När man hittar hem fotbollsmässigt!

Av - Sldjan Osmanagic -

Ibland inser man hur priviligierad man kan vara i livet. Det kan handla om erfarenheter, upplevelser eller vad nu människor definierar som ett privilegium. För mig har det alltid handlat om upplevelser.
 

Ett privilegium som jag haft är att födelse och uppväxt skedde på 70 och 80-talet. Dvs innan världen blev globaliserad och internet var ett faktum. Det kan vara på sin plats att upplysa er om att jag absolut inte har någonting emot det vi kan kalla för den nya världen. Tvärtom. Den har gjort världen mycket mindre på ett antal olika sätt. Vi människor har kommit närmare varandra.
 
Dock har mycket av mystiken och exotismen kring exempelvis fotboll försvunnit. Vi som är lite äldre och fick uppleva och erfara tiden innan globaliseringen, kan relatera och minnas den tid som var. Det visades knappt några europeiska ligamatcher förutom engelska ligan i form av tipsextra under några vintermånader. Planera var dåliga, tekniken hos spelarna i princip obefintlig om vi skall vara aningen elaka. Taktiskt var engelsk fotboll väldigt långt ifrån dagens Premier League med Guardiolas och Contes taktiska finesser.
 
Låt oss återvända till mystiken som har förvunnit i och med globaliseringen. På den tiden hade traditionellt sett storklubbar som exempelvis Juventus, Milan, Real Madrid, Barcelona och Bayern Munchen ett helt annat skimmer än vad de har idag. Inte så märkligt med tanke på hur enkelt det är att se dessa klubbars matcher idag, införskaffa information om spelare och med hjälp av lågprisflyg är det inte så dyrt att ta se till storstäder runtom i Europa för att se de största
klubbarna på plats.
 
Mina rötter finns, eller snarare fanns, i ett land som inte existerar längre. Det landet hette Jugoslavien. Mina föräldrar tog sig till Sverige därifrån under 60-talet som så många andra. Det handlade om att skapa sig ett bättre liv än vad det dåvarande hemlandet hade att erbjuda. Och det gjorde de flesta för att inte säga alla. De flesta som kom hit från dåvarande Jugoslavien kom till Sverige med alla papper klara osv.
 
Det gjorde inte min far. Han deserterade från militärtjänstgöringen i det kommunistiska Jugoslavien. Under min uppväxt berättade han emellanåt att han bara hade med sig en enda sak som hade affektionsvärde för honom. Och väldigt mycket affektionsvärde dessutom. Det var en liten vimpel med ett specifikt klubbemblem, som han hade stoppat in i en av sina strumpor. Det var laget han hade hållit på sedan han var 6 år gammal. Nämligen Röda Stjärnan. Crvena Zvezda.
 
Naturligtvis överfördes hans stora kärlek till Zvezda till mig också. Varje torsdag gick han ner till Domus i Värnamo för att inhandla den jugoslaviska sporttidningen, Tempo. Den kom en gång i veckan och vi var enormt lyckliga och tacksamma att den gick att köpa i Värnamo. Som sagt, detta var innan internet och globalisering. För mig var Röda Stjärnan mystik. Varje sommar åkte vi till forna Jugoslavien, varje sommar frågade jag pappa om vi skulle pass på att se på när Röda Stjärnan spelar. Varje gång fick farsan förklara att det spelades ingen fotboll i Jugoslavien under juli månad eftersom det var för varmt. Varje sommar blev jag lika besviken.
 
1979 förlorade Röda Stjärnan Uefacupfinalen mot tyska Mönchengladbach. Dansken Simonsen avgjorde. Jag var besviken länge. Tolv år senare vann Röda Stjärnan, äntligen, europacupen i fotboll. Magi. Eufori. Sömnlöshet i flera dagar. Senare samma år passade Zvezda på att vinna VM för klubblag när man ändå var i farten. Laget bestod av stora spelare som bl a Jugovic, Savicevic. Mihajlovic, Pancev, Binic och den rumänske serben Belodedici. Ni vet han som brände den avgörande straffen mot Ravelli i VM-kvartsfinalen 1994. Vid det här laget hade jag fortfarande aldrig sett Röda Stjärnan spela på sin mytomspunna stadion, som i folkmun kallas för Marakana.
 
Efter Europacupvinsten bröt de jugoslaviska inbördeskrigen ut och jag åkte inte ner på 20 år. I somras slog Röda Stjärnan ut Andres Granqvists ryska klubblag,
Krasnodar, i kvalet till Europa League. Så i oktober kom Arsenal på besök till Marakana och Belgrad för gruppspelsmatch i Europa League. Den största klubben som besökt Marakana på väldigt många år. Så jag tänkte att detta blir ett utmärkt tillfälle att besöka Marakana och se Röda Stjärnan för första gången i mitt liv. Bättre sent än aldrig. Förväntningarna var självklart högt ställda eftersom jag hört så mycket om atmosfären genom åren. Speciellt när det kommer till europeiska cupmatcher.
 
Jag har varit mycket på fotboll i västeuropa, men aldrig varit i närheten av den stämning och atmosfär som jag upplevde på Marakana när Arsenal besegrade Röda Stjärnan med 1-0, efter ett sent mål av Giroud. Vi var på plats en timme innan avspark. Arenan var full och ca 50 000 människor sjöng ut sin kärlek till klubben de älskar. Ljudkulissen var brutal. Gåshud. Jag kände en gemenskap med alla på läktarna jag aldrig varit i närheten av tidigare. Ingen sitter ner. Alla står upp och sjunger ut sin enorma passion. Sitter gör man i pausen för att vila. En timme efter matchen är hardcorefansen kvar på norra läktaren och sjunger fortfarande ut sin kärlek till klubben de älskar. Återigen gåshud.
 
Dagen efter passade jag på att läsa lite engelska tidningar på nätet för att se vilket intryck de fick av Zvezdas fans och atmosfären på Marakana. De var, liksom jag, helt betagna av stämningen och påpekade att de aldrig upplevt något liknande och att de gärna vill uppleva det igen. Det finns ett klipp på nätet som beskriver vad som pågick på bästa sätt. Ni vet hur det är på internationella cupmatcher för bortafansen. De får stå kvar någon timme efter match innan de slussas ut från arenan. Mest för att säkerställa att det inte blir några tråkigheter efteråt. I detta klipp sjunger Zvezdafansen, ca en timme efter matchens slut, en match de förlorade och Arsenalfansen applåderar och är både imponerade och fascinerade. Det är vackert och underbart när en supporterkultur uppskattar en annan.
 
Personligen känner jag det var värt att vänta ca 40 år för att se Röda Stjärnan på Marakana för första gången. Ibland handlar livet om att välja rätt tillfälle. Det blev så den här gången och det går inte att göra annat än att känna en enormt stor tacksamhet för det. Det var värt väntan.
 
/Sladjan Osmanagic

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Midas » Humor är kul.:  ”Den hår babisen kommer bli guld”

  • Klas » Ny säsong för Umeå FC:  ”Tack för en bra artikeln från året som gått. Nu startar 2020 i uppförsbacke med ..”

  • Danne Fröberg » Scout - ett drömjobb?:  ”Intressant uppgift att kolla på anfallare tänkte jag eftersom vi är i underläge ..”

  • Bo L. Jepson » SKOTT KOMMER:  ”Henrik! Delar verkligen din åsikt! God Jul o GNÅ - Fyndigt Skottår! Vi ses i ViL..”

  • Andre Forslöf » Björklöven spänner musklerna:  ”Urban tror du har fel, Johan har helt rätt. 44 insläppta och inte 64 som du skri..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln