När jag mötte Gud, ja alltså Torbjörn Nilsson

Av - Lisa Ek -
Jag är Lisa Ek, drömmare sen 6 års ålder då jag första gången uttalade att jag skulle bli fotbollsproffs i Italien. De sa då att det var omöjligt eftersom det inte fanns några kvinnliga proffs i Italien. 27 år senare debuterade jag i Italienska serie A , iklädd Fiorentinas lila tröja och med proffskontrakt i handen. Jag har nu avslutat min spelarkarriär, en cirkel slöts och en ny början tog vid. Jag studsade in i mitt nya liv som ett levande bevis på det som lägger grunden för framgång: ”Ingenting är omöjligt!” 

Som spelare var jag en late bloomer. När jag var 27 år gammal satt jag på bänken i ett lag som slutade 7a i damallsvenskan. Jag hade drömmar om något större, mitt liv och min passion var fotboll men det var som att det hela tiden var något som höll mig tillbaka. Prestationsångest, orimliga krav och en ständig underskattning av min egen “talang” ledde till att jag alltid låg på en nivå av träning som var över gränsen för vad kroppen klarade av. Jag trodde att jag var tvungen att träna FÖR mycket för att hänga med de andra, de “talangfulla”.


 

Etiketter: helgkrönikör lisa ek

Stressen över att inte lyckas med det som jag investerade hela mitt liv i var ständigt överhängande och jag kunde börja gråta när jag tänkte på att vilket misslyckande det skulle vara om jag, som satsade Allt, inte lyckades till slut. I jakten på perfektion i förberedelse, träning och prestation tappade jag totalt förmågan att känna efter och därmed förmågan att lita på min känsla. På planen och utanför. Jag utsatte kroppen för träning som jag hade känt gjorde skada , om jag bara tillåtit mig att känna.

Jag fattade beslut på fotbollsplanen som jag aldrig hade fattat om jag hade vågat lita på min instinkt och min känsla. Jag förberedde mig inför match på ett metodiskt sätt, något jag hade läst mig till och en förberedelse som inte på något sätt var anpassad efter mig, min kropp, min mentalitet. Jag gjorde allt det för jag ville vara säker på att eventuell utebliven framgång inte skulle bero på dåliga förberedelser.

Driven av rädslan för att inte göra det som andra sa var “rätt” anpassade jag mig efter varenda tränares önskemål och blev till slut ganska bra på att göra just “rätt”. Åtminstone i isolerade situationer på träning där man varken behövde känsla eller eget beslutsfattande.

Trots uteblivna framgångar gick jag hela tiden runt med känslan av att jag hade något mer inom mig. Något som hindrade mig från att få ut maximalt av mig själv men hur jag än sökte och försökte så kunde jag inte hitta nyckeln. År med mental träning hade förberett mig för livet men på något sätt körde jag fast även där. Som att den mentala träningen egentligen bara blev ytterligare en bit i jakten på mitt perfekta pussel.

Åren gick , jag bytte klubb ett par gånger, bytte tränare ännu fler gånger och till slut hade jag hunnit bli 27 år gammal och var en bänkspelare i ett lag i undre halvan av tabellen i damallsvenskan.  Då hände något som ändrade hela min karriär: För första gången i mitt liv mötte Gud. Ja, alltså Torbjörn Nilsson, känd som Gud i Göteborg. Torbjörns ledarskap byggde på känsla och individens egna beslutsfattande, två saker som jag , efter år av att försöka göra “rätt” , totalt saknade.

Torbjörn ville inte att vi skulle göra löptester “ni känner väl om ni är i bra form , det behövs inga tester för att ta reda på det. “ Vi hade många diskussioner om forskning och vetenskap Torbjörn och jag. Jag hävdade att det är enklare att sträva efter saker som är mätbara och menade på den positiva psykologiska effekten av att veta att man har nått en viss nivå på ett jojo-test. Jag höll inte alltid med Torbjörn men han gav mig balansen som jag behövde. Det tog ett par månader innan jag hade förstått att det som var att “göra rätt” hos Torbjörn var att lita på sin egen känsla. Steg för steg lärde jag mig på nytt att lita på mina egna beslut och för varje vecka som gick tog jag stora steg mot att spela den fotboll som jag hade inom mig. Den totala vändpunkten för att prestera , inte bara på träning utan även i match kom efter ett samtal med Torbjörn efter en träning.

- Hur förbereder du dig inför match Ek?

- Jag sover 8 timmar och 25 minuter dygnet innan matchdag, 25 av de minuterna under dagtid om matchen spelas på eftermiddagen. Jag äter fisk och ris  4 h innan matchstart och jag tar en promenad på förmiddagen, är det hemmamatch så tar jag bilen till samlingen för att inte bränna något extra.

-Okej. Det låter bra. Men på lördag vill jag att du ska pröva något nytt. Jag vill att du inte ens ska tänka på matchen förrän en kvart innan du kliver ut på planen. Du sover tills du vaknar, du äter det du är sugen på , då går eller tar cykeln eller bilen till samlingen , det du känner för. Du är så seriös i allt du gör men det mest seriösa du kan göra är kanske att inte förbereda dig alls. Jag tar allt ansvar för om du skulle prestera dåligt.

Jag blev skitskraj. Det kändes oseriöst att inte förbereda mig alls men samtidigt hade Torbjörn sagt att det var det mest seriösa jag kunde göra och tron på tränaren hade alltid varit större än den jag hade på mig själv.

Lördagen kom och jag gjorde allt för att inte ladda. Allt för att inte tänka på matchen i överhuvudtaget. Jag åt fiskbullar på burk och pasta 30 minuter innan jag tog cykeln ner till samlingen. Jag gjorde som jag kände för och inte som jag hade läst mig till att forskningen sa att man borde göra. Jag lyssnade till och med bara med ett halvt öra när Torbjörn körde taktikgenomgången. Umeå IK stod för motståndet, ett av Sveriges bästa lag på den tiden och med en historia som skrämde de flesta. Jag gick ut och bara körde. Vi vann med 5-0 mot Umeå, jag gjorde 2 mål och blev matchens lirare. Torbjörn hade hjälpt mig bygga upp tron på mig själv och tilliten till mina känslor. Det var nyckeln.

Jag håller fortfarande inte med Torbjörn om att fystester är onödiga, för alla. Jag tror tvärtom att det är många som behöver mätningen som motivation och för att förstärka känslan av att lyckas. Däremot vet jag vilka processer som kan dras igång och vilka krafter som kan frigöras om man uppmuntrar spelare och människor att lita på sina känslor, även om det sker på bekostande av ett par procent vetenskap. Och jag kommer alltid älska Torbjörn för att han fick mig att prestera den fotboll som låg inlåst inuti mig, fram tills den dagen då jag träffade Gud.  

/Lisa Ek

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Göran Andersson » SM-guld på väggen:  ”Det var intressant och inspirerande läsning, Bosse! Jag kan bara konstatera att ..”

  • Åke Samuelsson » När jag mötte Gud, ja alltså Torbjörn Nilsson:  ”Denna krönika borde vara obligatorisk i utbildningen av alla ungdomstränare. Und..”

  • anonym » Hockey vs hockey:  ”You DON'T have permit use this Dzurilla photo, due to copyright of the reprehoke..”

  • Curt Einarsson » SM-guld på väggen:  ”Vilken lysande story! Var egentligen ute efter en faktauppgift, hade lite lagom ..”

  • Rune Larsson » SM-guld på väggen:  ”Mycket trevlig krönika Bosse!”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln