Om bänkade barn och vikten att se alla

Av -Daniel Collin -
Fotbollsälskare som vid sidan av jobbet ägnat majoriteten av fritiden till ideell knatte- och ungdomsverksamhet sedan 2006. Blir lika glad av att se favoritlaget i Allsvenskan vinna guld som att se glädjen i barnens ögon när de är nöjda med något de lyckats med på en träning.



När går gränsen för att gå från ”lika mycket speltid för alla” till att börja bänka spelare?

-Vad tycker du?
 

En rimlig regel skulle kunna vara när skiftet sker från bredd till elit, vilket för vissa föreningar är vid 15 års ålder, några vid 12 medan andra har det från första början – för det är så föreningen har bestämt.

Som nybliven fotbollsförälder är detta inte alltid helt tydligt, men väl så viktigt att ha koll på för att veta i vilken miljö ni sätter ert barn.

Det är inte konstigt att de flesta föräldrar inte har en aning om att föreningar har olika syn på när balansen mellan glädje och allvar ska börja väga över för allvar.

Dels med tanke på att fotboll är Sveriges och världens största idrott och dels med tanke på den allmänna uppfattningen att ”fotboll är för alla”.

Just i år har två av Stockholms största föreningar valt två helt olika strategier för när leken ska övergå i allvar:

Medan AIK valt att senarelägga när man påbörjar elitsatsningen (akademiverksamhet på finare språk) har Djurgården gjort tvärt om och valt att börja i yngre åldrar än tidigare.

Min insyn i bakgrunden till deras olika beslut är begränsad till vad jag hört sägas från ett par personer som jobbar centralt i dessa föreningar.

I AIKs fall är det en följd av en långsiktig strategi de påbörjade för ett par år sedan, med målet att utveckla fler bättre spelare som är aktiva längre.

I DIFs fall är det baserat på en strategi som bygger på att man vill bli bättre i yngre åldrar för att behålla sina bästa spelare (istället för att tappa till föreningar som gör bättre resultat) och därigenom utveckla fler spelare som är aktiva längre.

Om bakgrunderna stämmer något sånär är det såklart en förenklad bild och båda föreningarna har naturligtvis gedigna utbildningsplaner bakom sina olika strategier.

Vilken strategi som är mest lyckosam kan nog allra tidigast bedömas om fem år, men det blir intressant att följa.

Hur är det med barnens och ungdomarnas perspektiv då?

Jag är personligen av åsikten att så länge ett lag inte är ett uttalat akademi- eller utvecklingslag ska grundprincipen vara att alla får ungefär lika mycket speltid.

Här är det garanterat en och annan som tycker annorlunda och lika säkert finns det tränare som agerar på ett sätt som går stick i stäv med sin förenings policies.

Som toppar laget med 9-åringar och låter 2-3 nöta bänk trots att föreningen är en breddförening.

Nu är ju också verkligheten sådan att utan alla ideella ledare skulle vi inte ha i närheten så många barn som spelar fotboll.

Och jag tänker mest på barnen.

Det jag vill adressera i denna blogg är vikten av att se alla spelare.

Särskilt de som sitter på bänken.

För ledare som ger alla lika mycket speltid är just tiden då spelare är på avbytarbänken perfekt för positiv feedback.

För ledare som har spelare som tillbringar mer tid än andra i laget på bänken:

-Se dem! Få dem att känna sig betydelsefulla! Se till att de känner att du tror på dem och uppskattar dem!

Detta var mitt enda råd till de 20 år yngre tränare som i min förening tog hand om förrförra årets nyblivna ”elitlag”.

Det handlade om de som tog plats i 1:a-laget som bildas samma år som spelarna fyller 15 år.

”Tänk på att se de som får minst speltid! För när de väl får speltid behöver de känna att ni tror på dem.”

Jag vet att det där är lättare sagt än gjort.

Särskilt om den som får mindre speltid blir ledsen, arg och sur.

Om tränaren då är runt 20 år, utan någon annan ledarerfarenhet än just inom fotbollen, är det lätt hänt att han eller hon blir sur tillbaka, eller duckar för att prata med spelaren.

Relationsspiralen mellan tränaren och spelaren blir då helt förståeligt nedåtgående.

Dumt, eftersom det inte utvecklar någon av dem till det bättre.

Mitt råd till tränaren här är att helt enkelt ge alla spelare ungefär lika mycket uppmärksamhet över tid.

Säkerställ att du har en så bra relation som möjligt med samtliga spelare.

Se, feedbacka, prata, skoja med alla.

Var noggrann med att inte favorisera, andra än möjligen de som får minst speltid.

För plötsligt behöver du dem.

Och plötsligt inser du att de är bättre än de var för några månader sedan.

/Daniel Collin

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Göran Andersson » SM-guld på väggen:  ”Det var intressant och inspirerande läsning, Bosse! Jag kan bara konstatera att ..”

  • Åke Samuelsson » När jag mötte Gud, ja alltså Torbjörn Nilsson:  ”Denna krönika borde vara obligatorisk i utbildningen av alla ungdomstränare. Und..”

  • anonym » Hockey vs hockey:  ”You DON'T have permit use this Dzurilla photo, due to copyright of the reprehoke..”

  • Curt Einarsson » SM-guld på väggen:  ”Vilken lysande story! Var egentligen ute efter en faktauppgift, hade lite lagom ..”

  • Rune Larsson » SM-guld på väggen:  ”Mycket trevlig krönika Bosse!”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln