ViLirare

 

Roberto, Demba och Dembo…

21 juli 2013 « Tillbaka

                                          
För mig är Roberto Vacchi Sveriges bästa sportkommentator. Det finns ingen så påläst, engagerad och med hjärtat så närvarande som han. Språket är skönt yvigt och kommenteringen ruggigt bra tajmad. Dessutom är rösten tämligen fri från någon dialekt som stör. Vacchi är ett föredöme även på ett annat plan eftersom han engagerat sig mer än de flesta i mustaschkampen, ni vet cancerfondens kampanj mot prostatacancer. Han kommer också, förmodligen utan att själv veta om det, säkert att rädda livet på ännu fler medelålders män…

Så här ligger det till… I början på seklet köpte jag en racercykel på Blocket. En Eddy Merckx för fyra tusen exkl frakt från södra Sverige. Ingen ny modell eller bra köp för den delen men den var felfri, servad och i rätt storlek. Eftersom jag ville undvika att bli campingfet så behövde jag minska några kg och skavde därför runt byarna omkring Borlänge den sommaren. Något år senare uppgraderade jag mig till enmodernare cykel för att ytterligare nåt år senare köpa en ännu bättre. Jag kör i snitt några hundra mil varje sommar, eller så mycket som jag hinner eftersom cykelsäsongen i Sverige är värdelös pga klimatet. Jag gillar att cykla men jag gillar inte om det är kallt eller blåser för mycket. Jag är således numer en finsmakare, eller snarare lat när det gäller att träna, eller om hela sanningen ska fram, motionera…

Reflektion… För tio år sedan var det ovanlig att man såg någon annan cyklist under en tvåtimmars tripp. Idag är situationen en helt annan. Det är inte ovanligt att man möter fem, sex och ibland även fler cyklister under ett pass. Herrar i ens egen ålder man aldrig sett tidigare på en racercykel. Denna utveckling är inte bara kul för oss som håller på utan en fantastisk investering för folkhälsan. Som jag ser det så är denna cykelexplosion till stora delar Roberto Vacchis förtjänst. Han har tillsammans med Anders Adamsson under många år byggt upp ett intresse för landsvägscykling i Sverige tack vare deras briljanta sändningar från Tour de France. Landsvägscykling är inte bara bra träning för de redan tränade, det är också en optimal tränings/motionsform för stela, gistna och överviktiga medelålders män. Jag tror således att denna nya ”folkrörelse” kommer att förlänga livet på någon eller några av oss…

Attraktionen med fotbollens cupspel är möjligheten till skrällar, publikfester och att vägen till europaspel vid framgång är relativt kort.

I Frankrike vet vi att i seriesystemet lågt placerade klubbar nått finalen på Prinsens Park. I Sverige har cupen aldrig fått samma publika fäste och blivit den folkfest som i andra länder. Vi väntar fortfarande och hoppas att det blir bättre längre fram.

Om en ingrediens till ökat intresse och spännig är vetskapen att mindre klubbar med flyt i spel och lottning under en sommar kan överraska och överträffa sig själva är den möjligheten nu borta eftersom cupen avgörs i gruppspel. Svenska cupen blir nu kliniskt ren från skrällar vilket blir rena sotdöden för intresset. Hur tänkte förbundet här?

På 80-talet diskuterades hur svenska klubbar skulle göra för att hävda sig i Europacupspelet. Samtliga var eniga om att vi måste bli proffs. Nu är alla svenska elitklubbar professionella. Vad blev resultatet? Jo, så långt efter som vi nu är har vi aldrig varit.

Det är längesedan detta var en nyhet men när den där snöskoterkillen från Malung dundrade runt i Gamla Stans snö en morgon i december var det om än i en betydligt mindre skala ändå lika överraskande och konstigt som när Mattias Rust, endast arton år gammal landade sitt lilla Cesnaplan på en bro nära Röda torget 1987. Rust blev frihetsberövad nåt år och har efter detta levt ett tragiskt liv med fler fängelsebesök. För skoterkillen pratades det om böter. Hur det blev har jag ingen aning om.

Under rubriken skrönor levereras här en tämligen färsk sådan. Skrönor är ju annars bäst om de är riktigt gamla så att ingen nu levande kan korrigera de överdrifter som byggs in över tid.  Det är tidigt våren 2000 och Brage möter Djurgården på Stadshagen i en träningsmatch. Som en av tre forwards spelade den då ännu tunnare Lasse Nilsson, i höstas svensk mästare fö med Elfsborg. Det sägs, det här är hörsägen eftersom jag inte var på plats, att Lasse med en speed som få löpte solo mot Djurgårdsmålet på jakt efter bollen. Från samma mål men i motsatt riktning startade samtidigt den väldige Dembo T sin utrusning och attack mot bollen. På straffområdeslinjen når de samtidigt bollen men framförallt så krockar de med varandra. Kollisionen var otäck och folk, framförallt i Bragelägret höll andan av oro. Efter att ha varit försvunnen i över 20 sekunder skymtades äntligen Lasse någonstans i Dembos stora tröja. Ytterligare 10 sekunder senare hade Lasse kommit ur tröjan och på fötter igen. Oskadd och omtöcknad joggade han därifrån förvånad över vad som egentligen hände. En underbar nutidsskröna som förmodligen är lika sann som osannolik.

Vissa yrken känns det konstigt att åldras i. Påve kan vi utesluta eftersom där är hög ålder ett absolut krav. Rockstjärnor? Spontant känns det konstigt att många av de gamla hjältarna nu med kista och kala huvuden kör på som de alltid gjort. De är dessutom den första generation rockers som vi ser bli gamla. Jag kapitulerar ändå inför det här eftersom det är charmigt och många av dem är väldigt duktiga hantverkare.

Väldigt sällan, nästan aldrig lyssnar jag på andra radiokanaler än P1 men ibland har någon familjemedlem ändrat kanalinställning i bilen. För några dagar sedan hörde jag legenden Kaj Kindvall i nåt ”Discorama”, ”Poporama”, ”Tracks” eller vad programmet han nu ledde var döpt till och jag undrar? Hur klarar man att år efter år presentera musik för ungdomarna när man själv är på gränsen till folkpensionär, och dessutom skicka med lite ungdomligt skvaller och annan information innan låten börjar? Imponerande är ordet här!

Omvandlat till fotboll skulle det kunna jämföras med att aldrig lämna sjumanna.

När nu Demba Nyren och Brage går skilda vägar serverar han i lokaltidningen en rejäl portion kritik mot sina numer gamla lagkamrater, och i synnerhet mot dem som varit med lite längre. Hycklare är terminologin han använder mot trotjänarna och de äldre, de etablerade, de som ska visa vägen och leda övriga. Han har säkert både rätt och fel. Fel därför att hans legitimitet att kritisera ifrågasätts med tanke på det lilla han bidrog med under vårsäsongen. Däremot har han säkert lite rätt även om hyckleri är aningen starkt i sammanhanget. Vad har han reagerat mot? Vad har han sett? Här finns utrymme för spekulation men kanske har han satt fingret på något känsligt. Kanske pratar han om en kultur skapad av mätta, bekväma och nöjda spelare som av någon anledning befinner sig högst upp i hierarkin och därför vana att få bestämma det mesta.

Oavsett vilken klubb det handlar om så är min uppfattning att när tävlings- och vinnarmentaliteten, det som sitter i väggarna, skapat av generationer ledare och spelare inte längre finns naturligt i träningen, är man som klubb förlorad.

För att bryta detta måste man kasta ut spelare som utifrån förutsättningar och förväntningar låser ambitionsnivån på en för låg nivå och därigenom försvårar möjligheten att bli bättre.

Annars händer samma sak som när man byter olja i bilen. Avlägsnas inte gammal olja innan man fyller på med ny finns alltid trötta rester kvar som förgiftar det nya fräscha.

När vi nu haft varmt och soligt i fler dagar än vad som är brukligt årstiden till trots, känns det välförtjänt och som en upprättelse i väder…

Trevlig sommar!




 




 




 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv