Maj 2012 Jag känner numer panik och snudd på ångest inför vintern. Förmodligen en markör för stigande ålder eftersom man tidigare bara levde på och inte reflekterade över årstiderna.

När dessutom våren i år var lika kall som vintern stod jag inte ut så jag åkte ensam till Rom för att känna plusgrader i tvåsiffrig numerär. Kanske kunde jag besöka någon mäklare också eftersom jag vill köpa en lägenhet i Trastevere vilket jag givetvis inte kan såvida jag inte säljer något.

Dessutom gillar jag återbruk och i Rom finns flera bra ställen för sånt. Lovade också min vackra fru att fixa mer av den goda olivoljan jag bar hem från förra besöket.

I tid räknat långa promenader i den vackra staden är som ett träningsläger för själen. Tillvaron i livet känns skön när man sitter på en piazza, smuttar på Cappuccino gjord av en "riktig" Barrista, lyssnar på 70-tals musik och tar en cigg...

Det här med rökandet tarvar en förklaring.

Förutom feströkande i tonåren har jag aldrig rökt men har av någon obegriplig anledning blivit sugen att börja och bestämde att göra det samma dag jag fyllde 50. Som en present till mig från mig...

Varför blir man aldrig vuxen? Varför är det bara chassit som åldras?

Konsumtionen kan omöjligt vara mer oregelbunden och snittet ligger på två och en halv cigg i månaden. Kan man vara ciggfinsmakare inbillar jag mig att jag är det eftersom jag bara ryker retrocigg som John Player Special, Benson Hedges, Gauloises, Gitanes och Rothmans of London. Eftersom åtgången är liten och rökandet lite skämsigt och märkena svåra att hitta så köps ciggen uteslutande i små förpackningar och alltid utomlands.

Efter en middag och några Bira Moretti hos farbröderna på trattorian i San Lorentzo stämplade jag in på hotellets fjorton kvadrat. Slår på tv´n och ser det är slutminuter i Champions Leauge finalen. Jaha, vad det idag konstaterar jag hopplöst i otakt med fotbollsintresset.

Det är 1-1 och slutminuter. Bayern styr rytm och tempo med sitt bollinnehav. Attackerna mot Chelseas straffområde är för engelsmännen lika obehagliga som en geting som aldrig ger sig av helt utan hela tiden kommer tillbaka och attackerar från olika håll.

Jag har ingen relation till nåt av lagen men börjar titta mer koncentrerat. Fan, inget jävla mål nu då. Låt det bli förlängning eftersom jag vill se mer. Yes! Förlängning.

Ytterliggare en Bira Moretti öppnas på uppstuds i steget liksom...

Jag har sugits in i fighten och bestämmer mig för att Chelsea ska vinna. Fan vad de krigar och hjärtat verkar de ha med också. De har ju dessutom bortamatch. Ja, Chelsea måste få vinna!

Förlängningen är fruktansvärt spännande och når bristningsgränsen när Bayern får straff.

Pedro Proenca från Portugal har sett något som i regelboken inte är tillåtet och bestraffar därför Chelsea.

Hur kan den ende amatören på planen få vara den som bestämmer? Hur kan han ha sån makt?

Reflektion:

Av de 23 aktörer på planen så saknar de 22 yngsta förmodligen både utbildning och studieskulder men har i alla fall lyckats bli mångmiljonärer. Är det då inte konstigt att den ende på planen med utbildning och "riktigt" jobb (ekonomisk rådgivare) är den som tjänar minst?

Det här är inget bra exempel på att utbildning alltid lönar sig...

Oavsett storleken på plånboken så är det Pedro, amatören som bestämmer!

Arjen Robben är en av denna generations bästa spelare sett i ett internationellt perspektiv. Jag har trots detta svårt för karln. Jag gillar inte hans attityd i alla fall den man kan uppfatta i en tv. Han ska nu skjuta straffen mot en fantastisk målvakt, Peter från Tjeckien.

Cech nyper straffen. Fan va bra den keepern är och vad glad jag blir!

När förlängningen närmar sig slutet får jag samma känsla som i slutminuterna av ordinarie tid. Jag vill ha mer. Jag vill inte att det ska bli mål nu. Jag vill ha straffar! Straffar är för mig det mest spännande sättet att avgöra en match på.

Straffsparksläggningen blir en gastkramning. Det är idrott när den är som bäst. Det svänger och det svänger tillbaka. När Didier Drogba liksom bara passar bollen i mål tar det slut.

Den glädje som Chelseas spelare och ledare visar är fanimej 100% äkta! Sällan har jag sett ett genuint gladare lag på denna den högsta av nivåer.

Hos motståndarna har Schweinstieger givetvis det lite jobbigt och man vill ge honom sin sympati. De gör Chelseaspelarna. Han får kramar och mänsklig värme i massor av dem. Det var både vackert och rörande och värmde i allt detta allvar. Det behövde han. För han fick inget av detta från sin tränare som bara gick runt och kliade sig på hakan.

Robben då? Som vanligt vid förlust satt han på gräset och låtsades se ledsen ut i någon kamera. Fan va svårt jag har för karln.

Jag är säker på att när han var mindre var han en sån som alltid tog bollen med sig hem när han skulle käka. Typiskt en sån...

Efter flera dagars letande hittade jag till slut olivoljan jag lovade fixa. Den fanns på hyllan i Gastroni i Prati.

Det blev naturligtvis inget lägenhetsköp denna gång heller men jag lyckades i alla fall ordna en visning. Lägenheten låg fö i San Lorentzo och priset på 250.000 euro. 32 kvadrat och bra läge men jag sa till mäklaren att jag helst vill ha nåt i Trastevere. På en engelska lika dålig som min italienska sa han att han förstod. Därefter tittade han på sin Breitling, tog mig i handen och sa arrivederci. Visningen var över.

Salve.

Nobels litteraturpris gick i år till årets överkamning. Nej, till en kines som ändå några bland allmogen har hört talas om.

Det innebär att årets val känns mer folkligt än tidigare år då priset utdelats till någon missförstådd och i exil boende oliktänkande åttiosexårig kulturell vänsterradikal lyriker och samhällskritiker från Magdeburg som ingen varken läst eller hört talas om...

Om guldbollen skulle delas ut med samma elitism och ambition att upptäcka någon som ingen annan skulle komma på och under samma hokus pokus kunde det kanske låta så här:

"Guldbollen i år tilldelas den nästan ordinarie trettiofemårige missförstådde och underskattade division fem spelaren Sven-Allan Jordfräs från Bräkne-Hoby"

Motiveringen lyder: "Med en enorm sofistikerad integritet i kombination med sylvass spelintelligens gör Sven-Allans motlägg och filmningar helt unika och sällsynta i vår del av universum."

Men Zlatan då, frågar sig den inbitne men kapitulerar genast eftersom kommitten är oantastlig och vet bäst.

Och vad är det Englund egentligen säger som motivering? "Med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid"

Att hitta på och begagna eleganta formuleringar är kanske välplacerat och utvecklande i en grupp likasinnade och med samma intellektuella höjd. Att använda samma formuleringar till folket känns om ett hävdelsebegär, och att vilja framstå som duktig och förmer.

Jag har träffat Bo Hansson några gånger. Han har intervjuat mig i tjänsten och jag minns att jag tyckte det var lite häftigt att prata med en person man bara sett i en röd kavaj i en tjock-tv när man var yngre. Men våra samtal blev konstiga, som om vi inte hittade varandras frekvens. Hackigt och stapligt utan flyt och ögonkontakt. Andra spelare som jag träffat har samma erfarenhet. Som om den där trevlige farbrorn i Sportnytt inte fanns på riktigt. Inte otrevlig eller arrogant, snarare konstig och lite udda. Inte ointresserad snarare oinspirerad. Eller kanske helt enkelt bara blyg...

Att vara BH idag är säkert inte lätt om man är normalt funtad och en människa av kött och blod. Jag utgår från att BH är detta. Att BH innan helgen var en respekterad och åldrad herre med ett fläckfritt förflutet som gjort rätt för sig i livet verkar bortglömt idag.

Det är just nu populistiskt och politiskt korrekt att ösa avsky och hat mot en person som redan ligger, för det gör BH just nu. Jag vill bara uppmana honom att följa samhällets spelregler. Att komma in i matchen. Att försöka uppdatera sig till ett annat samhälle än det som var tidigare.

Det där med populism är intressant eftersom jag tycker att AIK´s agerande är just populistiskt. Jag har svårt att köpa föreningens ståndpunkt att portförbjuda BH på Råsunda. I min bok är detta ett livstidsstraff. Om föreningen ska agera konsekvent och porta alla med nedsättande kommentarer om spelare med annan hudfärg än sin egen så blir det glesare i bänkraderna på Råsunda. Det är min uppfattning efter att ha vistas på dessa läktare.

Alla människor är värda en andra chans. Detta gäller även Bo Hansson.

Apropå BH så minns jag att min gamla lagkamrat Niklas Kindvall berättade att han och en polare på åttiotalet skickade in en massa brev till programmet "Sport ni minns" på SVT. Det var korta gamla klassiska sportinslag att fylla tiden med mellan olika program. Lite som Papphammar men med sport och tittarna fick skriva in och önska.

Anledningen till Niklas många brev var att de ville se men framförallt höra BH när han i direktsändning kommenterade Dundee United i en Europacupmatch. Det fruktansvärt roliga i detta var, för er som inte minns, BH´s hostattack som inte var av denna världen. Denna hosta accelererar dessutom under flera minuter samtidigt som BH fortsätter att kommentera som om inget hänt. Efter ett tag hörs knappt BH överhuvudtaget men fortsätter ändå att kommentera...

Dessvärre så hörsammade SVT icke Niklas och hans polares önskan trots det många breven och jag undrar varför...

Jag spelade i Coventry när jag var elva. Några omgångar in på hösten skulle vi möta Tottenham.

Vi var grabbar från Forssa och Bruket som inte tillhörde någon klubb men ville spela i BT-serien (Borlänge Tidning) och eftersom alla lag hade häftiga utländska namn så valde vi Coventry, eller Kovventri som vi sa.

Tottenham var tuffare och lite äldre och hade sitt basläger runt Bullermyren. De var stora och vi visste att dom tillhörde Brage. Flera hade också till skillnad från oss basröst, och några även begynnande skäggväxt. Jag tror till och med att någon tog sig till matchen på en Zundapp KS 50. Förmodligen olagligt men ändå. Fighten gick på Samreals grus och dömde gjorde Arvid Solum. Han dömde alla matcher för det var hans turnering.

Efter 2x20 stod Coventry, eller "dom där jävla bruksungarna" som segrare med ett noll. En skräll, en kioskvältare i miniatyr. Jag hade spelat bra, så bra som man kan begära av en elvaåring. De flesta skotten kom i mitt bästa hörn och jag var nöjd. Att vi resten av hösten blandade och gav resultatmässigt var mindre viktigt. Vi hade spöat Bullermyrsungarna...

Senare på hösten fick jag vattkoppor. Jag var riktigt sjuk med feber och utslag och givetvis hemma från skolan. En dag knackar det på dörren och jag tänker att morsan eller farsan kanske glömt nyckeln så jag staplar nerför trappen. Genom fönstret på väg mot dörren ser jag en scooter, en moppe på gården och förstår att det är någon annan som kommer.

Jag öppnar dörren. "Hej, jag hörde du var sjuk". Framför mig i hopplöst omoderna glasögon och med raggarfrillan på plats tack vare säckvis av brylcreme står den legendariske Arne Törnkvist. En för vår generation välkänd ungdomstränare i IK Brage. "Ja, jag är lite krasslig" säger jag med ansiktet fullt av utslag och tänker att vad gör han här då? "Jag såg matchen mot Tottenham och nu vill jag att du kommer över till oss" säger Arne med sin hesa röst. "Vadå komma över" säger puckot. "Till Brage" väser Arne. "Jaha kan jag väl" svarade jag hastigt utan betänketid. "Bra beslut" väser Arne och tar mig i handen. "Då är du välkommen till tältet vid Domnarvsvallen och vi tränar tisdagar och torsdagar klockan 16".

Arne vänder och går mot scootern. Jag står i dörren och tittar efter honom. Han vänder halvvägs och kommer mot mig. Han gräver i skinnjackans innerficka och när han står framför mig sträcker han fram en Ahlgrens bilpåse och säger: Krya på dig och kom ihåg tisdagar och torsdagar klockan 16!

När Arne kickar igång sin scooter och försvinner runt hörnet står jag fortfarande i dörren. Jag tittar på bilpåsen, ler och vet att jag hade "kommit över" även utan detta arvode...