"Århundradets värvning i svensk fotboll"

Av - Ronald Åman -
Ronald Åman ”Sveriges Franz Beckenbauer” är född 1957 och spelade under sin karriär i ÖSK och Djurgårdens IF. Rolle var uttagen i Sveriges trupp vid fotbolls-VM 1978 i Argentina. Han gjorde sju A-landskamper. Idag skriver han kåserier och krönikor om fotboll och är medförfattare till boken ”Idrottsplatsen i våra hjärtan”. Rolle är en av ca 550 ambassadörer i nätverket ViLirare.

I dagens situation är fotbollsrelaterade nyheter en bristvara. Nu är det listor och nostalgi som gäller i samtliga medier. Det var kanske därför som Fotbollskanalen ringde mig för att höra om ”Århundradets värvning” (det var så den beskrevs) i svensk fotboll. ”Malcolm Macdonald till Djurgården!” basunerades det ut på löpsedlarna. Macdonald blev ”Supermac” med hela fotbollsvärlden efter sina fem mål i EM-kvalmatchen mot Cypern 1975. Vi som var med på den tiden gapade av förvåning – skulle han spela med Djurgården?
 

Etiketter: ronald åman

Ja, så blev det. Här kommer delar av den historien:

Jag lärde känna Malcolm 1979 då han – helt osannolikt och lika överraskande – bestämde sig för att spela med Djurgården. Skälet, eller snarare skälen, var nog att han lockats hit av den nye tränaren Alan Ball och tyckte att ”Ålsvenskan” nog var en bekväm miljö för en fotbollsinvalid - ”a bit of a walk in the park” - och ett inte oväsentligt skäl: pengar. Nu rörde det sig inte alls om samma pengar som i den engelska ligan, men Malcolm (och resten inom den engelska fotbollen) visste att hans knäskada aldrig skulle göra honom rättvisa igen. Han var helt enkelt förbrukad på sin hemmamarknad och därför kom detta udda och märkliga erbjudande väldigt lämpligt när Tommy Berggren blev långtidsskadad. 

Malcolm, som fick sitt stora genombrott i Newcastle, var ingen ”Geordie” (dvs. från Newcastle) utan född och uppvuxen precis vid Craven Cottage, Fulhams hemmaplan, dit hans pappa tog honom för första gången vid fyra års ålder – inte undra på att Fulham blev hans första ligaklubb. Malcolm, ännu inte ”Supermac”, debuterade när han var 18 och gjorde fem mål på 13 matcher. Inte oävet av en 18-åring som började sin karriär som medioker västerback.

Men redan i slutet av 60-talet förstod man att detta var en talang som med närmast missilinriktad instinkt kunde göra mål, något som visade sig under de två säsonger han spelade i Luton: 49 mål på 88 matcher!                                                                                               

Sedan kom det egentliga genombrottet när han flyttade upp till nordöstra England och till den ganska dystra och tuffa industristaden Newcastle.

Det var här han blev ikonen, den som gjorde mål på nästan allt. Malcolm var byggd som en mellanviktsboxare, krumbent och extremt snabb. Han medverkade i Superstars (bra programidé f.ö.) i Malmö 1975 och sprang 100 meter på 10,9 sekunder i ett lopp som tjuvstartades grovt av den svenske pingisvärldsmästaren Kjell Johansson, men Malcolm hann ikapp precis innan målsnöret och noterades för den fantastiska tiden som i sammanhanget stod sig ända till 1982.

Med den fysiken och snabbheten var det inte undra på att han gjorde 121 mål på fem säsonger för The Magpies och blev landslagsspelare. Målfabrikationen fortsatte sedan i Arsenal där han på tre säsonger gjorde 42 mål på 84 matcher. Malcolms målsnitt i den engelska ligan är nästan osannolikt bra, sett över en 10-årsperiod gjorde han mål i över 50 procent av matcherna!

Malcolms kontaktperson i Sverige blev under våren 1979 Hans Troedson, en i raden av många märkliga ordföranden som passerade revy under slutet av 70-talet fram till slutet av 90-talet. ”Hasse Troed” var dessutom den som utsåg den nye tränaren Alan Ball Sr, tack vare (eller på grund av) sina kontakter i England

Här i Stockholm tussades sannolikt en av de mest udda ledarkonstellationer ihop: tränaren och den till synes världsvane Alan Ball Sr, utan någon kunskap om Sverige och det svenska språket, skulle dela ansvaret med lagledaren Gösta ”Knivsta” Sandberg som visserligen också skaffat sig världsvana genom alla internationella uppdrag på klubb- och landslagsnivå, men som inte behärskade det engelska språket. Intressant, tänker du. Kan det verkligen ha varit så tokigt? Ja, precis så. Det kan mina dåvarande lagkamrater ”Grönis”, Tommy Davidsson, Björne Alkeby, Svenne Lindman, Lasse Stenbäck med flera intyga. Det var så tokigt.     

”Hasse Troed” förfogade över en Rolls Royce i London (varför inte?) och i samband med den engelska ligacupfinalen den 17 mars mellan Nottingham Forest och Southampton, där för övrigt Alan Ball jr. var lagkapten, lades grunden till den häpnadsväckande värvningen. Kvällen innan, fredag alltså, lät ”Hasse Troed” meddela Peter Carlsson, fortfarande än idag  trotjänare och allt i allo inom DIF, att de skulle träffa Alan Ball Sr. och Malcolm Macdonald! Peter trodde knappt sina öron men anade ändå inte att detta möte skulle ligga till grund för en av de mest uppmärksammade värvningarna i svensk fotboll. ”Hasse Troed” styrde Rollsen till några pubar för sedvanligt intag och Peter kunde konstatera att ”Hasse Troeds” (o)vana att dubbelparkera även gällde vid vänstertrafik…..

Dagen efter begav sig gänget till Wembley i tid för att uppleva atmosfären – närmare 97 000 åskådare såg Nottingham vinna med 3-2.

På söndagen den 18 mars reste Alan Ball till Great Yarmouth för att ta hand om sin nya klubb. I två veckor skulle här förberedas för ”Ålsvenskan”. Jag kan utan att överdriva konstatera att detta var det mest udda och bisarra träningsläger jag upplevt. Detta tyckte tack och lov resten av spelartruppen också och gjorde mer eller mindre myteri och krävde Alans avgång. Något som effektuerades snabbt och mottogs synnerligen professionellt av Mr. Ball: självömkan låg inte för Alan.

Men kontakten med Malcolm försvann inte med Alan Balls avsked, nej kontakten fanns nu direkt mellan ”Hasse Troed” och Malcolm, som anslöt i början på sommaren i en elegant sportbil, en Toyota Celica, som dittills inte setts i Sverige.
 
The Macdonald Family hade ett lite udda önskemål vad gällde boende. De ville ha ett sommarställe under den korta perioden i Sverige som pappa fotbollsspelaren skulle hjälpa det svenska laget. Det blev Väddö och Barnens Ö! (Tack till Åke Barrling, då general-sekreterare i DIF. Fina titlar på den tiden, förresten…) Där, långt upp i Roslagen, bodde familjen: Malcolm, hans dåvarande fru och deras fyra barn och trivdes uppenbarligen bra i det svenska sommarklimatet.

Men det fanns ett andra hem för Malcolm: Tudor Arms, puben som startades av engelske Chris och svenska Lena 1969. Där blev Malcolm en given medelpunkt, ofta flankerad av Ball Sr. som stannade i Stockholm trots att han var entledigad från uppdraget som tränare i DIF. Tudor Arms var och är ett nav i varje till Stockholm utvandrad engelsmans liv. En fast punkt i tillvaron med mahogny, lager och ale på fat, engelska tabloider och TV-kanaler. Dessutom ett pålitligt kök och dito bartenders. Här trivdes Malcolm, ofta ståendes med en pint (den gamla runda sorten) i sin hand med ett märkligt grepp – han höll sejdeln med tummen uppe vid kanten och vilande mot två fingrar i botten. Impressive! (Märkligt vad man kan komma ihåg konstiga saker…). 

Malcolms period i Djurgården blev inte vad vi alla hade hoppats på, han levde inte upp till alla högt ställda förväntningar. Han var svårare skadad än omgivningen trott – åtminstone den svenska. (Han hade genomgått en adekvat läkarundersökning innan han kom). Nästan invalidiserad genomled han träningar och matcher och efter matcherna var hans illa sargade knä så uppsvullet att man var tvungen att tömma det på vätska, vilket i sin tur ledde till att han inte kunde träna regelbundet, vilket i nästa steg... Ja, du förstår.
Jag tyckte uppriktigt synd om honom. Han försökte verkligen men det var egentligen lönlöst. Men hans vilja och professionalism var imponerande - aldrig ett ord om smärtan eller problemen. De nio matcher han spelade med oss innan han skulle tillbaka till Arsenal efter sommaruppehållet blev hans sista i karriären.

De följande 35 åren följs av en närmast oöverträffad story under rubriken ”livets berg- och dalbana”. Framgång följs av motgång: succé som manager i Fulham, katastrof i Huddersfield. Lycka byts mot tragedi: välbeställd till bankrutt, två skilsmässor, nya ”affärsmöjligheter” som alla visar sig vara luft. Misslyckade pub- och hotellprojekt. Märkliga år och projekt i Milano för att sedan vara tillbaka i nordöstra England.

Tillbaka till ett område där han fortfarande – med all rätt – räknas som en av de största och kanske kan livnära sig på det som så många engelska f.d. fotbollsspelare gör, nämligen berätta anekdoter och halvhemligheter vid festliga tillfällen som middagar eller årsmöten.

/Ronald Åman

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Midas » Humor är kul.:  ”Den hår babisen kommer bli guld”

  • Klas » Ny säsong för Umeå FC:  ”Tack för en bra artikeln från året som gått. Nu startar 2020 i uppförsbacke med ..”

  • Danne Fröberg » Scout - ett drömjobb?:  ”Intressant uppgift att kolla på anfallare tänkte jag eftersom vi är i underläge ..”

  • Bo L. Jepson » SKOTT KOMMER:  ”Henrik! Delar verkligen din åsikt! God Jul o GNÅ - Fyndigt Skottår! Vi ses i ViL..”

  • Andre Forslöf » Björklöven spänner musklerna:  ”Urban tror du har fel, Johan har helt rätt. 44 insläppta och inte 64 som du skri..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln