Att jobba med utveckling i synnerhet inom IT-området med ambitionen att ligga i framkant måste vara stressigt eftersom det hela tiden ställs krav på nya och bättre upptäckter. Vi som konsumenter är tacksamma för de framsteg som görs eftersom tekniken underlättar våra liv.

Men för oerhört många så förändrar tekniken sättet att umgås eftersom det organiska samtalet och det levande mötet människor emellan ersätts av sms, twitter, chat och mail etc. In the long run är detta livsfarligt eftersom det kommer att isolera oss på ett sätt som inte var meningen.

Ett område där tekniken definitivt är till ondo är att den försvårar uppkomsten av nya skrönor eftersom det nu finns mobilkameror i samhällets alla hörn. Det fina med skrönor är ju att de balanserar mellan ljug och verklighet. Dessutom, ju fler gånger en skröna berättas ju bättre blir den. Går det sen en massa år och ännu fler berättar så blir den ännu mer fantastisk eftersom vi gärna både skarvar och sockrar för att få till det. 

Jag ska berätta en av de finaste skrönor jag hört. Den passar bra när Råsunda nu ska jämnas med marken och diskussion är igång om det snyggaste målet som gjorts där mellan 1937-2012. Jag har inget bra svar, inget mål som dyker upp så det står över andra. Andra däremot är betydligt mer övertygade…

Under 80-talet hörde jag några då äldre män diskutera det snyggaste målet på Råsunda. För dem fanns ingen tvekan, det var solklart.
Det hade tillkommit under en skolmatch på tidigt 50-tal mellan en Solnakombination bestående av skolkillar och ett engelskt dito.
ur matchen slutade mindes ingen, inte heller varför skolmatcher spelades på nationalarenan. De äldre herrarna berättade däremot gärna om det fantastiska målet från en stor engelsk mittback.
Det kan också, enligt samma herrar, förmodligen vara det hårdaste skottet som någonsin skjutits på svensk mark. Hursomhelst, i början av andra halvlek blåser domaren frispark för engelsmännen efter en förseelse i mittcirkeln. Bollen ligger nu still nära mittpunkten när den engelska mittbacken börjar röra på sig från eget straffområde i riktning mot bollen. Med lår som slaskhinkar och med mittbenan oklanderligt på plats accelererar han plötsligt och oväntat tio meter från bollen. Farten är hög när han med högerfoten rammar bollen. Bollträffen är ofattbart hård men kliniskt ren och utan tillstymmelse till skruv. Som om bollen var programmerad så stiger den exakt lika mycket varje meter hela vägen fram till målet. Enligt vittnen på plats så var just detta, när bollen långsamt stiger från gräset nästan en religiös upplevelse och någonting som aldrig tidigare, eller senare för den delen kom att upprepas. Den svenske målvakten gör ett tappert försök från sin mållinje att stoppa bollen som sitter nästan mitt i målet strax under ribban. Han kommer bara nära bollen. Tillräckligt nära för att skada sina fingertoppar som var instuckna i tunna bomullsvantar. 

En helt osannolik och underbar skröna som bara de som befann sig på Råsunda just den dagen kan intyga riktighetsgraden i…

När Östtyskland upplöstes tog de med sig ett stort antal systematiskt dopade idrottsmän och kvinnor i graven. Tyvärr begravdes även världens vackraste nationalsång med dem…

SPARKAS, skriver Expressen i versaler samtidigt som en krönikör skriver om det felaktiga beslutet. Man gillar således att gotta sig i att någon misslyckats men försöker samtidigt spela tröstare… I samma krönika beskrivs Mancini trots att han tog ligatiteln med City som en svag CL-tränare, det var han redan i Inter skriver krönikören. Finns det speciellt bra CL-tränare?

Eurovision Song Contest är över. Tittade eftersom jag jobbade och det bestämdes så. 
Reflektion 1; När övergick arrangemanget från en låtskrivartävling till en skönhetstävling? 

Reflektion 2; Petra Mede stod för den i särklass bästa svenska prestationen.

Reflektion 3; Svenska Stjernberg gjorde en god sånginsats men vilken klen låt! Med en vers och refräng som varken fäste eller hörde ihop överhuvudtaget. De poäng som Sverige fick var förmodligen bara av artighet till värdlandet tillsammans med de vanliga grannrösterna.

Många hyllar brorsorna Sedin efter guldet på hemmais och tycker det enbart var deras förtjänst. Kanske ska de spela själva nästa år så får vi se hur viktiga de andra är…

Hörde på radion att Stefano Catenacci skulle få laga mat åt överheten i samband med ett bröllop. Ett riktigt hedersuppdrag förmodligen eftersom journalisten var så uppspelt över denna fantastiska nyhet. Nu svarade Catenacci hövligt men tänk vad befriande det varit om han sagt, tack men hon kan laga sin egen mat…

Utanförskap. Du dör inte av det. Men det dödar delar av dig nödvändiga för ett anständigt liv, ett liv värd namnet. Husby är utanförskap. 

Salve!


 

Det är ledsamt när människor omkring oss dör. Om det dessutom sker 50-60 år för tidigt blir det om möjligt ännu mer ledsamt. Är sen personen offentlig blir vi många som sörjer tillsammans. Detta ger en känsla av sammanhang, som en tröst i det hemska, oväntade och ofattbara.

Hur kan det vara möjligt att som vältränad idrottsman gå och lägga sig på kvällen och aldrig mer vakna, i alla fall inte i denna värld?

Vad jag har hört så var Ivan Turina en mycket uppskattad och omtyckt person så saknaden hos alla dem som levde i hans sfär är givetvis oändligt stor. Även om han var en enastående duktig målvakt så är han som sådan inte oersättlig för det kommer andra. Kanske någon lika bra, kanske någon lite sämre men det där löser sig för inom idrotten är vi alla utbytbara. Som pappan Ivan Turina går han däremot aldrig att ersätta. Det gör ont i människohjärtat när jag tänker på barn som aldrig mer får vara tillsammans med en älskad förälder. I det tomrummet finns förmodligen en livslång sorg och saknad. Om det är till någon tröst för de anhöriga så är vi är många som saknar och sörjer på vårt egna sätt sida vid sida om än något steg bakom.

De har redan skrivits mycket om de vackra bilderna från Friends Arena där AIK och Göteborg krokar i varandra som en symbol för vördnad, för det mänskliga, det vackra och jag kan bara hålla med.

Lika vackert är det också när andra klubbar och åskådare runt om i landet på sitt sätt hedrar en motståndare. Att klubbarnas klackar för en stund slutar häckla varandra och gör gemensam sak och deltar mycket respektfullt i sorgen är bra gjort och visar på ett mänskligt ljus i detta mörker.

Jag föreslår att 2/5 för alltid blir en dag då alla landets supportrar lägger ned sina vapen och umgås och respekterar varandra. Att potentialen och viljan finns har vi nu sett så varför inte bygga nåt varaktigt, nåt att förenas kring. Vi människor vill och behöver det...

Salve.