Real Madrid – mosade maränger

Av - Gunnar Persson -
Fotbollsskrivare, författare och redaktör sedan jämnt 40 år tillbaka. Flyttade till Stockholm 1979 men kan fortfarande ägna MAIF en tanke då och då.



Jag ser det som en framgång för sans och vett varje gång det går dåligt för Real Madrid. Anledningen är enkel: Klubbens företrädare anser sig stå över alla skrivna och oskrivna regler. Man tar det man vill ha och bryr sig aldrig om några konsekvenser.
 

Klubbens president Santiago Bernabéu ryckte upp klubben ur sin dvala när han i slutet av 1940-talet, med hjälp av stora lån från medlemmarna, påbörjade utbyggnaden av arenan, så då ännu hette Estadio Camartín. Under början och mitten av 1950-talet började laget byggas med hjälp av kvalitetsvärvningar. Laget skaffade sig vana vid att möta varierat motstånd genom att delta i den stora Pequeña Copa del Mundo del Clubes i Venezuela 1952 och 1956. Real försvarade också Spaniens färger i Copa Latina 1955 och 1957.

Under tiden startade Europacupen för mästarlag, ett franskt initiativ som Real Madrid vann första säsongen (1955/56). Klubben stod redan nära Spaniens diktator Francisco Franco, som gripit makten via inbördeskriget 1936–39. I takt med att Real vann denna Europacupturnering år efter år (Man vann de fem första i följd!) och dessutom tog upp kampen med de ständigt oppositionella katalanerna i Barcelona knöts banden allt hårdare. Real Madrids framgång var vad diktatorn behövde. Ty i ett europeiskt sammanhang var Spanien utfryst och turismen hade ännu inte kommit igång.

Första tecknet på Real Madrids storhetsvansinne yppades våren 1957. Den här säsongen hade laget haft problem med högerbacksplatsen. Den ordinarie Atienza hade blivit skadad i februari och efter första semifinalen mot Manchester United stod det klart att ersättaren Becerril inte höll måttet. Hans motståndare David Pegg hade, enkelt uttryckt, sprungit skiten ur honom i första matchen. Real hade visserligen vunnit med 3–1 hemma men rädslan för vad Pegg skulle kunna åstadkomma hemma på Old Trafford var betydande.

Då bestämde sig klubbledningen för att låna Manuel Torres från Real Zaragoza. La Liga slutspelades 21 april, returen i Manchester spelades fyra dagar senare. Torres stod över sista ligaomgången, anslöt till Real Madrid, spelade semifinalreturen (2–2), var med i finalen mot Fiorentina 30 maj (2–0, på hemmaplan!) och hann däremellan förlora cupkvartsfinalen mot Barcelona. Ett fyra matcher långt vikariat. Sedan skickades han tillbaka till Zaragoza. Under tiden stod UEFA:s ledning och rev sig i sina skallar medan man funderade på vad det var som egentligen hände. Eftersom det aldrig hänt förut så var det heller inte förbjudet. Moraliskt slog det tillbaka på Real. Men för Bernabéu och Franco var det viktigare att vinna ännu en pokal alltmedan oliktänkande kastades i fängelse eller bara försvann.

Faktum är att Real Madrid inte bara vann de fem första upplagorna av Europacupen. Man gjorde det utan att förlora en enda av de 37 matcherna. Första förlusten kom 1960/61, när Barcelona expedierade Marängerna med 2–2 och 2–1.

När vi kommit så långt i historien återstod 15 år av diktatur. Det vet vi nu men det visste naturligtvis ingen då. Mer än att man på slutet började räkna ner när man såg hur avtärd diktatorn blivit av sin cancer. Det var 15 år av tendentiöst stöd till Real Madrid, en uppgift som domarkåren tog på sig. Laget kunde ibland få sex, sju minuter på sig att avgöra matcherna (”tilläggstid”) om så behövdes. Samtidigt var katalanerna förbjudna att använda sitt modersmål. Barcelonas matcher mot Real Madrid blev oerhört laddade. Barçaanhängarna tog med sig katalanska flaggor till matcherna, hänvisande till att det var klubbens färger. Talet om mutade domare var återkommande.

Våren 1989 besökte jag själv Barcelona. Jag var där för att titta närmare på hur Johan Cruyff ledde laget mitt under sitt första tränarår. En journalistkollega tipsade om en iakttagelse. Han hade noterat hur en stor del av domarna bar den ring som betecknade medlemskap i Falangistpartiet, Francos gamla hord. Och i bokhandlarna fanns staplar av nyutgivet material om El Caudillo (Ledaren), som då varit död i drygt 13 år.

Knappt 30 år senare (förra våren) var Zinedine Zidane på väg att sluta som tränare. Han hade tillträtt i januari 2016 och hunnit leda laget till tre raka segrar i Champions League. Nu måste man ha en ersättare. Siktet riktades mot Spaniens förbundskapten Julen Lopetegui. Förhandlingar inleddes, trots att Lopetegui var mitt uppe i VM-förberedelserna. Några få dagar före premiären kom det fram att Lopetegui skrivit på för Real Madrid och (underförstått) att han inte varit helt koncentrerad på sitt jobb senaste veckan eller så. Förbundet reagerade direkt. Lopetegui fick sparken och ersattes av Fernando Hierro. Spanien tog sig vidare från gruppen men åkte ur VM i åttondelen.

Snart skulle det dock visa sig att valet av tränare inte var till klubbens fördel. Ligaupptakten gick uselt och i slutet av oktober fick han sparken efter 1–5 mot Barcelona. Då fick Santiago Solari jobbet tillfälligt. Argentinaren hade flyttats upp från Real Madrid Castilla. Efter två veckor blev han fast anställd, för längre än så får man inte ha ett vikariat i Spanien. Måndagen den 11 mars fick han själv sparken sedan laget slagits ut ur Champions League av Ajax. Ersättare: Zinedine Zidane. Lagets status på hemmaplan: Trea i ligan.

Klubbar av den här storleken (finns inte så många) ställer oftast till det för sig själva på grund av att man internt odlar en självbild som innebär att alla andra aktörer bara är i vägen. Ibland köper man spelare bara för att konkurrenterna är intresserade. Ibland är det andra skäl som styr. Som när brassen Ronaldinho, då en av världens bästa spelare, var på väg att lämna Paris SG 2003. En styrelseledamot som babblade för mycket lär ha sagt: ”Den där? Ingenting för oss. Han är alldeles för ful.” Valet föll istället på David Beckham.

/Gunnar Persson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Klas » Ny säsong för Umeå FC:  ”Tack för en bra artikeln från året som gått. Nu startar 2020 i uppförsbacke med ..”

  • Danne Fröberg » Scout - ett drömjobb?:  ”Intressant uppgift att kolla på anfallare tänkte jag eftersom vi är i underläge ..”

  • Bo L. Jepson » SKOTT KOMMER:  ”Henrik! Delar verkligen din åsikt! God Jul o GNÅ - Fyndigt Skottår! Vi ses i ViL..”

  • Andre Forslöf » Björklöven spänner musklerna:  ”Urban tror du har fel, Johan har helt rätt. 44 insläppta och inte 64 som du skri..”

  • Kristoffer Grundström » Björklöven spänner musklerna:  ”Som Lövare är man försiktig optimist. Det gäller att vara ödmjuk inför uppgiften..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln