Vad är väl ett Stockholmsderby på Tele2?

Av - Tomas Hermansson -

Söndag eftermiddag. En betongläktare, fylld till knappt en tredjedel. En löparbana. En gräsplan i stadiet mellan den jämna, gröna sommarmattan och den oförutsägbara, skrovliga, bleknande höstmattan. Omgång 18 av Division 1 Norra, även kallad Norrettan. Ett ångestladdat bottenmöte mellan de två lägst placerade lagen Enskede IK och IFK Luleå väntar den nästan sorgligt glesa publikmassan som tagit sig till Enskede IP, ungefär tio minuter söder om Stockholms innerstad. Knappt en kilometer bort spelar Hammarby och AIK ett glödhett derby inför 29 306 åskådare. Kontrasterna är stora inom svensk fotboll.
 

 

Etiketter: tomas hermansson

Söndag förmiddag. Efter två koppar kaffe bestämmer jag mig för att denna dag sätta toppfotbollen åt sidan och sätta en tydligare, mer lokal prägel på avslutningen av min fotbollshelg. Beslutet grundade jag på de få, kvarstående minnena från det senaste Stockholmsderbyt där det enda värt att minnas var Jonas Olssons brandgula stämpling på Henok Goitom.
 
Min lokala förening, Enskede IK, huserar i Norrettan där de gör sitt andra år efter att ha stått för en stark säsong som nykomlingar ifjol då man säkrade kontraktet med ett par omgångar kvar att spela. I år har det gått trögare och Norrettans kyliga verklighet verkar ha kommit ikapp Enskede. Norrettan kallas bland de insatta ofta för ”fotbollssveriges avgrundsmörka helvete” med anledning av de långa resorna och svårigheterna att få ihop det ekonomiskt, vilket jag tror Enskede har fått känna av under sitt andra år i serien.   
 
Efter dryga fem minuters promenad hemifrån befinner jag mig på Enskede IP:s läktare.  Domarens vissla synkas nära på exakt med den på Tele2-arena. Matchen börjar trevande och lagen känner på varandra. Känslan är att båda sidor fokuserar mer på att inte spela bort sin chans att vinna matchen, än att faktiskt försöka vinna den. En förlust här och möjligheten till nytt kontrakt är liten. I mitten på första halvlek hettar det till en aning. Efter en hemåtpass från en Luleåback tilldöms Enskede, efter lite tjafs samt en kortare överläggning huvuddomare och linjeman emellan, en indirekt frispark. Resultatlös. Några minuter innan hade dock publiken överröstats av runt 25 000 Hammarby-supportrar efter att de tagit ledningen hemma mot AIK. Avståndet mellan planerna är faktiskt så kort att man då och då kan höra publikens vrål.
 
Medan min match gick i stå, nåddes jag av rapporter som sa att derbyt på grannarenan innehöll det mesta ett derby ska innehålla. Hade jag gjort fel val när jag satt och åt frukost i morse? Nästa gång publiken på Enskede IP vaknade till var nämligen vid kvitteringen borta på Tele2, precis innan halvtid.
 
Till andra halvlek märkte man direkt att intensiteten och insatsen hade höjts. Efter en sultackling värdig Roy Keane fick en Luleåspelare syna det röda kortet innan matchuret ens passerat femtio minuter. Enskede skruvar direkt upp tempot och skapar ett par jättelägen efter varandra innan de drabbas av en intern frustration som håller på att kosta dem matchen. Innan Enskede lyckas få grepp om matchen igen hinner Luleå med att bränna både ett öppet mål och en handfull halvchanser. Desperationen i båda lagen gjorde sig påmind alltmer ju längre matchen gick. Kanske var matchen till slut på väg att utvecklas till det drama man kan förvänta sig av ett jumbomöte?
 
Samtidigt som Johan Wiland höll fortet mot AIK:s framstormande anfallsförsök gång efter annan borta på Tele2, såg matchen på Enskede IP ut att sluta med två förlorare. Eller tre, om jag räknar in mig själv som offrade derbyt till förmån för denna, till stora delar sövande match. I den näst sista minuten av ordinarie speltid händer dock det som ger mitt val av match en släng av upprättelse samt ger mig lite valuta för den hundralapp jag tidigare, något motvilligt, spenderat på inträdet. Enskede sätter 1-0 och de tre poängen är deras.
 
Efter matchen är det som att någon har tryckt en defibrillator mot bröstet på Enskedes livlösa säsong. Hjärtat är igång igen och chansen att rädda sig kvar i Norrettan lever fortfarande. Bara den synen adderar ännu ett uns av upprättelse till mitt val av match. Det är på något sätt befriande att ibland ta en paus från den toppfotboll som jag i stort sett konsumerar dagligen. Att se att det finns lag som kämpar, sliter och krigar för att hålla sig kvar i vad som kallas för ”fotbollssveriges avgrundsmörka helvete”, en serie som ingen förening egentligen vill spela i. Där avståndet till toppfotbollen är litet, men ändå långt. Jag tror det berikar ens syn på fotboll rent generellt. Även om det ibland kan betyda att man måste offra ett sprakande toppderby.
 
/Tomas Hermansson             

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Göran Andersson » SM-guld på väggen:  ”Det var intressant och inspirerande läsning, Bosse! Jag kan bara konstatera att ..”

  • Åke Samuelsson » När jag mötte Gud, ja alltså Torbjörn Nilsson:  ”Denna krönika borde vara obligatorisk i utbildningen av alla ungdomstränare. Und..”

  • anonym » Hockey vs hockey:  ”You DON'T have permit use this Dzurilla photo, due to copyright of the reprehoke..”

  • Curt Einarsson » SM-guld på väggen:  ”Vilken lysande story! Var egentligen ute efter en faktauppgift, hade lite lagom ..”

  • Rune Larsson » SM-guld på väggen:  ”Mycket trevlig krönika Bosse!”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln