När Konsum ville ta Enskede till Allsvenskan

Av - Gunnar Persson -
Fotbollsskrivare, författare och redaktör sedan jämnt 40 år tillbaka. Flyttade till Stockholm 1979 men kan fortfarande ägna MAIF en tanke då och då.



1935 bestämde sig Konsum för att elitsatsa på fotboll. Kooperationen tog över Enskede IK, fyllde laget med namnkunnigt folk och siktade på att nå Allsvenskan.  
 

Det här var inget alldeles enkelt grepp. Först närmade man sig Djurgårdshofs IK. Klubben hade de senaste åren gått dåligt i Klass I, som då var fjärde steget i seriepyramiden. Konsum kom överens med klubbstyrelsen. Men oavsett vilket betackade sig medlemmarna för yttre inblandning i föreningens affärer. Spelarna i Djurgårdshof visste uppenbarligen varför man spelade fotboll och närde inga orealistiska drömmar.

Konsum fick omgruppera och ta en ny titt på serierna. I nästa skede föll valet på Enskede IK. Förortslaget höll till i Östsvenskan (tredje nivån) och hade så gjort sedan 1932. Problemet för deras del var att en hel spelargeneration var på upphällningen. Samtidigt var klubben relativt högt rankad i Stockholm, där bara AIK, Djurgården, Hammarby, Sundbyberg och Årsta fanns högre upp i serierna.

1936 skedde maktövertagandet. John Sundvall blev ordförande för Enskede samtidigt som Acke Sandö blev lagledare och Ernst ”Bagarn” Hansson, allsvensk i Westermalm knappt tio år tidigare, tog över träningen. Den nya tidens ingång markerades genom att de svarta tröjorna kasserades till förmån för grönt eller ett grönvitt ställ i Arsenalstil, alltså vita blusar med gröna västar.

Man började värva och det skedde på två fronter. För det första försökte man få spelare som redan arbetade inom Konsum att välja Enskede IK. För det andra lockade man ”utomstående” med jobb. Till slut blev det snarast regel att den som klev in i någon av Konsums många kvartersbutiker söder om Slussen snart fick syn på en fotbollsspelare.

AIK släppte till rubriknamnen. Det var anfallarna Gustaf ”Niggern” Josefsson och Floyd Lagerkrantz som klev över med något års mellanrum. Yttern ”Niggern” var nykorad svensk mästare med AIK 1937 och tiofaldig landslagsman men stannade bara något år. Centern Lagercrantz, som kom 1939, hade två bra säsonger bakom sig i Allsvenskan och hade också lyckats göra tre mål på två landskamper. Han stannade i Enskede tills han slutade spela i mitten av 1940-talet. Enskede uppvaktade också AIK:s landslagsmålvakt Gurra Sjöberg, dock utan att lyckas få över honom.

Hammarby bidrog med Ragge Johansson, egentligen bäst i ishockey, och fjolårsjunioren Lennart Nyman. Tänk, det var ingenting som Lennart ens andades om när vi för drygt 20 år sedan träffades ungefär 20 gånger i arbetet med Hammarbys 100-årsbok. Jag fick då intrycket att han aldrig spelat någon annan stans än i Hammarby, där han senare blev ordförande i 25 år. Klart är dock att han arbetade i en Konsumbutik på Wargentinsgatan på Kungsholmen och den vägen blev uppmanad att kliva över. Han spelade två år i Enskede, 1938 och 1939.

Djurgården blev av med Herman Nordgren (ursprungligen EIK) samt reserverna  Harry Andersson och Herman Gustafsson.

Reymersholm tappade centerhalven Kalle Forsström och anfallaren Gustaf Söderling. Den sistnämnde gav sig med i leken utan att nämna att han under karenstiden spelat en reservlagsmatch för Reymers. När det kom fram blev han avstängd ett helt år. Söderling stannade i Reymers och blev istället allsvensk där 1941.

Värtan förlorade två ytterhalvor, Albin Larsson och Kalle Jacobsson.

I övrigt märktes nya spelare som Alfons Dahlin, från Wifsta-Östrands IK och med tiden pappa till NHL-proffset Kjell Dahlin, och Tage Elvén från Lunda SK.

”Konsumtiden”, som perioden kallas i Enskede IK:s 100-årsbok (2014), varade mellan 1935 och 1944. Utfallet blev sådär. Laget harvade på i Östsvenskan utan att någonsin få det efterlängtade lyftet.

Serieplaceringarna 1935/36–43/44: 7–6–2–2–2–4–2–5–6.

Det var alltså nära några gånger. 1941/42 slutade man jämsides med Hagalunds IS, båda hade tagit 29 poäng på 18 matcher (två för seger), båda hade 34 plusmål men det som räknades då var målkvot (inte –skillnad) och där kom Enskede till korta. Det var också nära i Distriktsmästerskapet, där Enskede gick till final både 1937 (3–4 mot AIK) och 1939 (1–5 mot Reymersholm). Men det blev alltså inga triumfer.

Trots att det gick bra under några år lyckades man aldrig skapa någon riktig sammanhållning i laget. När Konsum drog sig ur resulterade det i tre raka nedflyttningar 1946, 1947 och 1948. Säsongen 1948/49 började Enskede om i Klass III, som då var seriernas sjunde nivå. Men i början av 1960-talet betalade sig ungdomsarbetet så bra att EIK gjorde några säsonger i Division III. Men det är en annan historia.

/Gunnar Persson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Göran Andersson » SM-guld på väggen:  ”Det var intressant och inspirerande läsning, Bosse! Jag kan bara konstatera att ..”

  • Åke Samuelsson » När jag mötte Gud, ja alltså Torbjörn Nilsson:  ”Denna krönika borde vara obligatorisk i utbildningen av alla ungdomstränare. Und..”

  • anonym » Hockey vs hockey:  ”You DON'T have permit use this Dzurilla photo, due to copyright of the reprehoke..”

  • Curt Einarsson » SM-guld på väggen:  ”Vilken lysande story! Var egentligen ute efter en faktauppgift, hade lite lagom ..”

  • Rune Larsson » SM-guld på väggen:  ”Mycket trevlig krönika Bosse!”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln