Idrottsrörelsen i totalt förfall – Eller?

Av torsdagskrönikör - Nils Montan-Lund

SVT har de senaste veckorna gjort en serie inslag om föräldrahets. På många sätt ett beundransvärt arbete, men som också har sina fel och brister. Är föräldrarnas engagemang enbart av ondo? Nej, förstås inte. Men tyvärr blir det så det framställs, hur oavsiktligt det än må vara.
 

Svensk idrottsrörelse bygger helt och hållet på ideella krafter. Det är väl egentligen det stora bekymret. Alldeles oavsett så kräver ett sådant landskap ett stort föräldraengagemang. Annars hade vi varken haft nog med ledare, fungerande ekonomi eller några levande verksamheter över huvud taget. Utan föräldrarna dör idrotts-Sverige.

Här gäller det att tydligt och klart skilja på engagemang och engagemang. Det goda engagemanget och det dåliga. Så blir ofta inte fallet.

Det är egentligen ganska enkelt. De som inte står och gormar på matcher, sätter aktiv press på sina barn att prestera och håller sig från att stoltsera med sitt barns resultat på sociala medier (och låta bli att skriva resultat när man å andra sidan förlorar) är faktiskt vettiga de allra flesta. Svårare än så behöver det inte vara.
 
De allra flesta föräldrar skjutsar, tittar på matcherna, kanske hjälper till och säljer fika och sköter sig alldeles utomordentligt. De visar intresse för sitt barns fritidsaktivitet, de stöttar vid behov och ställer upp för att få verksamheten att rulla.

Föräldrahetsen är inte så utbredd som SVT:s och många andra granskningar får det att låta. Men där den finns, där både syns den och är på så många sätt förödande.

Det finns nog ingen arena där barn och vuxna kan mötas och möts på ett så bra sätt, som inom barn- och ungdomsidrotten. De värdena varken syns eller hörs i några som helst granskningar, eller artikelserier. De är i alla fall klart i numerärt underläge.

Problemet är att det negativa säljer. Den lilla procentuella andel som sticker ut ger uppmärksamhet. Och uppmärksamhet ska det få, men det får aldrig bli den bilden som beskriver idrottsrörelsen. Vi kan skratta åt och se ner hur mycket vi vill på Donald Trumps sätt att överdriva och skapa en sanning, som tillräckligt många tror på och engagerar sig i. Sen gör vi precis samma sak själva. Media profiterar på barn- och ungdomsidrotten genom att inte visa hela bilden.

Nästan varje inslag, artikel, notis – you name it – om barn- och ungdomsidrotten målar upp bilden av en rörelse som är i totalt förfall. En bild som inte ens är i närheten av verkligheten. Att det däremot finns utmaningar på flera håll och kanter, det förnekar nog ingen.

Oavsett hur stort eller litet intresset är för att få hela bilden av idrottsrörelsen, så är det faktiskt medias skyldighet att ge den, om det ska vara ett gott journalistiskt arbete. Det är lätt att tro att dagens barn- och ungdomsidrott är ren och skär misär och att det överallt finns ondskefulla föräldrar, som äter barn.
 
Det som gläder mig är att reaktionerna blivit både många och starka för att, i just det här fallet, SVT också ska visa det andra sidan av myntet i samma utsträckning.
En deprimerande och direkt felaktig bild av rörelsen kommer inte att locka nya utövare, eller ge lust att pröva på olika idrotter, tvärtom. Och här måste RF och specialförbunden bli bättre på att säga ifrån.

/Nils Montan-Lund

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Göran Andersson » SM-guld på väggen:  ”Det var intressant och inspirerande läsning, Bosse! Jag kan bara konstatera att ..”

  • Åke Samuelsson » När jag mötte Gud, ja alltså Torbjörn Nilsson:  ”Denna krönika borde vara obligatorisk i utbildningen av alla ungdomstränare. Und..”

  • anonym » Hockey vs hockey:  ”You DON'T have permit use this Dzurilla photo, due to copyright of the reprehoke..”

  • Curt Einarsson » SM-guld på väggen:  ”Vilken lysande story! Var egentligen ute efter en faktauppgift, hade lite lagom ..”

  • Rune Larsson » SM-guld på väggen:  ”Mycket trevlig krönika Bosse!”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln