Mer varumärke än sport

Det är senhösten 1971 och jag är med farsan i Leksands ishall och ser den allsvenska hockeypremiären. Jag är inte intresserad av Leksand men har åkt dit eftersom mitt lag Tunabro IF debuterar på bortais i Kringelstan.

 

Jag minns inte vilket lag Leksand körde mot för min uppmärksamhet var enbart riktad mot kortsidan där resultat från övriga matcher i norrgruppen presenterades.

 

En bit in i första perioden börjar det hända saker på tavlan runt omkring match C som är SSK-Tunabro. När lite mer än halva perren har avverkats vänds nu skylten på match C.

 

När skylten vänds pirrar det i magen på trettonåringen, sen läser jag 3-0!

 

Nu kommer en massa bortförklaringar till farsan om att Södertälje har tur, och att det är en lång resa samt att Tunabroarna har publiken emot sig och inte kan göra sig själva rättvisa... Jag är besviken men inte nedslagen. Nu vänder man på tavlan igen. Tunabro har gjort mål! Det står 3-1 och en del spridda applåder från Leksandspubliken hörs i hallen 45 km från Borlänge.

 

Så där höll det på resten av matchen som föresten vanns av SSK med 10-3. Ja, så där höll jag på resten av säsongen och ytterligare två säsonger tills Tunabro åkte ur och mitt hjärta blödde. Efter ytterligare några år och fusioner och konstellationer med andra föreningar gick Tunabro hockey i graven och med det också mitt hockeyintresse. Visserligen var Leksand då och några år framåt bäst i landet. Jag såg några matcher under denna epok och imponerades liksom alla andra över deras skicklighet och roliga spel men jag blev aldrig förälskad.

 

Kanske för att jag var borlängebo och kunde cykla till Gylletältet varje dag om så behövdes. Dessutom kunde man om man hade tur, ibland se någon Tunabrospelare likt Mr Walker vandra på stan som en vanlig människa.

 

Leksands IF... När sporten försvann från ishockeyn.

 

Ifrån ett enastående ishockeylag med spelare från nedre Siljan till ett varumärke byggt av handelsresande medelmåttor med rötter så långt ifrån Siljansbygden som möjligt.

 

De där misslyckade affärerna är jag inte alls imponerad av. Impad så in i helvete är jag dock av alla supportrar som år efter år stöttar klubben med entrebiljett och årskort för att ge spelarna denna fantastiska läktarsupport!

 

På tiden att leverera en framgång på isen i stället för som nu bara i ekonomiska rekonstruktioner i Mora tingsrätt.

 

Jag gillar Uppdrag Granskning. Jag fattar att de redigerar allt material för att passa och förstärka deras syfte men gör vi inte alla det i olika sammanhang? Programmet om LIF förstärkte bara de vi trodde, att kommunen hjälper och kanske, för mycket, gynnar föreningen. Jag är inte Leksandsbo och är helt ointresserad av hockeylaget men det är klart att kommunen ska hjälpa sin största kändis.

 

Men hade det inte varit klädsamt och förlösande om kommunens högste tjänsteman bara sagt det som alla förstod:

 

"Det är klart vi gynnat hockeyklubben så mycket vi har kunnat och med så mycket vi ansett ha haft råd med"...

 

Och sedan försökt förvarat det riktiga i det och hur man tänker sig framtiden.

 

Orealistiskt, men möjligt. Är det inte detta som idrott handlar om?

 

Zlatan säger han vill vinna titlar med Sverige. Det blir då antingen EM och/eller VM eftersom OS av någon för mig obegriplig anledning blivit en ungdomsturnering.

 

Det låter fint och det ger förhoppningar men är det realistiskt eller ens möjligt att Sverige kan erövra en internationell titel i världens största sport? Nej, det är helt orealistiskt men ändå möjligt. Det skulle kunna jämföras med att AIK vann Champions Leauge och Brage SM-guld.

 

Det där om att ett lag plötsligt bara vinner och vinner och det som innan bara var en dröm nu plötsligt är inom räckhåll och faktiskt möjligt. Ett bra exempel är gråvitt förlåt, blåvitts enastående bragd i UEFA-cupen 81-82. Från att i de första omgångarna bara följts av sina egna supportrar efterhand fick hela landets fotbollsintresserade inklusive spelare på alla nivåer med sig som supportrar.

 

Det var omöjligt att ogilla dem även om de nationellt var våra motståndare.

 

Om jag vore rocksångare med hyggligt självförtroende skulle det vara helt bortblåst efter att ha lyssnat på John Miles i refrängen på den iofs smetiga balladen "Blinded" från 1985.

 

Skulle jag därefter lyssna på Paul Rodgers i "All right now" skulle jag omgående fundera på omskolning. Denna världshit skrevs av basisten Andy Fraser på tio minuter i ett omklädningsrum i Durham efter ett dåligt gig i början på 1970.

 

Todd Rundgrens "I Saw The Light" från 1972 är enastående bra easy listening.

 

Salve!

Kommentera gärna:

  • Stefan • 24 mars 2013 19:03:15
    Äntligen....bra skrivet

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv