Jag gillar Italien och åker dit så ofta jag kan. Jag gillar också film och det där hänger ihop för i Italien finns över 58 miljoner duktiga skådespelare. Sen finns det några mindre bra, de är dem du ser på film. Att fotbollspelarna tillhör skådiseliten det vet vi i Sverige sen gammalt. Det filmas, maskas och psykas så mycket som situationen kräver. Snyggt ska det göras också. Jävla fusk säger jag! Nej säger italienaren, det är furbo. Det är så det kallas, detta "vinna till varje pris" skådespel.

Jag har aldrig gillat det där eftersom man är uppfostrad till att allt ska gå rätt till. Det ska vara rättvist och inget jävlande fuskande och myglande för att sig skaffa fördelar. Ännu värre är det när det blir på någon annans bekostnad. Det ska vara Fair Play som man säger på ren svenska.

Hur i helvete kommer det sig då att jag nu börjar tycka om det där? Förmodligen har det att göra med att jag inte längre är resultatmässigt engagerad. Jag skiter i hur det går och ser på fotboll, och övrig idrott numer från ett underhållningsperspektiv. 

Men de klubbar du spelat i då? Bryr du dig inte om dem då? Jo, det gör jag men de klarar sig bra utan mig så där kan man vara lugn.

Jag tycker fotbollen börjar bli själlös. Känslan av en industri där matcher blir som en dag på jobbet för spelarna är för mig påtaglig. Som att i fina salonger serveras smaklös husmanskost när priset och förväntningen var à la carte. När sen till och med världens bästa fotboll som spelades av Spanien i somras upplevs som tråkig är det illavarslande. Kanske måste något mer till. Något oväntat, något som engagerar. Något som etsar sig fast och som lever kvar och bevaras över tid.

Vad minns historien från VM 1966? Hade detta avgörande beslut och magiska ögonblick som fortfarande engagerar existerat med en målkamera i närheten? Förmodligen inte och kanske hade fotbollshistorien aldrig haft England som världsmästare. Snacka om snackis.

Monterar man upp målkameror så monterar man samtidigt ner ett moment av obetalbar spänning och exklusivitet. Jag menar att det måste få förbli en mänsklig bedömning som gäller. Spelarna begår misstag och tar ideliga felbeslut och det leder ibland till nederlag men vi accepterar det för det är mänskligt. Samma förutsättningar måste därför gälla även domare. Det blir inte alltid rätt och ibland drabbas ett lag men vi accepterar det för att det är, just det, mänskligt och det tillhör spelet och ingen dör av det. Det som sker det sker där och då och så tycker jag det ska få vara!

Vi måste införa målkameror för det är så mycket pengar på spel! Ja, det är oerhört mycket pengar involverat men ska pengarna styra och ta över allting? Så fan det ska tycker jag! Pengarna kan gärna hamna i de fickor vars prestationer är goda men icke ändra eller ta makten över en mänsklig bedömning.

Hockeyn har ju snart en hel femma med domare på isen plus videodomare. Allt måste bevakas och bestraffas för så är det bestämt. Det får inte bli orättvist. Men vad roligt det låter då. Suck... säger jag. Om denna bevakningshysteri fortsätter så minskar spelutrymmet för furbo. Kanske kommer det då till och med att utrotas. Tråkigt i så fall tycker jag...

Salve!

Det var den sista veckan i mars. Vi var på Expressen i Marieberg för ett reportage inför seriestarten -91. Jag hade återvänt efter tre säsonger i Vasalund. Hasse Eskilsson var debutant och skulle spela i AIK tills en ny proffschans uppenbarade sig. Det var dealen och inget konstigt med det.

En morgon på sommarlägret i Sörsjön stod en taxi utanför vårt vandrarhem. Bagageluckan och en bakdörr var öppen. Den gamle chauffören stod i enskild ställning bredvid och var oklanderligt klädd i blå uniform med blanka knappar och båtmössa. Hans skulle ta Hasse den första biten på resan tillbaka till Portugal, till Estoril. Att Hasse innan han klev in i taxin blev kastad i älven tillsammans med sin packning var nog bara ett annat sätt för oss att säga: Lycka till och vi kommer att sakna dig!

Att Hasse fick nytt proffskontrakt berodde förmodligen inte på det enda målet han gjorde under våren. Som jag minns det ett klassiskt Eskilssonmål där allt som inte var fastskruvat for in i nätet. Utan för att Hasse fortfarande var het efter fina insatser i landslaget några år innan. Han hade ett bra rykte, eller CV som man uttrycker det idag. Några år senare blev han mittback i Bajen. En idealisk position för denne hederlige urkraft från Östersund. Jag menar, att äger man så mycket aggressivitet och energi måste det vara lättare att ta bollen från motståndaren än att göra det där mjuka, följsamma och finmotoriska som det ibland anstår en forward.

Hans Eskilsson är en fin person som jag är glad att jag lärde känna. Åter till Expressen...

I väntan på journalisten som skulle intervjua oss började vi prata om hur det kommer sig att den där fjanten Olsson fick breda ut sig på Expressens sportsidor? Hur fan kan man skriva om musik, restauranger på Manhattan, nåt div V-lag i Skåne som ingen är intresserad av samt ett ständigt hyllande av nåt skramligt band från Malmö? Wilmer kryss hette de visst. Och det lilla som handlade om idrott var så konstigt skrivet att man inte fattade någonting. På sportsidorna ska det skrivas om fotboll! Om AIK, om oss... Fan!

Sen kom vi på det. Har man aldrig slagit en bredsida får man väl

hitta andra vägar att impa på. Det är så det måste vara. Fjant! Tönt!

Det är nu september 2012 och jag har för längesedan kapitulerat. Jag hade fel. Olsson hade rätt. Han var före sin tid. Bra gjort!

Jag struntar i om han kom på detta själv eller om han snodde det. Sättet att väva in annat än det vanliga, det normativa, det gängse i sporttexter var enastående och fullkomligt briljant.

Så, om jag blandar in lite av varje är det ingen tillfällighet. Det är hundra procent rip-off.

Fjanten på Expressen. Förlåt...

Dessutom är Wilmer X är ett bra band. Bingo där också.

Vårt samhälle är i ständig förändring. Ibland blir det bättre, på andra områden sämre. Sportjournalistiken däremot, där finns inga tecken på varken förändring eller förbättring trots ökade tekniska resurser och forum. Det är så ointressant och meningslöst att jag ibland skäms när jag hör intervjuer i radio och tv. Min uppfattning är att man underskattar tittarna och lyssnarna. Jag ska ge några exempel som handlar om fotboll.

Tänk att du som reporter har en hel dag på dig till förberedelser. Dina förutsättningar är givna. När det är direktsändning sticker du fram micken till en spelare och frågar: 1. Hur känns det? 2. Kan du berätta om matchen? 3. Vad tar du med dig?

Kan den reporten titta sig i spegeln på kvällen och säga att idag blev det bra! Jag gjorde mitt bästa i journalistisk anda. Jag gladde och berörde många människor. Nej. Jag tycker inte det !

Självklart måste en intervju innehålla öppna frågor men bättre kan ni väl va? Så nästa gång hoppas jag spelaren svarar följande på frågorna: 1. Hur känns det själv? 2. Kom du nu eller? 3. Väskan.

Min erfarenhet är att idrottskillar och tjejer är som regel intressanta och ibland jävligt roliga. Många har dessutom en stark personlighet som är väl värd att uppmärksammas. Men tyvärr så fegas det och för riktiga stjärnor så kryps det något fruktansvärt. Journalister är chanslösa att komma innanför garden på dessa i många fall mediatränade spelare. De parerar era floskler hur lätt som helst och kan förmodligen utan problem både sms:a och prata med publiken samtidigt.

Det behövs ett omtag, en nystart. Vi vill bli överraskade! Underhållna! Berörda! Att våga ha en åsikt som kanske inte delas. Kanske skava och säga emot lite för att hitta frekvensen som får spelaren att sända nåt nytt, nåt spännande. Nåt vi tidigare aldrig hört. Det behöver inte vara ett scoop, och det får inte bli plumpt eller buskis, och ska göras med mänsklig värme.

Det är lätt att kritisera utan att ha nåt att komma med så jag ska ge några exempel.

Vad befriande det skulle vara att höra en journalist säga så här istället till en spelare/tränare:

Jag tycker första halvlek är riktigt dålig. Vad är din uppfattning?

Eller: Din varning i 35:e såg väldigt onödig ut. Hur tänkte du där?

Eller: Varför fortsätter ni med det höga försvarsspelet när ni aldrig får tag i bollen på deras planhalva?

Eller: Ni ligger under med två noll trots stort bollinnehav. Förklara?

Eller: Ni leder och första halvlek är lika bra som förra matchen då ni förlorade. Vad talar för att det går bättre idag?

Eller: Ni har detta som yrke och tränar varje dag. Berätta för mig och tittarna hur det kan vara möjligt att skjuta bredvid öppet mål från fem meter?

Är journalisten påläst och kunnig vilket kan tyckas om man har detta som yrke kan det låta så här:

Era motståndare belastar höger sidan väldigt mycket. Vad gör ni åt det?

Eller: Erat mittfält är osynkat. Förhållandet i sidled ger motståndarna stora luckor och möjligheter i anfallsspelet. Hur ska ni lösa det?

Eller: Ni hade greppet första tjugo när ni sprang. Sista kvarten är ni stillastående. Varför springer ni inte?

Eller: Ni måste vinna den här matchen. Förklara för mig och tittarna varför ni inte anfaller?

Eller: Jag tycker ni förlorar det flesta närkamperna. Vad är din uppfattning?

Eller: Så här bra har ni inte spelat på hela säsongen. Var hittade ni den här formen?

Eller: Inför säsongen satsade klubben mycket pengar på spelarköp för att vinna serien. Ni har nu förlorat tre matcher i rad. Vad vill du säga till din ordförande som sitter på läktaren?

Ja, så här går det att hålla på hur länge som helst egentligen. Vill man veta nåt måste man fråga. 

Jag tror sportjournalister har mycket att lära av våra politiska reportrar. De har ett fruktansvärt svårt jobb att få hala och slipade politiker att säga nåt som avviker och är nytt. Ibland blir det tvärnit, ibland är det nära och när det lyckas så är det homerun! De är pålästa, intresserade och de kryper aldrig...

Vän av ordning kanske tycker att politikerna är ju folkvalda och ska ifrågasättas. Absolut! Men även yrkesmän inom idrotten tål adekvat granskning eftersom det ibland blir fel och misstag begås som kanske bör förklaras. Vi ska inte sätta dit nån. Vi ska inte hänga ut nån! Vi ska lyfta detta till en högre nivå! Både idrottsmännen och tittarna kommer att älska det!

Salve!