Med matchen som träning

Av - Nils Montan-Lund -

Jag fick många positiva reaktioner efter förraförra veckans krönika, tack för att ni engagerar er! Det bästa av allt: De här ämnena skapar väldigt mycket frågeställningar och flera hör av sig och vill diskutera, veta mer, komma med förslag eller berätta om egna upplevelser.


 

Etiketter: nils montan-lund

Den här gången väljer jag att lyfta fram Johan Sundin, som hörde av sig i kommentarsfältet till den senaste texten. Han skriver oerhört klokt:

”Bra skrivet. Jag tycker dock att man missar en viktigt poäng i debatten. Och det är det här med att se match som träning, prestation framför resultat. Spelar man för att vinna så kanske man inte tillåter en viss typ av spel, eller viss typ individuella misstag. Får man höra en suck eller ett ”neeej” från tränaren när man missar en passning eller fint, så lär man ju inte försöka sig på det igen. Trots att det kanske ändå i situationen var det rätta. Istället för att lära sig spela fotboll med ett konstruktivt passningsspel från backarna och uppåt, med risk att tappa bollen, så kanske man istället slår "långa bollar på Bengt", som är snabb eller storvuxen för sin ålder, och som gör mål. Laget vinner, men man har inte lärt sig så mycket om fotboll. Att istället ha prestationsmål, där man tränar på något speciellt, gör att man trots en förlust som inte betyder något i sammanhanget, kan gå därifrån nöjd ändå”.
 
Han har en oerhört viktig poäng. Att få höra den typen av kommentarer från ledare och föräldrar på sidan främjar inte direkt en passningsorienterad fotboll, där alla spelare och lagdelar involveras i alla delar av anfallsspelet och tillåts att fatta beslut.

Jag hade en föreläsning tillsammans med ViLirare som gick under rubriken ”Vårt Landslag – Vårt Ansvar”. Där tar jag just upp vikten av att se match som träning, en lektion och inte ett prov. Alldeles för många väljer att jaga ”enkla segrar” genom ett simpelt sparka-spring, eller ett mönsterstyrt anfallsspel med ”lagstadgade” kombinationer. Gemensamt för dessa är att de också oftast går ut på att sätta en enskild, skicklig spelare i läge för individuella prestationer.

Johan Sundin träffar med andra ord bollen klockrent.

Personligen skulle jag vilja säga att alla former av ej redovisade resultat bidrar till att främja ett klimat där match är träning, en lektion och inte ett prov. Tyvärr har det inte alls varit min upplevelse. Den enskilda matchen ”ska” fortfarande vinnas och sen visas upp på jobbet, i skolan, på sociala medier med mera.

Det blir en åtgärd som biter sig själv i arslet i dagens samhälle, där allt kan få snabb spridning på bara en sekund. Folk väljer då själva att visa upp det och spridningen blir ännu större.

Så hur ska man främja ett klimat och en miljö där spelarna strävar efter att spela en passningsorienterad fotboll och där alla lagdelar involveras i såväl anfalls- som försvarsspelet?

Här hänger förstås oerhört mycket på ledarna. Att inte berömma långbollar på chans, att inte premiera en rensning ut över sidlinjen, när de fanns flera alternativ att spela sig ur situationen.
 
Jag själv, rätt eller fel, brukar i korta drag göra så här:
1. Titta på laget du har framför dig, välj ett spelsystem där det finns utrymme för alla spelare att få ut mest av sina egenskaper. Men också där deras egenskaper kan användas på olika positioner.

2. Ha en tydlig organisation för ditt spelsystem. Var tydlig med vilka ytor ni vill ta er till i er speluppbyggnad (och varför) och vilka ytor ni vill nå på offensiv tredjedel. Se till att organisationen ger utrymme för det. Men reglera inte ett passnings- eller kombinationsmönster.

3. Uppmuntra kreativa lösningar på ”problemen” som uppstår och som tar er till de ytor ni vill erövra. Även om de misslyckas för stunden. Kritisera långa chansbollar, eller enkla rensningar där bättre alternativ fanns och gör det konstruktivt. Du får alltid tappa bollen, så länge du försökte utföra den bästa lösningen och sen gjorde allt för att ta tillbaka den.

Det kräver också att du som ledare kan sortera en ”dålig” vinst och en ”bra” förlust och framför allt: att hjälpa spelarna att se skillnaden. Resultatet behöver inte alls återspegla prestationen.

Svårt? Absolut! Det tar en enorm tid. Det kräver ett monstruöst - i de här sammanhangen ett nästan omänskligt – tålamod. Framför allt då det i matchsituation kräver att spelarna har rätt sinnesstämning. Fokuserade, men inte spända. Tappat fokus, eller för spända spelare och allt rasar i den berörda matchen.

Att spela sparka-spring eller förutbestämda kombinationsmönster är mycket mer förlåtande vad gäller sinnesstämning. Där kan spelaren vara på helspänn mest hela tiden, vilket alltför ofta syns i svensk fotboll att det är så vi tränat och matchat. Det är en oerhörd konst att spela avslappnat, men fokuserat för att sedan under korta högintensiva perioder ”spänna” sig (dueller och vid snabb återerövring) och sedan hitta rätt nivå av fokus och avslappning igen.

Jag hoppas att fler tänkte som och praktiskt genomförde det Johan Sundin tar upp. Tyvärr är vi alldeles för få. Trenden gick i rätt riktning ett tag, men vinden har vänt åt fel håll igen.

Bollen ligger hos klubbar och förbund att inte tillåta något annat än konstruktiv och kreativ fotboll, som främjar inlärning, utveckling och en bättre framtid för svensk fotboll.

/Nils Montan-Lund

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Göran Andersson » SM-guld på väggen:  ”Det var intressant och inspirerande läsning, Bosse! Jag kan bara konstatera att ..”

  • Åke Samuelsson » När jag mötte Gud, ja alltså Torbjörn Nilsson:  ”Denna krönika borde vara obligatorisk i utbildningen av alla ungdomstränare. Und..”

  • anonym » Hockey vs hockey:  ”You DON'T have permit use this Dzurilla photo, due to copyright of the reprehoke..”

  • Curt Einarsson » SM-guld på väggen:  ”Vilken lysande story! Var egentligen ute efter en faktauppgift, hade lite lagom ..”

  • Rune Larsson » SM-guld på väggen:  ”Mycket trevlig krönika Bosse!”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln