lär väl fortgå i all oändlighet. I alla fall fram tills att några fler av våra tränare hittar ut, utanför Sveriges gränser.
Tills dess får vi nöja oss med våra Allegris, Capellos och Mancinis.

/Supportern