Bayern och Carlettos väg - fin eller naiv?

”Carletto” är på många sett en fantastisk fotbollstränare. Egentligen inte på grund av sin taktiska förmåga, och egentligen inte heller för alla de titlar han faktiskt har vunnit under sin långa och rika karriär. Carlo Ancelottis storhet har alltid snarare legat i relationen med spelartruppen.

Få tränare har under sin livstid kunnat hantera så många olika mångmiljonbetalda egon som ”Carletto” har. Oavsett om det varit i Italien, England, Frankrike eller Spanien så har Ancelotti alltid varit som en farbror för spelartruppen. Det syntes i Spanien och i Madrid när hela mer eller mindre hela spelartruppen protesterade med meddelanden på sociala medier när president Florentino Perez valde att avskeda Ancelotti efter en titellös tredje säsong i klubben. Det syntes i spelartunneln inför onsdagens drabbning i Paris när Ancelotti glatt stod och samtalade med sina forna adepter i PSG (de som fortfarande är kvar sedan dess). Det syntes faktiskt även i ett harmoniskt och skrattande Bayernland förra säsongen.

En skämtande och glad spelartrupp. En mister som visade hans take på en pasta carbonara på Bayerns egen tv-kanal.
Frid och fröjd – då.

Frågan är om det inte hade varit frid och fröjd även med en knackig säsongsstart och 0–3 borta i ett gruppspelsmöte med Paris. Skillnaden mellan då och nu är en galen transfersommar. Som i München aldrig blev lika galen som i många andra delar av världen. 

Röster höjdes, bland annat från polske stjärnan Robert Lewandowski, om att Bayern behövde steppa upp i transfermarknaden. James (på lån), Tolisso och Süle bland andra i all ära, så kändes Bayern ifrånsprunga av just Paris under sommarfönstret när det kom till namn som t.ex. Kylian Mbappé, då Bayern inte hade något intresse av att punga ut den typen av astronomiska summor som skulle krävas.

Somliga ser det fina i det. Somliga ser istället något naivt.
Så när resultaten gick emot, toppat av att just Paris, fanbäraren för den penningstinna moderna fotbollsvärlden, körde över stora, starka Bayern, så såg Bayerns klubbledning ett tåg som var på väg att lämna den tyska storklubben kvar på perrongen.

Bayern dumpade farbror Carletto, tog in gamle högerbacksprofilen Wille Sagnol som en temporär lösning, och satte fart.
Frågan är om de började springa för sent.

För Carletto verkar dock, tyvärr, redan tåget gått. Att Julian Nagelsmann, Hoffenheims unga tjänarfantom och statistiknörd, är ett av namnen som ryktas ta över nästa säsong, säger en del om var en gammal mysig italiensk farbror har hamnat i tränarkarusellens näringskedja.

Det finns något tragiskt i det – på ett sätt. 
Inte i Nagelsmanns framfart utan i Ancelottis, kanske, sista riktigt stora vers.
Men på ett sätt var det oundvikligt – förr eller senare.
Det vore kanske naivt att tro något annat.

/Makoto Asahara