Kärleken vinner alltid!


Av - Joakim Forsell -
Malmöbo med en dröm om att kunna leva på fotbolls-journalistik. Självutnämnd expert på danska Superligan med ett hjärta som brinner för att fotbollen, och världen, borde bli mer jämlik och snäll.

Det är dagarna efter en svensk förlust mot Tyskland och jag ville berätta om hur mycket fint som händer under ett stort mästerskap. Vi kommer till det, men måste starta i den andra änden.
 

Etiketter: joakim forsell

I en värld där människor kommer varandra närmre digitalt, där det virtuella gör att världens yta krymper kan vi, nästan oavsett var vi är, kommentera och kommunicera med varandra, till varandra och om varandra. Det är positivt på många sätt men, som vi upplevde under helgen, på många sätt precis lika negativt.
 
Jimmy Durmaz tog ett felbeslut som vilken svensk fotbollspelare som helst kunnat göra. Toni Kroos visade vilken världsspelare han är och avgjorde mötet gruppens andra match. Efterspelet med rasistiska kommentarer, hat och hot visar vilken sjuk värld vi lever i.
 
Det är fotboll. FOTBOLL.
 
Alla normalt funtade människor står upp och backar Jimmy Durmaz. Nu önskar jag mer än allt annat att han tar till sig av kärleken han får, slår ner hatarnas smutsigt utsträckta händer och avgör mötet med Mexiko på onsdag.
 
Det här vill jag aldrig att någon ska behöva skriva om. Men i vår skruvat öppna värld måste det tyvärr göras alldeles för ofta. Betydligt bättre och vassare pennor än jag, har redan skrivit om det och ett förslag är att ni läser Therese Strömberg. Läs Erik Niva och läs Nya Bachner.
 
Men min plan var alltså att skriva om det omvända. Det fina som uppstår vid ett VM med svenskt deltagande. Och det tänker jag fortfarande göra.
 
Folkets Park i Malmö, ett par timmar innan avspark mellan Sverige och Tyskland:
Storbildsskärmen visar Mexiko-Sydkorea och strax framför oss på konstgräsplanen sitter ett gäng med gröna matchtröjor. Ett par meter till vänster sitter några med röda tröjor och den där typen av tuppkamsmössa man bara ser i sportsammanhang. För en stund sedan hälsade de med kramar och handskakningar, önskade varandra lycka till och log. Jag fick en känsla av att de kände varandra sedan innan. Fiender i 90 minuter men glada över att få vara med på festen.
 
Ju mer de långsamma visarna rörde sig mot 20.00 desto fler människor kom klampandes genom parkens entréer. Gulklädda, vitklädda. blå bortaställ, gröna bortaställ. En del helt utan fotbollströjor. Faktiskt en del helt utan någon som helst tröja.
 
I kön till en av de få toaletter som finns utställda på området hamnade jag bredvid en tysk man i 25-årsåldern. Iklädd en replikatröja av den västtyska guldtröjan 1990 berättade han att han är utbytesstudent och har bott i Malmö ungefär ett år. Jag frågade honom om hur han såg på att Özil blivit petad och fick ett utförligt svar som mynnade ut i att ”Tyskland vinner ändå” men att han också höll en extra tumme för Özil och Khedira. Den tyske utbytesstudenten, vars namn jag tappade bort under 90 minuters spänning, berättade att hans mamma och pappa är födda i Turkiet. Vi pratade på till det blev hans tur att besöka pissoaren.
 
Svensk nationalsång ett par minuter innan avspark. Flaggor och halsdukar i luften. Armar över främlingars axlar och hög gemensam falsksång.
 
Strax efter 20.30: Viktor Claesson slår ett inlägg mot Ola Toivonen som vid precis rätt tillfälle motbevisar alla tvivlare. En briljant nedtagning och en läcker lobb över Manuel Neuer fick det så kända, och i det här fallet obefintliga, taket att lyfta. High fives, kramar och smilgropar. Ingen stereotyp svensk blygsamhet. Bara glädje. Hela Malmös så omtalade mångkultur i ett och samma glädjevrål. Vi är Sverige. Tillsammans.
 
Efter det bittra slutet vandrade vi gemensamt från Folkets Park. Gula, röda, blå, gröna, svarta tröjor. Många sänkta huvuden och tomma blickar. Det var ju så nära. Men chansen finns fortfarande och på onsdag håller vi alla dubbla tummar för att nummer 21 får sin revansch. Ett lite långt inlägg från Ludvig Augustinsson över en mexikansk backlinje och en yttermittfältare som möter på ett tillslag. Ett avslut otagbart och ett jubel som aldrig tar slut. Nu gör vi det här.
 
För vi står enade, vi är Sverige.
Fuck Rasism.
 
/Joakim Forsell

Kommentera gärna:

Sista veckan

Innan sommaruppehållet

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Bo L. Jepson » SKOTT KOMMER:  ”Henrik! Delar verkligen din åsikt! God Jul o GNÅ - Fyndigt Skottår! Vi ses i ViL..”

  • Andre Forslöf » Björklöven spänner musklerna:  ”Urban tror du har fel, Johan har helt rätt. 44 insläppta och inte 64 som du skri..”

  • Kristoffer Grundström » Björklöven spänner musklerna:  ”Som Lövare är man försiktig optimist. Det gäller att vara ödmjuk inför uppgiften..”

  • Urban Stenlund » Björklöven spänner musklerna:  ”28/64= 2,28”

  • Göran Andersson » SM-guld på väggen:  ”Det var intressant och inspirerande läsning, Bosse! Jag kan bara konstatera att ..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln