Att fråga Zlatan om damfotboll är som att ställa svåra frågor till kungen.” Så uttryckte sig en inringare i P1 några dagar efter scoopet som skakade Sverige. Inringaren ifrågasätter också den brist på värdegrund som Zlatan ger uttryck för. Må så vara, men den värdegrund, eller kanske brist på den, är Zlatans och den måste han få uttrycka även om ingen håller med.

Konstigt att frågan om hur damfotboll ska bedömas och värderas inte har lyfts på allvar tidigare eftersom tyckandet har pågått i omklädningsrum, på arbetsplatser, på läktare och i många hem sedan den organiserades i mitten av 70-talet. Men lika lite som att öppet kritisera invandringen, lika svårt och känsligt är det att kritisera damfotbollen. Damfotboll och invandring har i övrigt ingenting gemensamt men påminner enligt mig om varandra när det gäller folks förmåga att i officiella sammanhang våga stå för det man tycker.

Vilka vet bäst om hur det ligger till, vilka har det facit som kanske finns? Är det spelarna själva? De manliga då eller de kvinnliga? Eller en mix av dem? Eller är det åskådarna som tittar och berörs? Eller kanske alla dem som inte är intresserade av fotboll men som i alla sammanhang ska synas och höras och tycka något?

Min erfarenhet är att manliga fotbollspelare oavsett divisionstillhörighet till 100% tycker att damfotbollen är dålig, ja till och med fruktansvärt dålig, en inställning som jag också har delat. Denna uppfattning cementeras ytterligare när uppgifter om att pojklag sopar mattan med kvinnliga elitlag. Vet ej hur andra har resonerat men i mitt fall har det varit svårt att acceptera att några som är så mycket sämre ska få så mycket uppmärksamhet. Det har gått för fort och för enkelt. Damfotboll skulle därför med detta resonemang behövt stå på tillväxt i ytterligare decennier innan den är mogen nog att accepteras och tas på allvar. En avundsjuka, förmodligen av samma typ som ett väletablerat popband kan känna när ett klart sämre band där gitarristen precis lärt sig barreackord plötsligt uppmärksammas nästan lika mycket som det egna.

Kanske är det något med damer och fotboll som stör och hotar oss män. Det finns ett självpåtaget tolkningsföreträde från oss som spelat, eller nu spelar på att avgöra vad som är bra eller dåligt. Det är min uppfattning eftersom jag och andra män blir lika impad av duktiga kvinnor när det handlar om andra sporter...  

”Someday Man” är enastående melodiös pop. 2014 fyller plattan 44 år och Paul Williams som gjorde den 74. Ibland var det till och med mycket bättre förr…

 Salve!

 Satt i bilen. Radiofrekvensen var för ovanlighetens skull på P4 och det levererades skidskytte. En ganska färsk svensk paradgren som inte längre är en paradgren utan numer, om vi ska vara uppriktiga, bara är en serie upprepningar av tillintetgjorda stora nationella förhoppningar. Den svenska standarden är svag och det är fakta. Jag vill höra någon som också säger det, att det är dåligt för det är sanning. Jag vill inte höra krystade bortförklaringar som på radion då det gällde C-J Bergmans tillkortakommande: ”det dåliga skyttet beror på att han vet att han är i fysisk bra form och kan hänga på övriga i spåret och därför tappar han kapaciteten på skjutvallen”. Sluta hitta på egna förskönande teorier och fråga i stället varför det går dåligt.

I en helt egen och möjligtvis haltande jämförelse kan detta jämföras med om jag plötsligt skulle få svårt att hänga med övriga bilar i trafiken, det låser sig helt enkelt. Anledningen är att jag nu blivit bättre på att meka…

Göran Lambertz. Oavsett om allt han påstår är fel och påhittat för att komma undan, eller för att parera en situation som gått alldeles för långt så gillar jag honom, ja i alla fall lite grann. Inte i sakfrågan för där vet jag lika lite som någon annan utan för att han står där stark och oberörd. Han tillhör en utdöende sort, en sort som vågar stå för något som man tror på oavsett vad andra tycker om det, och om honom.

Apropå att tycka. För några år sedan dök uttrycket ”vad tänker du” upp. Uttrycket, eller egentligen frågan hördes mer och mer frekvent i tv och radio. Numer hör jag uttrycket flera gånger dagligen i alla möjliga sammanhang och tyvärr så har uttrycket devalverats för nu ”tänker” alla. Min poäng är att nio gånger av tio kan frågan i stället vara ”vad tycker du”.  Men i ett samhälle där färre och färre vågar tycka och stå för något framförallt annorlunda är detta en spegel på tillståndet. En jäkligt trist utveckling ”tycker jag”!

Vinterstudion är numer institution i SVT. Andre Pops är ju hur behaglig som helst och programmet är mysigt och trevligt att titta på denna, beträffande klimatet, vidriga årstid. Men min fråga är varför sofforna i studion är så överdimensionerade? De gånger jag tittat har det bara suttit någon enstaka gästexpert som lägger ut texten före och efter ett race. Nu har ingen frågat mig, men om någon skulle, så skulle jag fylla sofforna med gamla tränare och gamla aktiva, gärna rejält gamla. Tänk att under dötiden mellan disciplinerna och racen få höra gamla anekdoter och iakttagelser från en svunnen tid, en tid som aldrig kommer igen. De kunde dessutom, med gårdagens perspektiv gärna ifrågasätta de nutida experterna som nu oemotsagda får bre ut sig alldeles för mycket.

Hur kan det vara möjligt att bygga en karriär på att sitta i en jury i en amatörtävling för unga sångare? Hur kan det vara möjligt att pga få ett eget Tv-program, ett program där andra med Tv4-karriärer ska partaja. Detta är den svenska kulturskymningens tragiska ansikte.

”Så mycket bättre” Såklart måste kanalen ta med artister för att passa tittare mellan 5-100 år men landet är litet och nu är antalet artister med hits slut. Att höra Ulf Dageby sjunga Lill Lindfors är som att höra en arbetskamrat sjunga kareoke på en personalfest. Ledsamt är ordet eftersom jag hävdar att musiken och musikerna var bättre förr. För musikälskare är programmet stendött.

Trots att den på bara ett år tappade exakt halva inköpspriset så var försäljningen av min fula Skoda Felicia för 1000 kronor den i särklass bästa bilaffär jag någonsin gjort. Vetskapen om att jag dessutom prutade 33.3% vid köpet gör affären ännu mer lysande…

Jag är för gammal och dessutom så gillar jag inte genren. Men hur kan det vara möjligt att tusentals, kanske hundratusentals människor är så imponerade av att se tre svenska killar trycka på playknappen. Då, i den gamla världen skötte DJ´n bandspelaren och, eller pickupen själv och ingen jävel tittade eller var impad av det..

Vi stänger ner skriver Expressen. C Kalla ska låsa in sig för att inte riskera något innan OS i Ryssland. Det handlar snarare om isolering än inlåsning. Efter hennes fina säsongsupptakt är intresset och uppståndelsen alldeles för stort och detta ska då inverka negativt på denna tjej. Det påstår i alla fall de runt henne som tydligen vet bäst. Vill på inget sätt förringa hennes prestationer men, hur stor hade uppståndelsen varit om hon faktiskt vunnit något lopp?

”Det är egentligen mot mina principer”, säger T Hysen. Även de mest starka principer får maka på sig när sedelbunten blir för saftig…

Vinnarskallar är bara de som vunnit något och inte de som kallar sig själva för det…

Det finns människor, det finns gott om dem dessutom, som klagar på hur andra människor särskriver eller inte sär skriver. Det är rena klappjakten på dessa stavningens grottmänniskor. Obegripligt egentligen eftersom detta i regel inte betyder något för någon. Tvärtom kan det bli skoj när någon berättar att han i julklapp fick sexfilmer av frugan i stället för sex filmer…

Vardagshumor: I höstas stod jag i kassakön i en butik i Borlänge. Före mig, på väg att avsluta sin betalning stod en kille i tjugoårsåldern när kassörskan frågade, vad har du för postnummer? Killen ryggade lite. Vadå? Varför frågar du det? Det är bara en marknadsgrej sa kassörskan. Vad har du för nummer då? Killen ser besvärad ut. Han svarar inte, han mumlar något om att han inte vill lämna ut sitt nummer för man vet aldrig på vilket sätt det kan missbrukas. Kassörskan säger att det bara handlar om ett postnummer för att ungefär se varifrån deras kunder kommer och att det är ofarligt. Det hjälper inte, killen ser skrämd ut och går och det blir min tur. 78468 säger jag och tittar på kassörskan, hon svarar inte. Ja, det är mitt postnummer säger jag och ler. Hon tittar på mig men svarar inte och jag säger ni ville ju ha postnumret, så 78468 är mitt. Vi frågar bara varannan sig kassörskan och slår in mina varor. Jaha, säger jag, men han innan sa ju inte sitt så därför kan du ju skriva upp mitt i stället då? Som sagt vi frågar bara varannan…

De skotska brorsorna Gavin och Iain Sutherland som var bandet The Sutherland Brothers brejkade aldrig riktigt i Sverige. Bara ett fåtal uppmärksammade dem och Lp´n Slipstream från -76 som är melodiös folkrockpop i världsklass!

Salve

Eftersom jag bara köpte tid förra sommaren fick jag tillbringa denna med att måla sommarhuset som jag en gång lovat. Jag är inte gniden utan tycker att vissa saker kan man klara själv istället för att leja bort till snickare, målare och murare. Detta kostar pengar, pengar som jag vill göra något roligare för istället för att lägga på ett fritidshus som iaf jag vill besöka mindre än min fru.

Hade visserligen skrapat lite färg förra året men icke dragit ett penseldrag så hela jobbet var kvar. När man målar är det kutym att ha radion som sällsis och vara lite uppdaterad. Tramsprogrammen i P 3 är jag för gammal för och lokalradion går som regel bort. Förutom någon närradio som jag tycker är charmigt så återstår P1, den talande kanalen som den vill presentera sig. Radiosommaren i P1 kan sammanfattas med Syrien och det Muslimska Brödrarskapet. Jag kan nu allt om dem.

Det överhajpade sommarpratet i samma kanal har jag så jävla svårt för. Kanske är jag ensam om att tycka att programmet är fullständigt ointressant så länge bara kända och halvkända artister, skådespelare, konstnärer, politiker etc får dominera programmet. Dessutom är några med flera gånger. Nej, gör om och ta in de personer som finns runt omkring oss i detta fina land. Okända människor som ingen plattform har att berätta sina starka osminkade historier.

Olympiska spelen är världens största idrottsarrangemang och spelen pågår vad jag minns i ett par veckor. Basket EM känns litet i den jämförelsen och det är därför obegripligt att det pågick i arton dagar. Kanske världens längsta minsta mästerskapsturnering? Känns som den pågick hela sommaren.

Musiktexter är ofta triviala och förmodligen bara ett sätt att undvika att musiken inte blir instrumental. Vill man säga nåt, skriv en bok. Jag lyssnar ofta på musik men har förmodligen bara hört någon promille av det som producerats och i den högen har jag hittat några lysande textundantag.

Bridge Over Trouble Water. Låten som alltid funnits och som skriker poesi redan i titeln. Det är på gränsen att harmisana och låtuppbyggnaden tillsammans med Art Garfunkels röst är så vackert att det nästan blir för mycket för det mänskliga örat att ta in.

Ett annat briljant undantag är Both Sides Now.  När Joni Mitchell sjunger låten som för övrigt är hennes egen, och kompar sig själv på gitarr är det Top Notch! Hur kan det vara möjligt att låta så stort och mäktigt med bara en gitarr och en röst?

Två bra insatser bäddar snyggt för kvalmatcher till VM. Irlandsfighten var dessutom både spännande och underhållande.

En lördag stod jag på min målarstege och konstaterade att radion var på P4. Radiosporten hade paxat kanalen hela eftermiddagen för att sända elitseriepremiären såväl innan som under som efter. Programledaren som normalt har ett sävligt och drygt sätt att prata var nu exalterad eftersom det var ishockeypremiär. Men varför så uppspelt? Berodde det på att det nu är möjligt att efter 55 omgångar spela ytterligare 24 matcher i slutspelet innan man står som mästare. Slutspelet blir snart lika långt som hela fotbollsallsvenskan. Att playoff skulle innebära skarpt läge där enstaka matcher har stor betydelse, en exklusivitet om du så vill den drömmen och förhoppningen finns inte. Respekt åt alla de supporters som varje vecka år efter år finansierar denna verksamhet.

En fråga jag ställer jag mig dock: hur långa kommer slutspelsskäggen nu att bli? Går det att lira med en massa skägg som släpar på isen runt spelarna?

Apropå radiosporten så undrar jag vad en B Schött där har för hemmagjord dialekt. Han har gett dialektens esperanto ett ansikte, eller kanske i det här fallet en röst…

Europacupen för mästarlag hette det tidigare, det som nu är Champions Leauge även om det inte riktigt är samma upplägg. Vad jag minns så fick alla Europas mästarlag delta så är det icke nu. Det här drabbar svagare länder och här måste vi tyvärr räkna in Sverige eftersom tröskeln är för hög för våra klubblag att ta sig in. Översatt till seriefotboll är det väl som att vinna sin serie år efter år efter år men aldrig ta sig upp eftersom kvalmotståndarna är för bra. Som att vinna division IV och möta ett kvalmotstånd som spelar i tex PL. Ska Sverige någonsin komma dit och få fäste så kommer Sveriges lag där aldrig att bli Elfsborg. Min hypotes är att klubben är för mycket hemslöjd och dansband. Det går hem hos oss men slår aldrig internationellt. Ännu mer hemslöjd blir det när Klarre Ingeson nu tar över träning och matchning. Runt hörnet väntar ytterligare dansband och hemslöjd när Anders S förr eller senare kliver in i organisationen. Tror Elfsborg skulle vinna på att knyta upp Lasse Nilsson i organisationen för att få mer kaxighet och Rock´n Roll i Sveriges fulaste stad. Hoppet om Europa står enligt mig till AIK, Malmö och Gråvitt. Det har en annan kaxighet och förutsättningar att bli internationella klubbar.

Östtyskland är ett bra exempel på kommunism i nutid. Denna för de med hjärtat till vänster den enda rätta ideologin betyder väl att alla ska få det lika bra, alla ska få lika mycket eller om du så vill, lika lite. Det ska vara rättvist och ingen individ ska ges fördelar. I ett sådant samhälle kan man anta att folket knegar sida vid sida och hjälper varandra. Man är jämbördiga och man tjänar lika mycket eller om du så vill, lika lite. Att det över tid ger en grogrund till korruption är en annan sann sanning. Om det nu är så, varför hade då deras idrottsmän och kvinnor så svårt att samarbeta eftersom de var odugliga i lagsporter? Däremot var de outstanding individuellt. Jag tänker på det där ibland för det känns konstigt i min bok.

Säger det igen, Göran Hägglund (KD) spelar i en egen humordivision i plenisalen.

Sverige har fått en världsmästare i pingis för rullstolsburna. Den svenska tjejen var överlägsen och tappade inte ett set under hela turneringen. På frågan om vad som var svårast blev svaret: den hårda konkurrensen. Om man inte tappar ett set, är konkurrensen verkligen så hård? Inte min mening att förringa den fina prestationen eftersom hon förmodligen skåpat ut mig med kanten på racketen, men svaret var roligt och otippat…

På sportradion ältade man en kväll om vacker fotboll och man nämnde La Liga som ett exempel på det. Men vad är vacker fotboll då? Finns det något normativt? Ja, lokalt. Nej, i ett globalt perspektiv. Det enkla svaret på en så komplicerad fråga skulle kunna vara att det är med jota som med musik, teater och konst. Att det fina, det vackra det väljer betraktaren själv utifrån sina krav och ideal…

Den tredje oktober 1968 stannar en grön Renault av årsmodell 1962 i gruset framför huset på Hushagen. Trots brun skinnklädsel och en instrumentbräda designad av framstående franska ingenjörer en högst vardaglig bil med den tidens mått, en pärla sett i dagens retroljus. Jag är tio och leker på gräsmattan i förmodligen fula kläder. Bildörren öppnas och farsan kliver ur. Jag minns så väl när jag går mot bilen för jag vet att farsan har nåt viktigt att berätta. Hela jag är ivrig när jag tittar på farsan som ler och säger… du har fått en lillebror! Jag ville ha en bror och jag fick en bror och jag kramar farsan. Denna lillebror fyller idag 45. Grattis! Liten blir också gammal till slut…

Äntligen är hösten här! För övrigt den enda årstid vi kan lite på eftersom den garanterar kyla, regn och starka kalla vindar…

Salve!

                                          
För mig är Roberto Vacchi Sveriges bästa sportkommentator. Det finns ingen så påläst, engagerad och med hjärtat så närvarande som han. Språket är skönt yvigt och kommenteringen ruggigt bra tajmad. Dessutom är rösten tämligen fri från någon dialekt som stör. Vacchi är ett föredöme även på ett annat plan eftersom han engagerat sig mer än de flesta i mustaschkampen, ni vet cancerfondens kampanj mot prostatacancer. Han kommer också, förmodligen utan att själv veta om det, säkert att rädda livet på ännu fler medelålders män…

Så här ligger det till… I början på seklet köpte jag en racercykel på Blocket. En Eddy Merckx för fyra tusen exkl frakt från södra Sverige. Ingen ny modell eller bra köp för den delen men den var felfri, servad och i rätt storlek. Eftersom jag ville undvika att bli campingfet så behövde jag minska några kg och skavde därför runt byarna omkring Borlänge den sommaren. Något år senare uppgraderade jag mig till enmodernare cykel för att ytterligare nåt år senare köpa en ännu bättre. Jag kör i snitt några hundra mil varje sommar, eller så mycket som jag hinner eftersom cykelsäsongen i Sverige är värdelös pga klimatet. Jag gillar att cykla men jag gillar inte om det är kallt eller blåser för mycket. Jag är således numer en finsmakare, eller snarare lat när det gäller att träna, eller om hela sanningen ska fram, motionera…

Reflektion… För tio år sedan var det ovanlig att man såg någon annan cyklist under en tvåtimmars tripp. Idag är situationen en helt annan. Det är inte ovanligt att man möter fem, sex och ibland även fler cyklister under ett pass. Herrar i ens egen ålder man aldrig sett tidigare på en racercykel. Denna utveckling är inte bara kul för oss som håller på utan en fantastisk investering för folkhälsan. Som jag ser det så är denna cykelexplosion till stora delar Roberto Vacchis förtjänst. Han har tillsammans med Anders Adamsson under många år byggt upp ett intresse för landsvägscykling i Sverige tack vare deras briljanta sändningar från Tour de France. Landsvägscykling är inte bara bra träning för de redan tränade, det är också en optimal tränings/motionsform för stela, gistna och överviktiga medelålders män. Jag tror således att denna nya ”folkrörelse” kommer att förlänga livet på någon eller några av oss…

Attraktionen med fotbollens cupspel är möjligheten till skrällar, publikfester och att vägen till europaspel vid framgång är relativt kort.

I Frankrike vet vi att i seriesystemet lågt placerade klubbar nått finalen på Prinsens Park. I Sverige har cupen aldrig fått samma publika fäste och blivit den folkfest som i andra länder. Vi väntar fortfarande och hoppas att det blir bättre längre fram.

Om en ingrediens till ökat intresse och spännig är vetskapen att mindre klubbar med flyt i spel och lottning under en sommar kan överraska och överträffa sig själva är den möjligheten nu borta eftersom cupen avgörs i gruppspel. Svenska cupen blir nu kliniskt ren från skrällar vilket blir rena sotdöden för intresset. Hur tänkte förbundet här?

På 80-talet diskuterades hur svenska klubbar skulle göra för att hävda sig i Europacupspelet. Samtliga var eniga om att vi måste bli proffs. Nu är alla svenska elitklubbar professionella. Vad blev resultatet? Jo, så långt efter som vi nu är har vi aldrig varit.

Det är längesedan detta var en nyhet men när den där snöskoterkillen från Malung dundrade runt i Gamla Stans snö en morgon i december var det om än i en betydligt mindre skala ändå lika överraskande och konstigt som när Mattias Rust, endast arton år gammal landade sitt lilla Cesnaplan på en bro nära Röda torget 1987. Rust blev frihetsberövad nåt år och har efter detta levt ett tragiskt liv med fler fängelsebesök. För skoterkillen pratades det om böter. Hur det blev har jag ingen aning om.

Under rubriken skrönor levereras här en tämligen färsk sådan. Skrönor är ju annars bäst om de är riktigt gamla så att ingen nu levande kan korrigera de överdrifter som byggs in över tid.  Det är tidigt våren 2000 och Brage möter Djurgården på Stadshagen i en träningsmatch. Som en av tre forwards spelade den då ännu tunnare Lasse Nilsson, i höstas svensk mästare fö med Elfsborg. Det sägs, det här är hörsägen eftersom jag inte var på plats, att Lasse med en speed som få löpte solo mot Djurgårdsmålet på jakt efter bollen. Från samma mål men i motsatt riktning startade samtidigt den väldige Dembo T sin utrusning och attack mot bollen. På straffområdeslinjen når de samtidigt bollen men framförallt så krockar de med varandra. Kollisionen var otäck och folk, framförallt i Bragelägret höll andan av oro. Efter att ha varit försvunnen i över 20 sekunder skymtades äntligen Lasse någonstans i Dembos stora tröja. Ytterligare 10 sekunder senare hade Lasse kommit ur tröjan och på fötter igen. Oskadd och omtöcknad joggade han därifrån förvånad över vad som egentligen hände. En underbar nutidsskröna som förmodligen är lika sann som osannolik.

Vissa yrken känns det konstigt att åldras i. Påve kan vi utesluta eftersom där är hög ålder ett absolut krav. Rockstjärnor? Spontant känns det konstigt att många av de gamla hjältarna nu med kista och kala huvuden kör på som de alltid gjort. De är dessutom den första generation rockers som vi ser bli gamla. Jag kapitulerar ändå inför det här eftersom det är charmigt och många av dem är väldigt duktiga hantverkare.

Väldigt sällan, nästan aldrig lyssnar jag på andra radiokanaler än P1 men ibland har någon familjemedlem ändrat kanalinställning i bilen. För några dagar sedan hörde jag legenden Kaj Kindvall i nåt ”Discorama”, ”Poporama”, ”Tracks” eller vad programmet han nu ledde var döpt till och jag undrar? Hur klarar man att år efter år presentera musik för ungdomarna när man själv är på gränsen till folkpensionär, och dessutom skicka med lite ungdomligt skvaller och annan information innan låten börjar? Imponerande är ordet här!

Omvandlat till fotboll skulle det kunna jämföras med att aldrig lämna sjumanna.

När nu Demba Nyren och Brage går skilda vägar serverar han i lokaltidningen en rejäl portion kritik mot sina numer gamla lagkamrater, och i synnerhet mot dem som varit med lite längre. Hycklare är terminologin han använder mot trotjänarna och de äldre, de etablerade, de som ska visa vägen och leda övriga. Han har säkert både rätt och fel. Fel därför att hans legitimitet att kritisera ifrågasätts med tanke på det lilla han bidrog med under vårsäsongen. Däremot har han säkert lite rätt även om hyckleri är aningen starkt i sammanhanget. Vad har han reagerat mot? Vad har han sett? Här finns utrymme för spekulation men kanske har han satt fingret på något känsligt. Kanske pratar han om en kultur skapad av mätta, bekväma och nöjda spelare som av någon anledning befinner sig högst upp i hierarkin och därför vana att få bestämma det mesta.

Oavsett vilken klubb det handlar om så är min uppfattning att när tävlings- och vinnarmentaliteten, det som sitter i väggarna, skapat av generationer ledare och spelare inte längre finns naturligt i träningen, är man som klubb förlorad.

För att bryta detta måste man kasta ut spelare som utifrån förutsättningar och förväntningar låser ambitionsnivån på en för låg nivå och därigenom försvårar möjligheten att bli bättre.

Annars händer samma sak som när man byter olja i bilen. Avlägsnas inte gammal olja innan man fyller på med ny finns alltid trötta rester kvar som förgiftar det nya fräscha.

När vi nu haft varmt och soligt i fler dagar än vad som är brukligt årstiden till trots, känns det välförtjänt och som en upprättelse i väder…

Trevlig sommar!




 




 




 

                                        
Trökigt som vi säger i Borlänge, det här med Brages tillkortakommande i årets superetta. Tyvärr verkar det gå precis så illa om jag innan befarade. Superetta föresten, med allsvenskan inkluderat så har vi i Sverige tre division ett serier. Varför detta namntrixande för att få något låta bättre än vad det egentligen är?

Eftersom fotboll inte är en bedömningssport utan en sport där antalet inspelade poäng graderar din status så finns alltid facit på vad som är bra och dåligt. Bra lag spelar in poäng, dåliga lag gör inte det. Kan ett dåligt lag ta många poäng och ett bra misslyckas?

Vad är det då som händer när ett på papperet svagt lag blir framgångsrikt? Förmodligen en mängd faktorer beroende av varandra som gör att individer slår ut och blommar tillsammans. Det beror inte på slumpen eller att det bara sker, det beror kompetens, erfarenhet och känsla i rekryteringen. Om att med kunskap likt en hantverkare skapa förutsättningar för några att lyckas just där och då.

Tyvärr ser vi hela tiden klubbar som utan egen kompetens eller kunskap sneglar på hur andra gör och sen gör samma sak. Då blir det garanterat fel och framförallt dyrt… Det går nämligen inte att kopiera ett kanske skräddarsytt upplägg till en annan grupp med helt andra förutsättningar, ambitioner, traditioner och moral.

När ett framgångsrikt lag ska byggas så måste kunskap och insikt finnas i vad man söker utifrån vad man har. Finns det dessa förutsättningar blir inköpslistan bättre formulerad.

Jag är besviken på Brage. När nu klubben äntligen lyckats fixa lite ekonomisk substans så brister man ju uppenbarligen i hur man bygger en trupp som skapar ett vinnande lag utifrån de hierarkier och ambitioner som finns. Jag påstår inte att detta är lätt för vi ser det hela tiden, men det berör mig mycket eftersom det gäller min moderklubb.

När spelarpusslet är klart ska en tränare som passar in rekryteras. Här blev det tyvärr självmål igen för Brage. Du får inte, om du vill kallas professionell köpa en golvlampa och sen bli överraskad när du får en hörnsoffa som inte passar in eftersom du bara tittade på var den hette och inte tyckte det var viktigt att kolla innehållet.

Det handlar inte om att den eller den är för dålig, det handlar om att gruppen spelare och tränare är amatörmässigt sammansatt, eller om du så vill, felaktigt orkestrerad. Som i ett äktenskap där personer trots att de älskar varandra, inte kan leva, eller ännu mindre samarbeta just där och då.

När det gäller spelarrekrytering så nämns klubbkänsla som det viktigaste. Glöm det eftersom det är lika utplånat och gammaldags som ett kassettband. Idag är det pengar som styr spelarnas val, tro inget annat. Karaktär och ett driv till att skapa något med andra i kombination med en begåvning är mycket viktigare än vad spelarna kommer ifrån.

Givetvis finns det spelare som trivs bättre i vissa klubbar än andra men då är det oftast kopplat till personer man mött och att man lyckats sportsligt där. De enda som står för och försvarar klubbkänsla idag är de kulturbärande eldsjälarna och supportrar som aldrig byter lag. Min uppfattning är att det handlar om att rekrytera högpresterande personal, människor som är beredda att tillsammans med andra ge sig hän och är villiga att överträffa sig själva på jobbet varje dag.

För att köra på ytterligare mot Brage så tycker jag att klubben aldrig ska haka på och kopiera trender hur fotboll ska spelas. Brage ska vara, om än i liten skala Sveriges Manchester U, alltså arbetarklass. Arbetarklass vill ha och förtjänar arbetarklass att identifiera sig själva, sin historia och sin geografiska miljö med. För hur konstigt och fel blir det om man förväntar sig hårdrock, i stället match efter match serveras falsk och med dålig grafik kopierad samba eller calypso?

Nej, Brages signum, det som klubben är historiskt förknippad med och dessutom bäst på är att leverera en vacker okomplicerad fotboll byggd på erfarenhet och tradition i kombination med hög arbetsmoral och ödmjukhet.

Kosmetisk försköning i att organisera sitt lag efter trender kan andra hålla på med. Zonförsvar och 4-4-2 räcker för oss!

Hörde från politikernas firmafest i Almedalen att miljöpartiet vill satsa 1.6 miljarder på den fysiska miljön i skolan. Det är viktigt och det är bra men borde inte pengar satsas på den sociala miljön i stället? Den mellan elever, och den mellan elever och lärare, det som bidrar till ökad trygghet för våra barn. Att minska elevantalet i klasserna, och samtidigt befolka skolan med fler vuxna är väl det som behövs i alla fall initialt. Hur många år ska gå och hur många politiker ska fortsätta älta att skolan är såå viktig innan någon skapar en förändring på riktigt, en förändring värd namnet? Till dess frodas politikerföraktet ytterligare…

Vardagshumor: För några dagar sedan knallade jag runt bland vinflarrorna på systemet då jag hörde en äldre herre prata i telefon med förmodligen sin fru. Det verkade som frun var intresserad av att veta vilken druva som fanns i det vin som gubben föreslagit. Gubben, med telefonen i handen och flaskan i den andra tittar på etiketten och säger:
Druva och druva? Vadå? Det är nån vindruva tror jag…

Salve.

 

 

 

 

 

 

                                                  Sverige vs. Färöarna 2-0. Förr i tiden var matcher mot svaga lag garanterade målkalas. Idag kan varken Sverige eller andra nationer per automatik bättra på sin målskillnad mot dessa fotbollens småriken. Det var bra att Sverige vann, punkt.

Österrike på bortagräs är lite mer svårtuggat men dock inget Mount Everest som ska besegras. Det är snarare en ganska alldaglig och begränsad europeisk motståndare så kraven och förväntningarna var därför att en seger fanns i påsen eller i alla fall inom klart räckhåll. Okej, om anfallsspelet hackar för att för många för ofta måste hjälpa till för långt ner i plan så får ett kryss duga. Resultatet blev en flopp och reflektionen är ånyo att för många av våra ”stjärnor” är överskattade. Därför ska det nu gnälles lite som vi säger i Bölänge.

 Rasmus Elm, såg i laguppställningen som rullade förbi att han skulle starta. Det måste ha varit något tryckfel eftersom han inte syntes i min tv förrän han plötsligt joggade mot bänken för att bytas ut. Kan man byta ut någon som inte varit med?

Sebastian Larsson, hur kan det vara möjligt att som vuxen människa under 90 minuter plus stopptid match efter match gnälla och tjata och vifta med armarna mot alla vid alla frisparkar och inkast som inte går hans väg? Drygt är väl bara halva riktnumret!
Är man dessutom inte kapabel att leverera någonting från mittfältet mot lag som Färöarna Moldavien och andra nationer med samma låga status så blir dessa pajaserier bara ännu mera patetiskt.

Johan Elmander, inte så mycket klag på han efter det snygga målet. Dessutom så gnuggar han på förtjäntfullt mot alla motståndare. Jag har däremot aldrig sett en spelare fått så många motståndarhuvuden i bakhuvudet. Eftersom det där upprepas i match efter match så undrar jag varför alltid backen kommer fel bakom Elmander? Ont som fan verkar det göra i alla fall.

Mittbackarna, jag har aldrig imponerats av den här duon och lite undrat varför de fått så mycket speltid. Har inte bra mittbackar varit något som alltid funnits i Sverige? Samtidigt så lider jag med dem eftersom de har hjärta och moral. Tyvärr så räcker inte det när vi ska tävla om biljetter till mästerskap. Att vara bra i andra lag och dessutom ganska bra lag hjälper inte när det inte stämmer i ett landslag.

 Zlatan, den enda som kan göra nåt spännande och konstruktivt av ingenting. Hans passningsspel är fruktansvärt bra. Skarven till Elmander var ett praktexempel på det. I de flesta lag finns spelare som är klart bättre än övriga. Ofta specialsys roller till dem och ofta ges fribrev till försvarsarbetet. Orättvisst och lite divigt, kanske men vi törs inte vara utan dessa begåvningar.

 Ola Toivonen, en arg spelare som blir fulare och fulare ju mer han misslyckas i matcherna. Här är egot starkare än laget. Synd för killen har kapacitet i skåpet.

Domaren var bra tyckte jag eller i alla fall inte helt värdelös som flera av de besvikna svenskarna tyckte. Han var i varje fall inte hemmavänlig. Kanske kunde han undvikit blåsa straff när Isaksson i princip samtidigt som österrikaren attackerade bollen. Hade han varit så dålig som svenskarna påstod hade Sverige fått straff i slutet på nåt som inte var straff.

Kan inte alla sluta och tugga om att Mellberg ska komma tillbaka i försvaret. Även om vi ska leva i nuet som bör vi väl titta framåt och inte bakåt i rekryteringen. Dessutom ligger hans bästa tid långt tillbaka i tiden. Eller har vi så dåligt minne?

Brage ville inte gå ut med att Conny C skulle lämna innan matchen mot GAIS. Anledningen var att man inte ville störa. Det var synd för det var förmodligen precis det som hade behövts, dvs att störa och framförallt förändra för att skapa en fräsch omstart. Nu gav man gratis bort matchen i stället. Inte lätt att göra självmål innan en match men Brage lyckades.

 Vi som älskade Jakob Hellman och hans debutskiva ”…och stora havet” från februari -89 blev tyvärr snuvade på en spännande fortsättning eftersom han försvann nästan omgående. Har sista dagarna lyssnat på David Schutrick som jag utan att veta varför lagt på en av mina Spotifylistor. På ”Bäst av Schutrick” från 2001 så hör jag Jakob Hellman… Varför har jag inte tänkt på den likheten tidigare?

Albumet ”Himself” gillar jag lika mycket idag som jag gjorde som trettonåring.

Salve!

 
Att jobba med utveckling i synnerhet inom IT-området med ambitionen att ligga i framkant måste vara stressigt eftersom det hela tiden ställs krav på nya och bättre upptäckter. Vi som konsumenter är tacksamma för de framsteg som görs eftersom tekniken underlättar våra liv.

Men för oerhört många så förändrar tekniken sättet att umgås eftersom det organiska samtalet och det levande mötet människor emellan ersätts av sms, twitter, chat och mail etc. In the long run är detta livsfarligt eftersom det kommer att isolera oss på ett sätt som inte var meningen.

Ett område där tekniken definitivt är till ondo är att den försvårar uppkomsten av nya skrönor eftersom det nu finns mobilkameror i samhällets alla hörn. Det fina med skrönor är ju att de balanserar mellan ljug och verklighet. Dessutom, ju fler gånger en skröna berättas ju bättre blir den. Går det sen en massa år och ännu fler berättar så blir den ännu mer fantastisk eftersom vi gärna både skarvar och sockrar för att få till det. 

Jag ska berätta en av de finaste skrönor jag hört. Den passar bra när Råsunda nu ska jämnas med marken och diskussion är igång om det snyggaste målet som gjorts där mellan 1937-2012. Jag har inget bra svar, inget mål som dyker upp så det står över andra. Andra däremot är betydligt mer övertygade…

Under 80-talet hörde jag några då äldre män diskutera det snyggaste målet på Råsunda. För dem fanns ingen tvekan, det var solklart.
Det hade tillkommit under en skolmatch på tidigt 50-tal mellan en Solnakombination bestående av skolkillar och ett engelskt dito.
ur matchen slutade mindes ingen, inte heller varför skolmatcher spelades på nationalarenan. De äldre herrarna berättade däremot gärna om det fantastiska målet från en stor engelsk mittback.
Det kan också, enligt samma herrar, förmodligen vara det hårdaste skottet som någonsin skjutits på svensk mark. Hursomhelst, i början av andra halvlek blåser domaren frispark för engelsmännen efter en förseelse i mittcirkeln. Bollen ligger nu still nära mittpunkten när den engelska mittbacken börjar röra på sig från eget straffområde i riktning mot bollen. Med lår som slaskhinkar och med mittbenan oklanderligt på plats accelererar han plötsligt och oväntat tio meter från bollen. Farten är hög när han med högerfoten rammar bollen. Bollträffen är ofattbart hård men kliniskt ren och utan tillstymmelse till skruv. Som om bollen var programmerad så stiger den exakt lika mycket varje meter hela vägen fram till målet. Enligt vittnen på plats så var just detta, när bollen långsamt stiger från gräset nästan en religiös upplevelse och någonting som aldrig tidigare, eller senare för den delen kom att upprepas. Den svenske målvakten gör ett tappert försök från sin mållinje att stoppa bollen som sitter nästan mitt i målet strax under ribban. Han kommer bara nära bollen. Tillräckligt nära för att skada sina fingertoppar som var instuckna i tunna bomullsvantar. 

En helt osannolik och underbar skröna som bara de som befann sig på Råsunda just den dagen kan intyga riktighetsgraden i…

När Östtyskland upplöstes tog de med sig ett stort antal systematiskt dopade idrottsmän och kvinnor i graven. Tyvärr begravdes även världens vackraste nationalsång med dem…

SPARKAS, skriver Expressen i versaler samtidigt som en krönikör skriver om det felaktiga beslutet. Man gillar således att gotta sig i att någon misslyckats men försöker samtidigt spela tröstare… I samma krönika beskrivs Mancini trots att han tog ligatiteln med City som en svag CL-tränare, det var han redan i Inter skriver krönikören. Finns det speciellt bra CL-tränare?

Eurovision Song Contest är över. Tittade eftersom jag jobbade och det bestämdes så. 
Reflektion 1; När övergick arrangemanget från en låtskrivartävling till en skönhetstävling? 

Reflektion 2; Petra Mede stod för den i särklass bästa svenska prestationen.

Reflektion 3; Svenska Stjernberg gjorde en god sånginsats men vilken klen låt! Med en vers och refräng som varken fäste eller hörde ihop överhuvudtaget. De poäng som Sverige fick var förmodligen bara av artighet till värdlandet tillsammans med de vanliga grannrösterna.

Många hyllar brorsorna Sedin efter guldet på hemmais och tycker det enbart var deras förtjänst. Kanske ska de spela själva nästa år så får vi se hur viktiga de andra är…

Hörde på radion att Stefano Catenacci skulle få laga mat åt överheten i samband med ett bröllop. Ett riktigt hedersuppdrag förmodligen eftersom journalisten var så uppspelt över denna fantastiska nyhet. Nu svarade Catenacci hövligt men tänk vad befriande det varit om han sagt, tack men hon kan laga sin egen mat…

Utanförskap. Du dör inte av det. Men det dödar delar av dig nödvändiga för ett anständigt liv, ett liv värd namnet. Husby är utanförskap. 

Salve!


 

Det är ledsamt när människor omkring oss dör. Om det dessutom sker 50-60 år för tidigt blir det om möjligt ännu mer ledsamt. Är sen personen offentlig blir vi många som sörjer tillsammans. Detta ger en känsla av sammanhang, som en tröst i det hemska, oväntade och ofattbara.

Hur kan det vara möjligt att som vältränad idrottsman gå och lägga sig på kvällen och aldrig mer vakna, i alla fall inte i denna värld?

Vad jag har hört så var Ivan Turina en mycket uppskattad och omtyckt person så saknaden hos alla dem som levde i hans sfär är givetvis oändligt stor. Även om han var en enastående duktig målvakt så är han som sådan inte oersättlig för det kommer andra. Kanske någon lika bra, kanske någon lite sämre men det där löser sig för inom idrotten är vi alla utbytbara. Som pappan Ivan Turina går han däremot aldrig att ersätta. Det gör ont i människohjärtat när jag tänker på barn som aldrig mer får vara tillsammans med en älskad förälder. I det tomrummet finns förmodligen en livslång sorg och saknad. Om det är till någon tröst för de anhöriga så är vi är många som saknar och sörjer på vårt egna sätt sida vid sida om än något steg bakom.

De har redan skrivits mycket om de vackra bilderna från Friends Arena där AIK och Göteborg krokar i varandra som en symbol för vördnad, för det mänskliga, det vackra och jag kan bara hålla med.

Lika vackert är det också när andra klubbar och åskådare runt om i landet på sitt sätt hedrar en motståndare. Att klubbarnas klackar för en stund slutar häckla varandra och gör gemensam sak och deltar mycket respektfullt i sorgen är bra gjort och visar på ett mänskligt ljus i detta mörker.

Jag föreslår att 2/5 för alltid blir en dag då alla landets supportrar lägger ned sina vapen och umgås och respekterar varandra. Att potentialen och viljan finns har vi nu sett så varför inte bygga nåt varaktigt, nåt att förenas kring. Vi människor vill och behöver det...

Salve.

Då var det dags igen... Två kommunpolitiker från en grannkommun har ertappats med inte bara fingrar utan hela armen i syltburken. När det handlar om ekonomiska oegentligheter blir svaret alltid från de avslöjade att reglerna är svåra att tolka. Hittills har jag dock aldrig läst om någon politiker som fått för lite ersättning. Reglerna tolkas således uteslutande till personens egen fördel.

Trots uppväxten med röken från järnverket i ett hem med socialistiska värderingar och hjärtat för alltid präglat på vänster sida så vandrar jag nu en ideologisk balansgång.

Det handlar socialdemokraternas framtid eller ännu värre, överlevnad och här är jag mycket pessimistisk. De är nu inne på sitt sjunde år i opposition och de är värdelösa i den rollen eftersom de är vana att bestämma och styra över det som sker i Sverige. Nu gäller att hitta ett nytt fräscht spår anpassat till dagens samhälle. För att detta ska bli möjlighet måste socialdemokraterna acceptera att gamla system och tankar kring folkhemsbyggandet måste justeras och anpassas till dagens helt annorlunda krav och samhälle.

Sossarna måste före valdagen i september 2014 ha navigerat rätt i ett minfält av svåra politiska frågor.

Steg 1. Måste väl vara att finna en partiledare värd namnet. Alla som var inblandade i rekryteringen av Juholt måste ifrågasättas om de verkligen ville partiets bästa. Förmodligen hade Åsa-Nisse klarat sig bättre. Maken till brist på självkritik hos en person har jag aldrig upplevt. Och hur fan resonerade man när man tog in en brevbärare från Sundbyberg i rollen som en tänkt blivande finansminister?

Stefan Löwen verkar dock vara en rejäl karl och hade jag behövt, hade jag utan tvekan köpt en begagnad bil av honom sju dagar i veckan om det vore möjligt. Min känsla är att han dessvärre inte är bekväm i denna enormt utsatta roll och position. Jämfört med övriga politiska broilers så har han alldeles för lite speltid i plenisalen och kan således bli bortfintad där...

Steg 2. Att hitta en skarpare riktning som vi kan tro på och följa även om det innebär att några blir ledsna och besvikna. Partiet är nu på väg att bli en enda stor kompromiss likt en spegel av mellanmjölkens land där alla måste med hela tiden i allt. Stämman i Göteborg var ett tragiskt exempel på SM i kompromiss. Ni vet säkert vid det här laget partiets diskussioner hurvida vinster i vård och omsorg ska accepteras eller inte. Detta är en ideologisk vattendelare men svarsalternativen var ändå antingen ja eller nej.

Svaret blev både ja och nej. I ambitionen att alla ska med och ingen får bli ledsen har man gjort det igen. Man levererar ytterligare en kompromiss för att alla ska bli nöjda.

Ledande socialdemokrater var efteråt mycket nöjda och konstaterade, "nu har vi vind i seglen"... Svaret är nej! Det finns ingen vind i era segel, inte än, inte från nåt håll. Men det så klart, att i ett slutet sällskap klappa varandra på axeln och tro att valet kommer att vinnas på gamla meriter och utan besked som intresserar väljarna är ett självmål. Tyvärr så har socialdemokraterna nu blivit ett missnöjesparti eftersom den nya paradgrenen bara är att klaga på politiska motståndare. Det låter lika tröttsamt och enkelriktat som att lyssna på en nyseparerad kasta skit på sitt ex, eller att bevittna en fotbolls, eller varför inte en pingpongmatch där spelarna pga eget tillkortakommande att skapa något bara hugger på motståndarens misstag. Tröttsamt var ordet!

Steg 3. Sossarna behöver tända en släckt låga. Detta kan bara göras med nya fräscha namn som ger sig hän och till varje pris likt en idrottare kämpar och krigar för det man tror på. Om det ska ske måste gamla trötta livstidspolitiker som Sahlin, Y Johansson, Juholt och världsmästaren i floskler I Baylan mfl kliva åt sidan. Det räcker inte med habila insatser nu, det måste till något mycket större.

Det kan inte vara fel att ibland behöva peka med hela armen. Människor behöver ledas, förföras och varför inte även förtrollas...

När man inom lagsporter vill minska antalet lag i serier för att kvaliteten ska höjas är argumentet att det finns för få som håller måttet. Inom politiken resonerar man tvärtom. Det finns inget större parlament än vårt svenska. Här gäller uppenbarligen det motsatta tänket kring att hålla måttet och att platsa...

Årets svensk kommer förmodligen aldrig att tillfalla en migrationsminister. Denna utsatta och ständigt ifrågasatta ministerpost måste vara Sveriges svåraste jobb. I ett land med drygt nio miljoner finns det exakt lika många uppfattningar hur detta jobb ska skötas.

Fotboll är en hård sport som kräver stor fysisk insats. Den är dessutom ibland riktigt brutal med hårda satsningar på oskyddade kroppsdelar. Det finns en del människor som inte förstår det och kallar spelet fjolligt och tycker alla som ramlar bara filmar. Dessa personer får all världens vatten på sina kvarnar när en Mjällbyspelare behöver läkarvård efter att ha fått ett päron på sig på Stadion. Jag vill på intet sätt förminska denna händelse och det obehag som den drabbade spelaren förmodligen kände men jag hade varit tacksam om jag istället för golfbollar, fickspeglar, burkar och stenar fått ett päron på mig från Råsunda Södra.

När man hör om att AIK matchdagen, likt en bortafight, åkt buss den korta sträckan mellan Karlberg och Råsunda tänker jag hur annorlunda det är jämfört med när jag balanserade en mosbricka med två grillade och räksallad mellan benen i bilen från Täby till en match på samma ställe i samma liga...

Bättre förr? Nej, men roligare!

Tänk om AIK-Syrianska spelats på en annan plats fjärran från den vackra och moderna nya nationalarenan och ändå dragit 43 tusen. Då kunde man utesluta att det var arenan som drog de 30 tusen extra.

Matprogrammet "Halv åtta hos mig" finns tydligen nu i en kändisvariant. Kan inte Lyxfällan kör samma tema så vi får gotta oss i kändisars ekonomiska tillkortakommande.

Radions bästa programledare just nu är Louise Epstein i Nordegren& Epstein i P1. Jag har trots hennes konstiga dialekt och släpiga språkmelodi totalt kapitulerat. Maken till skön framtoning och humor upplever man sällan.

Jag fattar varför mästarnas mästare måste hålla på med dessa löjliga lekar men jag fattar också att programmet är som bäst när de inte leker utan när de berättar sin historia på ett personligt och avskalat sätt. Om glasen fylldes med ytterligare vin och öl så skulle vi förmodligen få höra ännu bättre oberättade sanningar...

Mikael Appelgren verkar vara en skön kille med det där ungdomliga sinnet i behåll. Har vi verkligen fattat vilken bra pingisspelare han var? Trots att han är äldst så känns han bortglömd mellan Waldner och Persson, som ett mellansyskon som tappas bort...

Under mitten av åttiotalet ägnade jag och förmodligen många andra sig åt den tidens skatteplanering, dvs pensionsförsäkringar. Det handlade om att skjuta upp skatt på extrainkomster tills senare i livet, ja det där känner ni till. Allt inom lagen för det tillåtna och 100% rumsrent. Eftersom inga pengar skulle utbetalas innan jag fyllde 55 så kändes det som om att kasta pengarna i sjön. Det kändes som hundra år dit och dessutom, när jag är så gammal så behöver väl jag inga pengar tänkte jag på fullt allvar.

För två veckor sedan kom ett kuvert från Folksam. Det stod: I slutet maj kommer första utbetalningen av din pensionsförsäkring.

Reflektion: Jag måste ha haft jävligt roligt eftersom tiden gått så fort!

Salve!

Om jag legat i koma i tjugo år och nu vaknat skulle det mesta omkring mig vara förändrat.

Ja, utom i TV 4 för där är allt sig likt. Garanterat reklam de första 100 gånger du zappar in kanalen och sen kan du kika på Gladiatorerna och Fångarna på fortet. Tror kanalen att svenskarna är totalt dumma i huvudet eller är allt tillåtet bara man kan tjäna pengar...

Längesedan jag såg Rami Shaban i ett fotbollsmål. Inte längesedan jag såg Shaban på tv dock eftersom han numer förekommer där varje vecka i olika underhållningsprogram. En märklig spelarkarriär verkar över för en som alltid var bättre i landslaget än i Spåret.

Apropå underhållning och TV. Det i särklass sämsta i den genren är något som kallas Hela Sveriges fredag. Maken till överentusiastisk publik, programledare och deltagare har jag aldrig sett.

Att hamna på en fest där alla skrattar och är glada är en sak. Att däremot som åskådare se personer man inte har någon relation till skratta åt allting utan orsak blir inte roligt och utan bara obegripligt.

Humor och att underhålla är mer komplicerat. Det räcker inte med att öppna alla kranar.

Alla människor har rätt till sin egen uppfattning, men börjar vi inte bli ett räddhågset folk där ingen snart vågar ha en åsikt om någonting. Väldigt många människor, oavsett politisk lutning är idag klädda i offerkoftor...

Hur våga man gifta sig men någon som heter Oscar Pistolius? Med det namnet var det väl bara en tidsfråga innan nåt läskigt hände. Förmodligen också omöjligt att bli frikänd från anklagelserna från att med pistol ha skjutit sin fru med det efternamnet.

Det börjar bli löjligt att se dessa spelare som vägrar jubla efter att ha gjort mål på tidigare lag. Lägg ner det där tramset för finns det ingen klubbkänsla vid kontraktsskrivning då ska den heller inte plockas fram när det passar det egna syftet. Om det finns så mycket känslor kvar från tidigare arbetsgivare, varför spela överhuvudtaget? Vore jag supporter i det "nya" laget skulle jag bli irriterad. Det handlar väl om att ta ställning att bestämma sig.

När lokalradion gång på gång sänder inslaget där polisen inför påskhelgen uppmanar trafikanterna att köra försiktigt, hålla avstånd och ta god tid på sig blir jag tio år gammal och hör morsans förmaningar om att köra försiktigt på minicykeln jag just fått...

Har alltid tyckt Ulf Elving varit en bra intervjuare och en god lyssnare. Vill ogärna ta heder och ära från en som det verkar sympatisk herre men efter att ha hört han samtala med Babben L blir jag besviken. Ledande frågor hela tiden och aldrig ett spår som kanske kan leda till nåt obehagligt. Besviken var ordet!

Det går mode i allting. Gameplan? Vafan är det för uttryck!? Numer omöjligt att höra någon spelare eller tränare efter match inte använda detta uttryck. Fotbollen, eller i det här fallet taktiken, blir inte bättre av att nya termer infasas i terminologin.

Sverige-Irland 0-0. Nollnoll matcher är inte automatiskt tråkiga. Men Sveriges attityd var det bland det tråkigaste jag sett på en plan. Sett ur ett underhållningsperspektiv var det odugligt. Måhända är min uppfattning konstig och förmodligen ej representativ men jag ser hellre en fight som berör även om det innebär torsk. Ser mörkt ut att kunna kvala in till nästa mästerskap och skulle så vara fallet räcker det som hittills visas knappast mer än spela förmatch där.

Jag berörs mer av ett snyggt volleyskott i ribbkrysset än ett fult mål...

När folk säger att den svenska sommaren är fantastisk är det knappast vackert väder som avses. Sämre somrar än i Sverige får man leta länge efter.

Skulle man välja favoritlag utifrån snyggaste tröjorna vann Roma AS sju dar i veckan...

Jag är en hygglig kock och även om ingen i min närhet officiellt håller med så ligger jag över snittet jämfört med jämnåriga men jag är periodare och kockar i stim. Inför påsken kom jag undan med att endast behöva göra en Jansons frestelse. Tar visserligen en stund men resultatet blir ofta bra. När jag startat ser jag att gul lök saknas och kör därför ner till min lokala handlare. Väl inne bland grönsaker, potatis och frukter ser jag att lökarna i löklådan är alldeles för små så jag haffar en kvinnlig personal i steget och frågar: Varför har du inga större lökar?

Salve.

Det är senhösten 1971 och jag är med farsan i Leksands ishall och ser den allsvenska hockeypremiären. Jag är inte intresserad av Leksand men har åkt dit eftersom mitt lag Tunabro IF debuterar på bortais i Kringelstan.

Jag minns inte vilket lag Leksand körde mot för min uppmärksamhet var enbart riktad mot kortsidan där resultat från övriga matcher i norrgruppen presenterades.

En bit in i första perioden börjar det hända saker på tavlan runt omkring match C som är SSK-Tunabro. När lite mer än halva perren har avverkats vänds nu skylten på match C.

När skylten vänds pirrar det i magen på trettonåringen, sen läser jag 3-0!

Nu kommer en massa bortförklaringar till farsan om att Södertälje har tur, och att det är en lång resa samt att Tunabroarna har publiken emot sig och inte kan göra sig själva rättvisa... Jag är besviken men inte nedslagen. Nu vänder man på tavlan igen. Tunabro har gjort mål! Det står 3-1 och en del spridda applåder från Leksandspubliken hörs i hallen 45 km från Borlänge.

Så där höll det på resten av matchen som föresten vanns av SSK med 10-3. Ja, så där höll jag på resten av säsongen och ytterligare två säsonger tills Tunabro åkte ur och mitt hjärta blödde. Efter ytterligare några år och fusioner och konstellationer med andra föreningar gick Tunabro hockey i graven och med det också mitt hockeyintresse. Visserligen var Leksand då och några år framåt bäst i landet. Jag såg några matcher under denna epok och imponerades liksom alla andra över deras skicklighet och roliga spel men jag blev aldrig förälskad.

Kanske för att jag var borlängebo och kunde cykla till Gylletältet varje dag om så behövdes. Dessutom kunde man om man hade tur, ibland se någon Tunabrospelare likt Mr Walker vandra på stan som en vanlig människa.

Leksands IF... När sporten försvann från ishockeyn.

Ifrån ett enastående ishockeylag med spelare från nedre Siljan till ett varumärke byggt av handelsresande medelmåttor med rötter så långt ifrån Siljansbygden som möjligt.

De där misslyckade affärerna är jag inte alls imponerad av. Impad så in i helvete är jag dock av alla supportrar som år efter år stöttar klubben med entrebiljett och årskort för att ge spelarna denna fantastiska läktarsupport!

På tiden att leverera en framgång på isen i stället för som nu bara i ekonomiska rekonstruktioner i Mora tingsrätt.

Jag gillar Uppdrag Granskning. Jag fattar att de redigerar allt material för att passa och förstärka deras syfte men gör vi inte alla det i olika sammanhang? Programmet om LIF förstärkte bara de vi trodde, att kommunen hjälper och kanske, för mycket, gynnar föreningen. Jag är inte Leksandsbo och är helt ointresserad av hockeylaget men det är klart att kommunen ska hjälpa sin största kändis.

Men hade det inte varit klädsamt och förlösande om kommunens högste tjänsteman bara sagt det som alla förstod:

"Det är klart vi gynnat hockeyklubben så mycket vi har kunnat och med så mycket vi ansett ha haft råd med"...

Och sedan försökt förvarat det riktiga i det och hur man tänker sig framtiden.

Orealistiskt, men möjligt. Är det inte detta som idrott handlar om?

Zlatan säger han vill vinna titlar med Sverige. Det blir då antingen EM och/eller VM eftersom OS av någon för mig obegriplig anledning blivit en ungdomsturnering.

Det låter fint och det ger förhoppningar men är det realistiskt eller ens möjligt att Sverige kan erövra en internationell titel i världens största sport? Nej, det är helt orealistiskt men ändå möjligt. Det skulle kunna jämföras med att AIK vann Champions Leauge och Brage SM-guld.

Det där om att ett lag plötsligt bara vinner och vinner och det som innan bara var en dröm nu plötsligt är inom räckhåll och faktiskt möjligt. Ett bra exempel är gråvitt förlåt, blåvitts enastående bragd i UEFA-cupen 81-82. Från att i de första omgångarna bara följts av sina egna supportrar efterhand fick hela landets fotbollsintresserade inklusive spelare på alla nivåer med sig som supportrar.

Det var omöjligt att ogilla dem även om de nationellt var våra motståndare.

Om jag vore rocksångare med hyggligt självförtroende skulle det vara helt bortblåst efter att ha lyssnat på John Miles i refrängen på den iofs smetiga balladen "Blinded" från 1985.

Skulle jag därefter lyssna på Paul Rodgers i "All right now" skulle jag omgående fundera på omskolning. Denna världshit skrevs av basisten Andy Fraser på tio minuter i ett omklädningsrum i Durham efter ett dåligt gig i början på 1970.

Todd Rundgrens "I Saw The Light" från 1972 är enastående bra easy listening.

Salve!

Aksel Lund Svindal. I min bok är denne norske alpinist en stor idrottsman och ett föredöme när det inte går som man vill eller tror. I framgång är det inga problem för då dunkar alla rygg och livet leker. Att däremot kasta stavar, sparka i reklamskyltar, kasta vattenflaskor och skylla på allt utom sig själv för att man inte kan acceptera att någon är bättre är bara så dåligt och ovärdigt mot en motståndare oavsett om det gäller DM eller VM.

Att sen som brukligt är försöka komma undan med det beteendet med påståendet att man är en tävlingsmänniska och därför är dålig förlorare blir bara tramsigt.

Som om den som är bättre skulle vara mindre tävlingsinriktad? Nej, det handlar om att uppföra sig och sluta tro att allt kretsar kring en själv.

I alpina VM nyligen var Svindal storfavorit i Super-G. Han hade också vinsten klar när han alldeles före mål kommer fel och tappar tid och ledningen. Det blir en skuffelse eftersom det då bara blir brons för Svindal.

En som det verkade alldeles onödig manöver kostade nu storfavoriten det givna guldet med allt vad det skulle inneburit i sportslig och ekonomisk framgång. Trots detta uppträder Svindal oerhört värdigt och stort när han redan på bromsplan leende grattar vinnaren Ted Ligety och förgyller hans stora dag. Han förstår och accepterar att idag är det någon annans tur att få stå lite ensam på scenen...

Jag tycker om vinnare som är bra förlorare och därför gillar jag Aksel Lund Svindal.

Läser i lokaltidningen att Jan Tauer nu ska spela för Brage i superettan. Två saker i artikeln reagerar jag emot. Det ena är skribentens påstående att Tauer under tiden i DIF var en av allsvenskans populäraste spelare. Populäraste? Ja, möjligtvis i Djurgården.

Det andra är att Tauer himself säger sig vara stolt över att nu få spela i Brage. Stolt? Inte för att jag vet men hade han hört talas om IKB innan agenten ringde och sa att han fixat nytt jobb?

Uttrycket att vara "stolt" har blivit ett modeord i samband med klubbyten har jag noterat. Som en garanti för att här kommer jag att trivas och göra rätt för mig.

Under temat tråkiga folkvalda ska inte Ingvar Henriksson från Ludvika kategoriseras. Denne kulturnämndens ordförande avslutade inför publik sitt invigningstal för det nya badet med att helt otippat dyka i vattnet från tremeters avsatsen, dessutom i kostym. Humor i världsklass om än på det lokala planet.

Ett vanligt argument för att få loss skattepengar för arrangemang är påståendet att man vill sätta staden på kartan. Det där har jag aldrig riktigt köpt tills jag för några dagar sen kom på att det i mitt fall stämmer i ett fall. Jag var elva och minns fortfarande att skidornas längd VM då gick i Vysoke Tatry.

Johan Olsson, vilken hjälte! Men det finns många som ifrågasätter masstart på de längre distanserna i skidornas mästerskap med argumentet att det händer för lite innan upploppet. Om Vasaloppet mot förmodan skulle välja samma linje skulle det innebära att starten fick hålla på dygnet runt i över fem dagar för att få iväg de nära 15000 startande med 30 sekunders mellan rum...

Apropå Vasaloppet så kan jag inte låta bli att imponeras av Sågmyras kraftkarl Daniel Tynell. Efter att ha segrat 2002, 2006 och 2009 så har han blivit tvåa 2010, 2012 och 2013. Tänk vilken besvikelse han borde ha känt att efter ha krigat i nio mil och sen bli slagen på upploppet, dessutom tre gånger. Trots detta så har han inte en sekund skyllt ifrån sig utan i stor sportsmannaanda gratulerat vinnarna.

Daniel Tynell är inte bara en fin skidåkare han är en fin förlorare också.

Salve.

Livet handlar inte om att gå omkring och vara tacksam till höger och vänster. Några saker är jag dock oändligt tacksam för. Det ena är att föddes i välfärdssamhället Sverige. Det andra är att det skedde på 50-talet. Tiden som var ett enda stort barnkalas för vuxna.

Dessutom hade jag två närvarande föräldrar och två syskon. Tur där också. Full bricka för att använda bingospråk.

Det talas nu om att den generation som växer upp kommer vara den första som får det sämre än sina föräldrar. Som att komma för sent till festen.

Med sämre menas här den sjunkande levnadsstandarden på grund av arbetslöshet, sämre ekonomi, bostadsbrist men även psykisk ohälsa.

Hur det blir längre fram vet ingen. Om framtiden har ingen aldrig någonsin vetat. Bakåt däremot, där finns facit.

Var det så mycket bättre förr då?

Musiken var bättre! Kanske till och med mycket bättre. Om det stämmer på riktigt skiter jag för det kommer alltid att vara min käpphäst oavsett vad andra tycker. Men min uppfattning är generell för självklart finns det även idag extremt duktiga musiker och sångare.

Men hantverket var noggrannare. Hade man inte gjort läxan var det bara att lägga ner eftersom man blev avslöjad. Idag går det att fuska och ta massor av genvägar.

Idag kan det räcka med att jobba på utseendet och säga nåt kontroversiellt och gärna nedsättande till så många som möjligt för att skaffa en image och plattform för att bli känd, eller i alla fall omskriven på våra kvällstidningars löpsedlar. Eller kanske har du den stora lyckan att få en låt från den svenska låtskrivarmaffian som styr melodifestivalen och får uppträda där...

Melodifestivalen ja... detta överhajpade bondfångeri som på ett obegripligt sätt verkar beröra så många. För mig är det en gåta hur man år efter år lyckas blåsa upp nåt så eländigt och trivialt! Verkar numer dessutom vara mer fokus på programledarna än de som faktisk gör sånginsatser...

Om svenska fotbollslandslaget årgång 1973 kunde möta dagens lag skulle nutiden vinna klart.

Skulle rock/popmusiker från samma tid jämföras mot dagens dito skulle gårdagens hjältar lysa starkare.

Jag är ingen musikalisk begåvning, men musikintresset är nedborrat i min själ, min kropp. Sedan sommaren jag fyllde tretton har jag spelat och skavt på olika gitarrer. Några år senare var jag med ett i band och vi existerade och gigade ganska mycket tills jag fyllde nitton. Då blev det hopplöst och ganska konstigt att kombinera detta leverne med bollen så det var bara att välja. I mitt fall var det enkelt. Jag visste jag skulle bli en bättre fotbollsmålvakt än gitarrist...

När jag lyssnar på musik så är det enda gången jag tar mig bakåt i tiden. Om hela sanningen ska fram så har det att göra med att det fortfarande finns så mycket bra olyssnat från förr.

Jag vill äta upp innan jag tar om och hugger in på nåt nytt. Eller, jag skiter fullständigt i ny musik!

Jag gillar med vissa undantag, allt som producerades på sjuttiotalet. Melodiösa låtar med vackra harmisar och bra sång då gärna i stämmor. Ju mer själ och klang det finns i sången, ju vackrare blir det.

Dvs så långt ifrån Per Gessle man kan komma...

Jag ska ge några exempel på sjuttiotalsalbum som är så in i helvete bra som man tror inte det är sant. Du finner dem på Spotify. Fem musikaliska pärlor att lägga i gommen och bara suga på...

Tapetstry / Carole King. Februari -71

Ett komplett mästerverk som nyligen fyllde 42 år! Här är guldkornen staplade på hög men det är ingen träningsmusik för fysisk aktivitet. Vill du däremot balsamera själen och psyket och öka din musikaliska spänst så häng på dig lurarna och dröm dig bort till dit du egentligen vill vara...

Gorilla / James Taylor. Maj -75

Bara en i raden av dessa underbara album av J. Taylor. Hans sjätte i ordningen. Vackra enkla melodier och Taylors underbara röst gör att albumet måste bevaras för all framtid. Vems fel är det att han inte blivit mer populär i Sverige? Träningsmusik? Se King...

Katy Lied / Steely Dan. Mars -75

Obegripligt bra skiva av Donald Fagen och hans lika tillbakadragne musikaliska tvillingsjäl bassisten/gitarristen Walter Becker. Som brukligt med Steely Dan så har de bjudit in de bästa musikaliska hantverkarna för bästa resultat. Det är så bra, så modernt att det är svårt att förstå att Sveriges finansminister hette Gunnar Sträng när skivan släpptes... Bra musik för dig som behöver lite mer bpm när du fysar eller bara vill ha lite musik-sällsis...

Second Flight / Pilot. Juli -75.

Melodiös brittisk pop från Edinburgh-baserade Pilot. Efter kultalbumet "From The Album Of The Same Name" kom detta om möjligt ännu bättre album med begåvade låtskrivaren David Paton på sång, elgura och elbas. Snygga melodier som fäster direkt, förpackade med levande stämmor och svängig instrumentering med mycket gitarrer. Hantverket är inte bara briljant, det är världsklass i sin genre!

Livin On The Fault Line / Doobie Brothers. Augusti -77.

Första albumet utan grundaren Tom Johnston men nu med Michael Mcdonald på elpianot och i sångbåset. Herregud vilken själ denne som det verkar sympatiske man har i sin röst! Låter lika bra och fräscht som mer kända albumet "Minute By Minute" som kom året efter. Stort musikaliskt hantverk med melodiöst spel från Patrick Simmons och "Skunk" Baxters Fender gitarrer. Rycker det inte i dansmuskeln när du hör "Little Darling", sök hjälp omgående!

Salve!

David Beckham? Inte har väl PSG köpt honom för att ställa ett bättre lag på benen på Prinsens Park? Självklart inte, men vad handlar det om då?

Pengar såklart! Fotbollen på de största internationella scenerna handlar bara om pengar. Lycka numer är att hitta någon med ett lastbilsflak av pengar så det räcker till framgångar och i bästa fall internationella titlar. Det spelar ingen roll vem pengarna kommer ifrån eller att de kommer från någon med noll förankring i klubben, staden eller inte ens från samma land.

När det blev kutym att klubbar köpte dubbla uppsättningar av bra spelare på samma position reagerade jag för att jag tyckte det var överdrivet och väl lyxigt. Hur lyxigt är det då att köpa en av de dyraste som förmodligen inte kommer att spela en minut. Så det här handlar om någonting annat än sportsliga framgångar...

Vem är David Beckham då?

Jag har givetvis aldrig träffat Beckham. Jag har inte ens varit i närheten. Det närmaste jag kommit är att jag av en ren tillfällighet råkade befinna mig i samma stad som honom när klubbens ägare och sportchef på en presskonferens berättade om den, i alla fall för mig, oväntade övergången. Eftersom presskonferensen var satt på autorevers på den enda engelskspråkiga kanalen så tittade jag mer än jag kanske borde gjort. Ett annat skäl till att jag fastnade lite var informationen om att han skänker sin lön till ett projekt för ungdomar. Det låter enastående i mina öron. Som "Vi Lirare" i Frankrike?

Nu kommer han att kunna ställa mat på bordet varje kväll ändå till sig och sin familj även på de finaste restauranger men min erfarenhet av människor med mycket pengar är att de vill ha mer, mycket mer. Kanske han tjänar ännu mer pengar på just detta upplägg i en annan ände, men initiativet är fint och värd stor respekt!

Trots att han har det mesta som en människa kan önska sig så ser jag något i hans ansikte där han sitter längst till vänster på podiet någonstans i Paris. Han ser så blyg och snäll ut, och han svarar ödmjukt på de relativt få frågor han får. Däremellan ler han osäkert åt de som befinner sig framför honom och som han förmodligen aldrig tidigare träffat. Som en blyg, oerfaren och förväntansfull tonårskille som just fått sitt första skoputsarkontrakt med ett engelskt ligalag. Han är den vanlige, hygglige killen i trappuppgången intill personifierad.

Jag kan inte tycka illa om David Beckham. Ju sämre han blivit som bollspelare ju mer gillar jag honom. Denna fotbollens ambassadör, hedersman om ni så vill. I min bok representerar han den klassiska engelska trevligheten på ett värdigt sätt.

Det mest påtagliga efter onsdagens kamp mot Argentina är att vi påminns om att vi bara har en spelare av internationell klass. Han är dessutom överjävligt bra.

Som alltid är det lätt att kritisera från läktaren eller i hemmasoffan, men varför ska det vara så svårt att omorganisera i ett lag när inget fungerar? Det handlar inte om att jobba hårdare nödvändigtvis, det handlar om att jobba annorlunda. Vi kunde ju alla se motståndarnas rörlighet, förflyttningar med eller utan boll mellan spelare i lagdelarna, samt mellan lagdelarna. Det är sällan man sett ett lag få vara så ifred, dessutom rättvända, så nära ett motståndarmål...

Att se fyra av oro och frustration pinknödiga backar som inte vet hur de ska agera får inte förekomma under en hel landskamp. Dessutom fem mittfältare framför som inte vet var de ska vara för att ta bollen ifrån motståndarna. Den gamla sanningen om att Sverige alltid är pålästa och väl organiserade stämde inte någonstans igår tyvärr. Nu var ju motståndarna världens bästa, men det måste finnas en beredskapsplan när det hackar så in i helvete. Hasse Backe var inne på något bra när han tyckte att mittbackarna borde stöta framåt för att avväpna. För att överraska, förändra och försöka vinna tillbaka lite självförtroende. Kanske skulle man under en period ställt om till zonmarkering istället för zonförsvar. Ett långskott möjligtvis och inte helt lätt att genomföra, men något måste göras i stället för att bara låta tiden och matchen försvinna.

Spelaragent Lundhs fantastiska expertanalys i halvtid rätt ut till svenska folket mellan alla reklamavbrott var att Sverige borde få ordning på mittfältet... vilket jävla understatement!

Friends Arena, måste väl vara svengelska på elitnivå?

Funderar du på att besöka Rom och behöver någonstans att bo så mejla Marco Scotto på info@corona49.com Han är ägare till Camere Corona, ett litet (endast fyra rum) och mycket fräscht hotell på Via Palermo 49. Marco pratar utmärkt engelska och ställer upp till 100%. Hotellet har dessutom utmärkta omdömen och är mycket prisvärt även om du bokar via de vanliga hotellportalerna. Mejlar du Marco direkt får du en ännu bättre deal.

Salve!

Jag berörs alltid över de fina ord och minnen anhöriga och vänner berättar på en begravning. Det är inget konstigt för jag tror vi alla i stunden dras med i det sorgsna, det ledsamma hur nära eller långt ifrån vi levt den nyligen döde.

Det är vackert, välplacerat och jag antar det alltid har varit så. För det som sägs stämmer väl? Klart det stämmer även om situationen gör att det förmodligen förstärks eller till och med skarvas en del...

Men visst borde väl den döde fått höra detta vackra under sin levnadstid?

Min känsla är att vi svenskar är hyggligt bra på att ge komplimanger när det handlar om prylar, materiella ting. Sådant där som egentligen inte betyder så mycket eftersom prylar kan köpas.

Att öga mot öga däremot säga det där som verkligen träffar och värmer, det där om hur mycket man uppskattar och tycker om en person för det den säger gör eller står för, det är svårare. Och om det nu är så att vi känner oss bättre som människor, för det gör vi när vi väl vågat säga detta, hur mycket bättre känner sig då den som fått höra de fina orden från en medmänniska?

Det finns massor av skäl till att berömma en annan människa men väldigt få till att inte göra det. Jag är inget undantag även om jag blivit mycket bättre i rejält vuxen ålder.

Jag vill därför, visserligen i textform, berömma, hylla eller vad nu den rätta terminologin är, några personer som förtjänar det. Det beror absolut inte på att personerna är döende utan för att jag vill bli bättre på det här.

Tommy Söderberg får bli först ut...
Jag hade TS som tränare under två säsonger i AIK. Hade aldrig träffat TS innan, bara hört talas om honom eftersom han lotsat DIF till SM-final -89 och jag minns jag tyckte det skulle bli spännande att få lära känna honom. Efter att ha jobbat med två enastående tränare som Roffe Z och Bosse Peterson under flera år så visste jag att detta skulle innebära något annat. Men jag visste inte vad som väntade, han verkade ju så snäll, så mjuk och inte alls som Bosse och Roffe som ibland blev ordentlig förbannade och då blev man liten, så liten igen...

TS blev för mig den första tränaren som själv inte spelat på elitnivå och jag minns jag hade någon gammaldags inställning om att det inte kunde vara möjligt att då bli tränare där. Kanske kände TS det där i början vilket i så fall är ledsamt, men TS bevisade, och har bevisat på högsta internationella nivå att det självklart går alldeles utmärkt. Den som påstår och tror det som jag gjorde har fel!

Så den där gamla "sanningen" kommer jag aldrig mer att ställa upp bakom för om man tänker så innebär väl det att enbart de som varit en duktig patient kan bli en bra läkare...

Nåväl, AIK hoppades inför 1991 på lite framgångar och som en första pusselbit rekryterades TS från DIF-ungdom av sin namne SS, den hese. Det var en i raden av bra personal som SS lyckades rekrytera innan det blev mycket mindre bra många år senare.

Vi gjorde länge bra insatser under säsongen -91 och hade vi haft förmågan att höjt oss ytterligare lite hade vi vunnit redan det året. Nu gick luften ur oss i slutspelet och det blev mer eller mindre fritt fall där. Kanske en form av nöjdhet infann sig med tanke på de torftiga placeringar åren innan.

Nu gick det vägen -92 ändå så SM-pokalen hamnade åter i Solna efter 55 år. Och den största orsaken till föreningens snabba förvandling från lindansare till allsvensk toppklubb var TS! Denne fantastiske inspiratör som betydde så mycket för så många just där och då. Det är bara att ta av sig hatten och buga för de två åren jag hade förmånen att få ha honom som tränare...

När TS några år senare hade krokat i vännen Lagerbäck och de tillsammans med Johan Mjällby monterade ner England på Råsunda -98 stod, tror jag, TS på toppen av sin tränarkarriär. Visserligen blev det ett par play off senare med landslaget men där fick vi uppleva en lite sluten, försiktig och mycket mindre karismatisk TS tyckte jag.

Enligt mig berodde det på några att journalister i brist på kunskap, respekt och nyheter började ifrågasätta TS dresskod vid landskamper bla. Dessutom tyckte jag att de förlöjligade hans spontanitet och vände och vred på hans uttalande. Jag betraktade det där från sidan men minns att jag retade mig på det. Effekten blev att TS förmodligen tröttnade och lämnade över mediahanteringen till Lagerbäck. Nu klarade Lagerbäck både det och coachrollen berömvärt men det blev mycket tristare.

Kanske någon tycker att det spelar väl ingen roll huvudsaken är att Sverige vinner? Jag håller delvis med! Men eftersom det numer vimlar av intervjuer, presskonferenser och Tv-utrymme så är det viktig att de blir underhållande och inte som nu en massa studioprat utan innehåll. För att inte tala om dessa meningslösa och intetsägande intervjuer med mediatränade spelare och tränare. Detta kan vi vara utan tack!

Min uppfattning är att Sverige gick miste om att få uppleva landets roligaste och karismatiske tränare lägga ut texten på ett sätt som ingen annan gjort eller kommer att göra för den delen. Snacka om att kunna gå rakt genom rutan!

När nu TS drar sig tillbaka kan han göra det med vetskapen om att han förutom framgångar med både klubblag och landslag även hjälpt massor av svenska killar att bli bra fotbollspelare.

Och skulle man fråga var och en av dem så garanterar jag att alla har något fint att säga om tränaren och människan Tommy Söderberg.

Salve!