Spelbrickan som kraschade sin hemmafest

Av - Makoto Asahara -

Allt var upplagt för fest på Santiago Bernabeu i onsdags. Efter starka 3–1 mot Real Sociedad i helgen skulle säsongens första ligaseger på hemmaplan bärgas efter missräkningar mot både Valencia och Levante. Med Real Betis på andra sidan planen
 

Etiketter: makoto asahara

När slutsignalen går har dock Real Madrid plötsligt hamnat i en ännu djupare gyttjepöl än vad de över huvudtaget hade kunnat tänka sig. Antonio Sanabria har utnyttjat ett lojt och måljagande hemmalag och nickat in ett av säsongens hittills kanske mest chockerande fotbollsmål på övertid. Stora Real noll. Lilla Real ett.

Den stora matchhjälten, den stora orsaken till att Real Madrid har tvingats agera så desperat offensivt som man gjort under slutsekunderna, står dock i det andra målet. Han heter Antonio Adan och har hunnit fylla 30.

Låt oss backa bandet. Förbi tre vitklädda Champions League-titlar till en decemberkväll 2012 på La Rosaleda i Malaga. Det råder kaos i Real Madrid. Lagkaptenen och klubbikonen Iker Casillas och tränaren José Mourinho är i en öppen konflikt. En konflikt som precis har eskalerat när startelvorna har släppts inför bortamötet med Malaga.

Iker Casillas, helgonet, på bänken. Antonio Adan, den oprövade reserven, från start i målet. Det var inte första gången Adan, en egen produkt med rötter i stan som kämpat sig upp genom B- och C-lag fram till  den åtråvärda A-lagsplatsen, spelade en ligamatch från start. Han hade trots allt två år tidigare kastats in i hetluften mot Espanyol efter att Casillas ådragit sig en tidig frilägesutvisning. Då tog han chansen med bravur, vilket han även gjorde när han höll nollan i matchen efter när ”San Iker” var avstängd och andrekeepern Jerzy Dudek var skadad.

Den här gången var dock allt annorlunda. Den här gången visste Adan själv, Mourinho, Madridtruppen och troligtvis hela vida fotbollsvärlden att den unge, talangfulle målvakten bara var en spelbricka som gick att offra i det krig som pågick mellan kaptenen och tränare. När Mourinho också gått ut till pressen och sagt att han ansåg att Adan var en bättre målvakt än Casillas så var det ingen förklaring utan bara ännu en smärtsam indikator på att allt handlade om en psykologisk maktkamp. Alla visste det – och Adans insatser bekräftade det.

Trots tre insläppta, en förlust och ett allmänt skakigt intryck stod han där i elvan igen efter juluppehållet. Med en hemmapublik som inte ville annat än se någon annan på hans plats. Bara sex minuter in i matchen fick publiken som de ville. Adan tvingades riva ner Carlos Vela efter en misslyckad rensning. Rött kort.

Inget missnöje eller frustration från supportrarna, trots att en egen produkt i målet, en av grabbarna från stan, precis fått ett rött kort och därmed rejält försvagat lagets chanser att få med sig ett bra resultat. Istället sjöngs det från läktarplats: ”Iker, Iker, Iker”. Nu var ju trots allt Mourinho tvungen att spela helgonet i mål. Samtidigt hade det som en gång varit Antonio Adans åtråvärda paradis istället blivit hans helvete.

Kort därpå värvades Diego Lopez in från Sevilla. Faktiskt en egen produkt med Madridbakgrund han med, men än långt mer färdigutvecklad sådan än Antonio Adan efter flerårig ligaerfarenhet. Långt mer mogen och redo för uppgiften som väntade. En målvakt som på allvar konkurrerade med Casillas rent kvalitetsmässigt.

Adan å andra sidan hade bränt den chans som egentligen inte var en riktigt chans. Efter att ha spenderat hela sitt liv och gett hela sitt hjärta för Real Madrid, gick han sommaren därpå gratis till Cagliari. Utblottad och offrad i en konflikt som egentligen inte handlade om honom. Efter dåligt med speltid under en halv säsong i Italien hamnade han i Real Betis. Där han fick förtroendet – på riktigt. Efter nedflyttning från högstaserien fick han ett helt år i Segundan med uppflyttning och rutin som belöning för slitet. I återkomsten till hans forna hemmaborg året därpå, för första gången med ett annat klubbmärke på bröstet, släppte han in fem mål. Men över en hel säsong växte han.

Nästa år släppte han bara två på Bernabeu – och återigen fick han en ny säsong där han bara blev bättre och bättre. I år höll han tätt och var matchens absolut främsta lirare. Återigen hade den klassiska arenan, den han under alla ungdomsår suktat efter att få spela på, blivit ett paradis för honom igen.
Den här gången jublade ingen hemmasupporter. Den här gången var han inte bara en offerbar bricka på ett cyniskt och psykologiskt schackbräde.

/Makoto Asahara

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Göran Andersson » SM-guld på väggen:  ”Det var intressant och inspirerande läsning, Bosse! Jag kan bara konstatera att ..”

  • Åke Samuelsson » När jag mötte Gud, ja alltså Torbjörn Nilsson:  ”Denna krönika borde vara obligatorisk i utbildningen av alla ungdomstränare. Und..”

  • anonym » Hockey vs hockey:  ”You DON'T have permit use this Dzurilla photo, due to copyright of the reprehoke..”

  • Curt Einarsson » SM-guld på väggen:  ”Vilken lysande story! Var egentligen ute efter en faktauppgift, hade lite lagom ..”

  • Rune Larsson » SM-guld på väggen:  ”Mycket trevlig krönika Bosse!”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln