Bredd eller elit, hur svårt kan det vara?

Av - Daniel Collin -
Fotbollsälskare som vid sidan av jobbet ägnat majoriteten av fritiden till ideell knatte- och ungdomsverksamhet sedan 2006. Blir lika glad av att se favoritlaget i Allsvenskan vinna guld som att se glädjen i barnens ögon när de är nöjda med något de lyckats med på en träning.



För ett par veckor sedan skrev en av våra kvällstidningars fotbollskrönikörer om sin syn på diskussionen om bredd kontra elit inom barn- och ungdomsfotbollen. 
 

”Fotbolls-Sverige lever i en masspsykos.” Inleder krönikören när han drar sin lans för ”de stackars elitförespråkarna” och gör sig till talesperson för dessa med ett och annat bra argument samt förslag på hur vi skulle kunna få alla nöjda. 

Låt mig få berätta vad jag tycker om elitsatsning inom barnidrotten, jag ska bara lämna av sonen där de sparkar boll och leker kull en timme.

Elitfokuserade föräldrar som desperat tecknar in varenda ledig minut till att skjutsa, peppa och hetsa sina talangfulla barn till att bli bäst får mig att må illa.

Särskilt de som nästlar sig in i en tränarroll och står koleriskt skrikande med overallen på fotbollsplanen med inställningen att det här är på blodigt allvar.

Varje träningspass och varje match är allvar. 

Varje minut. 

Ingen j…a lek, för då kan vi lika bra skita i det. 

Elitförespråkarnas nödiga angelägenhet om att alla måste förstå vikten av seriositet från tidig ålder är patetisk.

Med olika argument om att ”barn inte är dumma, utan minsann själva vet sin rangordning - så det är bara elakt att inte vara ärlig med dem som inte platsar”. 

-Sorgliga!

Eller när de med påklistrad förstående min, samtidigt nickandes för att understryka att sitt eget uttalande är rätt, säger att ”det ju finns andra lag eller föreningar som är jättebra” som svar till föräldern vars son eller dotter precis fått beskedet att de inte längre får plats i sitt lag och är förkrossad. 

-Jubelidioter!

Som på allvar tror att ju fler barn som tidigt specialiserar sig och ju snabbare dessa kommer upp i en elitsatsande vuxens träningsmängd desto fler svenska världsstjärnor kommer vi få. 

-Töntar!

-Vad jag tycker om breddförespråkarna? Kan du vänta en timme medan jag går iväg och coachar 11-åringarna till seger i matchen som börjar strax?

Så. -Breddförespråkarna är lallare!

De är inte ett dugg intresserade av varken fotboll i sig, eller att deras barn ska utvecklas som spelare.

en grundsyn om att det är en demokratisk rättighet att deras barn ska få spela fotboll får de andra att skjutsa till träningar och matcher eftersom de själva är upptagna med sina egna aktiviteter. 

Deras egentid är faktiskt viktig.

Skulle de någon gång lyckas ta sig till en av barnets matcher pratar de hellre trädgård och semester med alla de kan än att se sitt barn kämpa på planen. 

Lika frekvent som de tittar på när barnet spelar match lyckas de svara på de kallelser som skickas ut för att tränarna ska kunna planera övningar och förbereda matcher.

Däremot är de alltid på plats när det vankas föräldramöte och pratar gärna vitt och brett om hur laget bör hanteras och att det viktigaste vi har är våra barn.

När det i slutet av mötet ska fördelas uppgifter för att kunna organisera tvätt av matchkläder, aktiviteter för att få in pengar som ska täcka kostnader för cuper med mera - har de precis varit tvungna att lämna mötet för att hinna i tid till sitt yogapass.

Ganska precis såhär känner jag när det gäller frågan om elit eller bredd inom barnfotbollen.

Jag fixar inte de elitbeivrare som tar sig själva på så stort allvar att det går ut över barns glädje.

Jag fixar inte heller de lallare som inte bara ser fotbollen som bekväm barnpassning utan dessutom på fullt allvar menar att oavsett hur ointresserat deras barn i och för sig är så har det rätt att få spela lika många matcher som de som tränar mest. 

Lägger vi därtill att barn inte utvecklas i exakt samma takt och har varierande självinsikt blir det ytterligare komplext.

För mig handlar det om att lyckas balansera elit och bredd på ett sätt som håller alla barn glada.

För några är kompisskapet det viktigaste medan andra är födda med vinnarskalle - och rätt vad det är har dessa olika perspektiv bytt plats med varandra.

Men vem har sagt att fotboll är enkelt?

PS. Tack till Hugo Rehnberg för stor inspiration till disponering av tankar! DS.

/Daniel Collin

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Midas » Humor är kul.:  ”Den hår babisen kommer bli guld”

  • Klas » Ny säsong för Umeå FC:  ”Tack för en bra artikeln från året som gått. Nu startar 2020 i uppförsbacke med ..”

  • Danne Fröberg » Scout - ett drömjobb?:  ”Intressant uppgift att kolla på anfallare tänkte jag eftersom vi är i underläge ..”

  • Bo L. Jepson » SKOTT KOMMER:  ”Henrik! Delar verkligen din åsikt! God Jul o GNÅ - Fyndigt Skottår! Vi ses i ViL..”

  • Andre Forslöf » Björklöven spänner musklerna:  ”Urban tror du har fel, Johan har helt rätt. 44 insläppta och inte 64 som du skri..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln