När jag spelade min första allsvenska var jag 21 och vägde 78 kg. Jag såg ut som en höjdhoppare snarare än en fotbollspelare men jag hade inga problem med det och jag var ju dessutom hyfsat bra i höjdhopp. Men om jag inte hade begripit det själv så hade min omgivning talat om för mig att jag behövde bygga muskelmassa för att kunna hävda mig som allsvensk målvakt. Det räckte inte med att hoppa högst. Man måste kunna ta för sig i närstrider på marken och i luften.

Så det var bara att tag i styrketräningen och det blev en hel del fram till sista allsvenska matchen som 35-åring då jag vägde 95 kg. Nu var det inte bara muskelmassa i de 17 kg, utan om hela sanningen ska fram också en begynnande trivselvikt den sista säsongen...

Men som ung tränade jag hårt och alltid med fria vikter, och ibland med någon kompis, men för det mesta själv.

En vinternatt blev jag och en målvaktskollega inlåsta under östra läktaren på Råsunda...

Under några år och med vissa tränare ingick dessutom styrketräning som ett moment i lagträningen . Som en pusselbit i sökandet efter framgång.

Jag gillade aldrig styrketräning men insåg att det var nödvändigt för att bli en bättre spelare. Jag gillar det fortfarande inte och kommer aldrig att besöka ett gym såvida inte någon läkare remitterar mig dit pga fysisk ohälsa. Då ska man ta i beaktning att dagens fräscha gym är fjärran från de många gånger källokaler och skrubbar som fanns tidigare. Speglar fanns givetvis inte, det fanns ju som regel inte ens fönster...

Nej, så det där är man klar med. Träna bör man dock göra men allt har sin tid och det bör hållas åldersanpassat.

När jag för några år sedan hittade ett effektivt och dessutom roligt sätt att träna på för en man i ålder lite mer än mitt i livet kändes det som man hittat hem som motionär. Dessvärre inverkar vårt svenska skitklimat handikappande på denna träningsform så säsongen är begränsad.

Vad jag pratar om kan jag återkoma med en annan gång. .

Ja just det! Varför är det så inne nu att träna på gym?

Självklart handlar det om trender. Det kan inte vara möjligt att dessa påkostade gym som öppnas hela tiden överallt kommer att överleva. Snart kommer dessa flashiga lokaler vara glest befolkade och till slut övergivna eftersom det kommer nya trender och riktningar som alla så gärna följer.

En gymbubbla i vardande således...

Vad är syftet med att unga friska människor plötsligt ska börja gymma?

Hörde på radion att det nu är ok även för sjuåringar att styrketräna. Även om vi börjar stelna redan från tio års ålder så känns det konstigt att sjuåringar ska styrketräna.

Det rådde i och för sig delade meningar mellan expertis och de som ser pengar och inkomster i detta.

Att gamla och sjukskrivna behöver någon form av styrketräning för att hålla igång och kanske förstärka rörelseapparaten är förståligt, det har med överlevnad och att klara sin vardag att göra.

Att tyngdlyftare, brottare kampsportare, kroppsbyggare etc styrketränar är självklart eftersom styrka där är ett grundkrav för framgång.

Samma gäller sporter där styrketräning ingår som ett komplement antingen regelbundet eller tillfälligt under en uppbyggnad.

Men varför unga friska människor?

För att se vältränad och snygg ut så klart!

Vad är det för samhälle vi vuxna skapat när det viktigaste är hur ytan ser ut?

Undrar hur många som skulle styrketräna om det inte skulle synas på utanpå. Hur många skulle lägga timmar, dagar, månader och år då på att gymma? Noll procent tror jag...

Lägg mindre tid på förpackningen och mer på innehållet i stället. Lägg tiden på det som betyder något och är varaktigt.

Och framför allt, ha kul! De hade nämligen aldrig jag på gymmet...

Ämneslappkast:

Jag tror det kommer ut i snitt en bok om dagen bara i Sverige som handlar matlagning. Kan man då utgå i från att recensenten för varje bok har ätit/smakat alla rätter? Vilket jävla jobb i så fall...

Såg att Sverige lämnade in en protest i damstafetten pga påstådda skridskoskär i den klassiska disciplinen. Nu tror jag dessa fulskär inte hade något med medaljfördelningen att skaffa eftersom Norge var långt före även om så inte var fallet när fusket skedde.

Hörde att Sverige skulle lämna in en ny protest eftersom man inte var tillfreds med juryns utfall. Oavsett vad man tycker om Sveriges agerande med protesterna så kan väl ingen vara imponerad av juryns brist på ställningstagande i beslutet som landade i att ge Norge en skriftlig varning.

En skriftlig varning! Va fan var det bra för då? Det spelade ju ingen som helst roll.

Och föresten, fanns det muntlig varning också? Är den isf mildare?

 Humor är viktigt. Om det förlänger livet är tveksamt men humor gör tillvaron behagligare för oss människor. Dagar med skratt är för mig i regel bra dagar. Den roligaste varianten är vardagshumorn. Den oväntade, den oregisserade, den som finns omkring oss oavsett var och hur vi lever våra liv.

För några dagar sedan stod jag i kassakön i en mataffär. Framför mig och på väg att betala sina varor stod en dam i sjuttiofemårsåldern med sedlar i handen.

Plötsligt reser sig kassakillen upp och sträcker sig efter en flaska sköljmedel som åker iväg på bandet. Han luktar på den och vänder den upp och ner. Hans fingrar blir kladdiga.

Du får byta den här. Den läcker. Säger killen och torkar fingrarna med ett papper. Nej, det behövs inte. Säger kvinnan. Okej, men då får du den för halva priset. Säger killen samtidigt som han sätter sig. Kvinnan tittar på sina andra varor och sen på kassakillen och säger: Finns det inget mer som läcker...?

Sånt där händer ofta. Att någonting banalt just i stunden kan bli roligt just där och då men inte alls lika roligt i en text eller i en berättelse efteråt.

Finns det naturligt roliga människor? Ja! Men de roligaste personerna är inte de i Solsidan eller i andra bra producerade humorproduktioner. Det är människorna omkring oss, de som vi möter dagligen.

En granne, en arbetskamrat, en kompis farsa, en gammal lärare, en moster, killen på bilprovningen, nej det har aldrig hänt, men killen på bensinstationen, brevbäraren etc etc...

De finns överallt och fan vad jag gillar alla dom där som ibland helt omedvetet lyser upp våra dagar.

Stand up folket har jag svårt för. Dessa självpåtagna resande i humor som på ett mekaniskt sätt och enligt någon vedertagen praxis alltid förlöjligar eller förminskar sig själva eller andra och dessutom så vulgärt som möjligt.

Roligt? Nej, det blir det aldrig. Finns ingen värme eller själ i berättandet, bara kallt. Det är också för mycket elitism över konceptet.

En konstig tanke slår mig ibland. Har djur humor? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Kanske är humor något som vi människor har uppfunnit...

Tjääna.

Hockey förr. I höstas fanns en insändare i lokaltidningen om Leksand där någon skrev: Skönt att träningsmatcherna nu är slut. Äntligen börjar allvaret! Allvaret?

När jag var liten tyckte jag ishockey var en häftig sport. Jag kunde som grabb från sargkanten bevittna den vackra hockeysagan som Borlängeklubben Tunabro IF skrev. Minnena från hockeytältet i början på 70-talet kommer att bevaras för evigt hos mig. Samma sak med spelarna som idag borde vara mellan 60-75 år. De är och kommer alltid att vara min ungdoms idrottshjältar.

På Tv´n tjatades som idag Hockey-VM varje år men man tittade eftersom utbudet på den enda kanalen var torftigt och konkurrensen med andra sporter noll. Fotboll spelades på sommaren och hockey på vintern. Sporterna var ihopkopplade med en årstid vilket idag förefaller gammaldags men logiskt.

Tre kronor slog alltid Finland. Östtyskland och Västtyskland deltog omväxlande och skapade inga problem för våra svenska snickare, elektriker, bagare, chaufförer och betongarbetare etc.

Fighterna mot Sovjet var emotsedda med stort intresse med den tidens mått mätt. Dessvärre blev matcherna i regel spel mot ett mål, men tyvärr inte mot det som den lille från Novgorod vaktade nämligen: Viktor Konovalenko!

Vilket makalöst sportnamn och med en ansiktsmask som var det tuffaste jag sett!

Om han var sådär jävla bra vet jag inte men det spelade mindre roll för är man tio år är det annat som attraherar.

Vi som satt framför tv-apparaterna på 60 och i början på 70-talet minns att spänningen i kamperna mot maskinen från Sovjetunionen kunde ta slut vilken sekund som helst oavsett om bilderna levererades i svartvitt eller färg.

Tänk er att vid 0-0 behöva gå på toaletten för att en stund senare komma tillbaka och konstatera att Sovjetunionen leder med 4-0. Det berodde inte på att toan var upptagen eller att den låg långt bort. Det berodde på att Sovjeterna var briljanta ishockeyspelare som spelade på en annan som det verkade, omänsklig nivå.

Förmodligen befann sig dessa herrar inte speciellt mycket på sina "på papperet jobb" inom militären utan fick träna hockey så mycket det orkade. Jag tror de orkade ganska mycket för vad var alternativet?

I landet kommunism var arbetslöshet ovanligt men arbetspassen många och långa och jobbet slitsamt. Antar att förhållanden i och på arbetsplatserna var stenhårda och kanske även vidriga. Alltså inget som arbetsmiljöverket eller en Syo-konsulent skulle rekommendera. Att bli bra i en sport var därför en framkomlig väg till ett drägligt liv även om tillvaron inom idrottsvärlden säkert var grym och hänsynslös.

De mest spännande och sevärda fighterna var alltid de mot Tjeckoslovakien. Att Tre kronor kryssade och även slog tjeckerna hände oväntat ofta. Det var inte logiskt och lite svårt att fatta eftersom tjeckerna i regel krigade ner ryssarna som i sin tur mosade Tre kronor.

Det där med politik och hur ett antal hockeyspelare från ett ockuperat land och med en hel nation i ryggen kunde prestera stordåd i en ishockeymatch var okända ingredienser för en tioåring.

I Tjeckburen stod en annan hjälte med ett lika häftigt namn, nämligen: Vladimir Dzurilla!

Vilket namn och vilken mask han hade då! Alltid grym mot Sovjet, men mänsklig mot Tre kronor. Snudd på Sverigevänlig...

I Tre kronor spelade alltid Honken. Han hade ingen mask innan han blev påtvingad en. Han var därför inte lika tuff. Fast förmodligen var han tuffaste av alla.

Det var gamla tiders ishockey.

Idag tycker jag hockey är värdelöst. Det finns ingen musikalitet, värme eller själ kvar. Dessutom verkar det vara nån lag på att spelarna måste vara arga hela tiden. Boxare vars enda uppgift är att slå på varandra så hårt som möjligt blir aldrig så arga.

Jag vet att allt handlar om pengar men upplägget med dessa antal matcher och tröskande mot samma lag hela tiden är obegripligt. Som grädde på ältandet kommer en slutspelslunk där det stora antalet matcher minimerar överraskningar. Hur ska ett på papperet sämre lag kunna skrälla i bäst av nio? Är det roligt och spännande?

När exklusiviteten urholkas och möjligheterna till överraskningar utplånas blir det dött!

Med risk för att få ytterliggare en smäll av hockeyälskare så tycker jag Per Mårts har fel när han påstår att hockeyn får för lite plats medialt. Jag tycker nämligen tvärt om. Hockeyn får för mycket plats...

Vi hörs. Till dess blir det burskydd.