SM-guld på väggen


Av - Bosse Petersson -
Jag var 10 år 1958 och var på plats när Sverige och Brasilien spelade om VM -guldet på Råsunda fotbollstadion i Solna. Där och då startade min kärlek till fotbollen. På den vägen är det!

En rörmokare som blev en ”järnkamin” med en 3:a på ryggen.
En spelare som alltid satsade allt.
En karriär som slutade efter 0-6 förlust och ett SM guld.


 

Min far Ingvar "Mysing" Petersson (1922-2002) var en av de klassiska järnkaminerna. Under hans tid i Djurgården gick klubben från att vara nykomlingar i allsvenskan till att bli bäst i Sverige. Både han och jag gjorde allsvensk debut sent i karriären. Både han och jag lämnade allsvenskan
på ett smärtsamt sätt.

Jag och mina föräldrar, Peggie och Ingvar Petersson lämnade Kalmar och flyttade till Stockholm 1949. Pappa kallades "Mysing" och hade spelat för Kalmar AIK i division två Östra Småland.

Jag föddes på min mors 20-årsdag den 10 juli 1946 och döptes till Bo Ingvar. Jag hade knappt hunnit fylla tre år då vi kom till huvudstaden. 28 år senare skulle vi, jag och Mysing, bli det femtionde far-och-son-paret som båda spelat i
allsvenskan.

Farsan sökte jobb och fick anställning på LM Ericsson i Midsommarkransen.
Våren 1949 upptäcks han av Djurgårdens IF då han spelade i Ericssons korplag. Av en ren slump cyklade ”Farbror Filip”, han kallades så i djurgårds- kretsar, förbi. Han var klubbens och kanske Sveriges första talangscout. Han cyklade runt i Stockholm med omnejd och letade spelare som kunde förstärka Djurgården. Han såg ut som skådespelaren Per Oscarsson gjorde på äldre dagar, en vithårig snäll farbror. Han måste ha cyklat hundratals mil runt bland Stockholms fotbollplaner.

Vi bodde på Storkyrkobrinken i Gamla Stan. Ett rum och kokvrå utan el och rinnande vatten och med toalett på gården. Min första fotbollsplan var Kungliga Slottets borggård. Tyvärr kom han aldrig ut den där jämnårige grabben som bodde där inne.

1951 flyttar vår familj till dåtidens ”miljonprojekt”, Gubbängen. En lägenhet med två rum och kök med eget badrum. 1949 gjorde Mysing allsvensk debut som 26-åring och då spelades Allsvenskan som höst-vår serie.

Djurgården hade varit nere i division två, den näst högsta serien, och förstärkte laget inför comebacken i Allsvenskan. 1950-talet blev början på en storhetstid för Djurgårdens fotboll. Djurgården och Mysing gick från att vara nykomlingar i allsvenskan till att ta klubbens första allsvenska guld 1955.
Placeringarna under Mysings tid i klubben var 8a, 6a, 7a, 3a, 6a och 1a.

Detta Djurgårdslag som mötte det holländska LANDSLAGET i Amsterdam 1954 och spelade oavgjort 1-1. Holländske journalisten Aad van Leuwen skrev i morgontidningen de Telegraf, ”Djurgården spelade långa stunder ut vårt landslag och var överlägsna i fråga om bollbehandling, kroppstacklingar och taktiskt omdöme”. Ganska precis tjugo år senare dominerade holländsk fotboll världen med Ajax och sitt landslag. Svensk fotboll valde en annan väg.
Folkrörelsetraditionen var och är stark i Sverige.

Djurgårdens guldlag på -50 talet var amatörer med heltidsarbete vid sidan av fotbollen och spelade runt femtio matcher per säsong. Min uppfattning är att vi idag spelar alltför få tuffa matcher i svensk fotboll och vi har en alldeles för kort säsong. Spela fler matcher, inte minst på ungdomssidan, och helst mot bättre motstånd så utvecklas speluppfattningsförmågan på ett naturligt sätt. Just speluppfattning är den absolut viktigaste faktorn att utveckla för en fotbollsspelare som vill nå toppen, precis som skridskoåkning är den helt avgörande för att nå eliten i hockey.

"Mysing", förresten. Vi kunde aldrig komma fram till varifrån smeknamnet kom.
Själv menade han att det var Kalmar AIKs målvakt Hilmer Andersson som gett honom namnet. ”Under en träning, där vartenda skott jag sköt blev mål, tyckte Hilmer att jag bara gick omkring och myste ”, var Mysings egen version. Min mor Peggie hade en annan:
”När jag presenterade Ingvar för min mamma frågade hon på skoj om han hade nå´n mysing?". (mysing var småländskt slang för pengar). Hur det än var, i vuxen ålder kallade jag honom aldrig för pappa, det var alltid Mysing och det gillade han.

Farsan var stenhård vänsterback, alltid pålitlig, aldrig spektakulär.
Jag besöker lagkamraten från den tiden, John "Jompa" Eriksson. Han beskriver Mysing så här:
- "Mysing gav sig aldrig, var tjurig som få och en otroligt fin lagspelare - en envis smålänning som älskade att vinna".
”Jompa”, som var Djurgårdens store målskytt under 1950-talet, berättar vidare om en förbättrad ekonomi för en allsvensk spelare. Vi fick 150 kronor för 
vunnen match, 100 kronor för oavgjord och 50 kronor vid förlust.
Innan jag lämnar Jompa i hans hem på Söder i Stockholm berättar han att han minns mig från tiden då jag, som han sa, -” kunde stå raklång under köksbordet".
”Jompa”Eriksson var på -50 talet föreståndare för lekplatsen som låg på gärdet mellan Gubbängen och Hökarängen. Alla vi ungar var välkomna, en härlig blandning av olika åldrar som samlades på Jompas gärde. Åldersblandningen gav oss en unik möjlighet att utvecklas som fotbollspelare och sannolikt som individer. Jompa har sedan dess fortsatt med sitt stora sociala engagemang för barn och ungdom.

Vänsterbacken Mysing spelade även ibland högerytter. Tränaren, den legendariske AIK-aren "Pära" Kaufeldt, visste inte var han skulle låta Mysing
spela. ”Han ger mig huvudbry genom att vara både vår bäste vänsterback och vår bäste högerytter”, sa Kaufeldt.

På senhösten 1950 reste Djurgården på turné till Burma, Thailand, Vietnam och Hongkong. Resan gick från Bromma flygplats med propellerplan och laget var på resa i över en månad. Äventyret filmades och kunde ses på biografer redan till våren.

Genom fotbollslaget berättades om de österländska människorna, miljöerna och sederna i filmen Tini-Kling (Tini-Kling är en filippinsk danslek). Filmen användes också som rent undervisningsmaterial i Sveriges skolor.
I filmen ser man bland annat hur farsan får ett brev som innehåller en teckning från mig. Vidare kan man se honom ”fuskäta” med sked då övriga gänget ses kämpa med sina kinesiska pinnar. Tini Kling filmen och Mysings kinesiska pinnar i elfenben finns nu välbevarade i vårt hem.

Djurgården var på utlandsturné flera gånger under farsans sex år i klubben.
Bland annat till Ungern som då var en världsnation i fotboll, det kom 80 000 åskådare för att se matchen. Laget besökte också Sovjetunionen och spelade på Leninstadion i Moskva. Där satt över hundratusen personer på läktaren. Djurgården var också på besök i Turkiet. Där blev Mysing för första och enda gången i karriären utvisad. Han berättade om hur det gick till:
”-Jag och Sigge Parling tröttnade på den turkiska högeryttern som spelade ojust och fult. Det var bara några minuter kvar av matchen och vi kom överens om att den som först kunde fälla honom skulle göra det, och det blev jag”.

Det blev 220 A-lagsmatcher för farsan i Djurgården, 111 av dem i Allsvenskan. Alltid med nummer 3 på ryggen. Han spelade B-landskamper, men ingen A-landskamp.
”-Fast det var nära. En gång när Sverige skulle spela mot Island tackade jag nej för att vara med familjen och en annan gång sökte de mig men fick inte tag på mig”, mindes Mysing i en tidningsintervju.

Kurt Hamrin, född 1934, då AIKs högerytter mötte Mysing många gånger i tuffa
Stockholmsderbyn. När jag långt senare, 1989, besökte Kurre i Florens berättade han för mig om hur det var att möta farsan. ”Han var den svåraste backen att möta i Allsvenskan för att han var lika kvick som jag”.
Senare vid hemkomsten framförde jag hälsningen från Kurre och jag vet att Mysing uppskattade Kurres analys.

Säsongen 1954/55 blev hans sista. Den slutade med hans största framgång och hans största motgång. Den allsvenska segern, den första någonsin för Djurgården, var en stor triumf för såväl Mysing som för klubben. Från den 30 maj 1954 till 8 maj 1955 var Djurgården obesegrade. Laget spelade sexton allsvenska matcher i följd utan att förlora. Sviten bröts när Helsingborg kom till Råsunda och vann med 6-0.

En ”slavdrivare, Frank Soo, hade hämtats från England och tillsammans med Anders Bernmar drev han laget stenhårt. Fotbollstränare kallades på den tiden "slavdrivare", och det fanns goda skäl till det. Stenhård träning var Frank Soos kännetecken. Under hans tid i Djurgården tränade laget på Karlbergs
Kadettskolas träningslokaler. Spelarna bytte om på Stockholms Stadion och sprang fram och tillbaka till Karlberg, en sträcka på dryga halvmilen.

Springa långt, det kunde Mysing. Liten, senig, envis, med kondition som få låg han alltid i täten både till och från Karlberg. ”Jompa” Eriksson säger idag på sitt typiska söderslang:
- ”Frank Soo är den bästa treeenare jag haft. När han kom till Dju’gårn förbjöd han borsten, men en cigg gick bra.”

När Soo ryckte in som svensk landslagstränare och fem djurgårdare fanns i laget märktes hur bra tränade de var.
- ”Frank Soo körde alltid hårda uppvärmningar, så när matchen skulle börja var det bara vi djurgårdare som orkade spela. De andra var helt slut av uppvärmningen”, berättar ”Jompa”.

Frank Soo (1914-1991) var född i England och hade kinesiska anor och hette från början Hong Ying Soo. Han hade spelat för Stoke under 1930-talet och under krigsåren blivit den förste med östasiatiskt ursprung att spela i det engelska landslaget, där blev det nio landskamper. Soo blev tränare i England 1947, flyttade vidare till Padova i Italien och hamnade sedan i IFK Eskilstuna och Örebro SK innan han togs till Djurgården.

Efter allsvenska 6-0-förlusten mot Helsingborg ville Frank Soo och lagledaren Anders Bernmar hitta en syndabock. Det fick bli Mysing. Att han var en av de mest ordinarie i laget spelade ingen roll. Fyra av de sex målen hade gjorts av Helsingborgs högerytter Kalle Eriksson. Mysing hade inte gjort någon av sina bättre matcher, men det fanns en förklaring. Han hade drabbats av en muskelbristning under matchen och på den tiden fanns ännu inget som hette avbytare i svensk fotboll. I Dagens Nyheter lades skulden på Sigge Parling. ”Han nonchalerade fullständigt markeringen av Lars-Erik Ahlberg och lämnade över ansvaret till ”Mysing” Petersson och den otacksamma uppgiften att både stoppa Ahlberg och flinke yttern Kalle Eriksson och det var inte ”Mysing” man till”, skrev reportern.
-”Vår taktik gick ut på att utnyttja utrymmet bakom offensive Parling”, sa HIF-tränaren Erik Persson.

Farsan hade i slutet av säsongen förklarat att han skulle lägga av och Parling var ju storstjärnan, därför blev valet av syndabock enkelt för herrar Soo och Bernmar. De petade Mysing för att statuera exempel - i Djurgården tolereras inga svaga matcher, det var det outtalade meddelandet. Ersättaren Birger Stenman lyckades inte. Efter två matcher presenterades Stig Gustafsson som ”Djurgårdens nye vänsterback”. Även på andra platser i laget gjordes ändringar - bland annat debuterade en 20-årig Hans Mild ”även känd som
ishockeyspelare i Göta”, som det hette inför debuten. Redan i sin andra match fick Mild benet avsparkat i ett derby mot AIK, då han kolliderade med Orvar Bergmark.

Hans ”Tjalle” Mild skulle sedan bli en av dem som mest kom att symbolisera Djurgårdsandan och ”järnkaminerna”. ”Tjalle” och jag spelade under många år tillsammans i det ex-stjärnlag som hette Nollorna. Laget skapades 1964 av Torsten Adenby, dåtidens Bert Karlsson, och laget spelade i den mytomspunna morgonserien Tunncupen. Nollorna hade 2014 femtioårsjubileum och många fd elitspelare i Stockholm har burit Nollornas röda matchtröja. Stommen har bestått av djurgårdare som Hasse Nilsson, Arne Arvidsson, Per Lövfors och den
allsvenske skyttekungen Tommy Berggren. Rolf Zetterlund, Vadim Jevtushenko och senare också av Gary Sundgren som representerade AIK-inslaget i Nollorna.

Våren 1955 ledde Djurgården Allsvenskan så stort att de kunde börja spela ihop laget för nästa säsong, men det höll på att stå Djurgården dyrt. Utan Mysing i försvaret förlorade laget ytterligare två matcher på våren, men klarade ändå att behålla förstaplatsen. Men för Mysing betydde det att den allsvenska karriären var över. Han kunde aldrig förlåta lagledningens beslut att han inte fick komma tillbaka i laget när muskelbristningen hade läkt.
Efter den sista matchen, mot Gais, ställde laget upp för fotografering. Där är det Mysings ersättare Stig Gustafsson som poserar på backplatsen närmast målvakten Arne Arvidsson.

Jag kan förstå både lagledningen och farsan reaktion.
Ur mitt ledarperspektiv försökte jag långt senare förklara för Mysing att det inte var speciellt klokt av honom att under pågående säsong berätta om sitt beslut att lägga skorna på hyllan. Jag kan också förstå att Djurgårdsledningen valde att bygga för framtiden. Därmed låta nya spelare som skulle ta över få möjligheten att spela in sig i framtida laget, samtidigt var det självklart
väldigt okänsligt att inte låta farsan spela sista matchen när guldet redan var säkrat.

Bernt "Sump-Hugo" Andersson var med då, som 18-åring. Han berättar:
- Frank Soo hade principen att man själv fick säga om man kunde spela eller inte. Den som sa att han kunde, han tog på sitt ansvar att han inte var skadad - och när Soo såg att Mysing var skadad så, ja, det kan ha varit så att han ville visa vem som bestämde. Råkade du ut för Soos ilska någon gång?
-"Ja, jag hade lite ont på en träning och tog det ganska lugnt och när Frank Soo sa till mig att jobba hårdare svarade jag "Håll tyst för fan, jag har ont i benet". Dagen efter ringde lagledare Anders Bernmar och sa att jag var petad till nästa match.

Mysing återkom ändå till Djurgården några år senare. 1961-63 tränade han juniorlaget. Hela livet fortsatte han att vara blårandig i själ och hjärta. 1959 fick han klubbens Hedersmärke för förtjänt insats. 1952 fick han Djurgårdskedjans glasboll för ”Gedigen insats på och utanför planen”.

Mysing avled 2002, 79 år gammal.
Guldmedaljen från 1955 och övriga utmärkelser finns nu i mitt arbetsrum, i vårt hem som bär namnet Mysingsbo.

/Bosse Petersson
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Midas » Humor är kul.:  ”Den hår babisen kommer bli guld”

  • Klas » Ny säsong för Umeå FC:  ”Tack för en bra artikeln från året som gått. Nu startar 2020 i uppförsbacke med ..”

  • Danne Fröberg » Scout - ett drömjobb?:  ”Intressant uppgift att kolla på anfallare tänkte jag eftersom vi är i underläge ..”

  • Bo L. Jepson » SKOTT KOMMER:  ”Henrik! Delar verkligen din åsikt! God Jul o GNÅ - Fyndigt Skottår! Vi ses i ViL..”

  • Andre Forslöf » Björklöven spänner musklerna:  ”Urban tror du har fel, Johan har helt rätt. 44 insläppta och inte 64 som du skri..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln