Ivan Turina.

Det är ledsamt när människor omkring oss dör. Om det dessutom sker 50-60 år för tidigt blir det om möjligt ännu mer ledsamt. Är sen personen offentlig blir vi många som sörjer tillsammans. Detta ger en känsla av sammanhang, som en tröst i det hemska, oväntade och ofattbara.

 

Hur kan det vara möjligt att som vältränad idrottsman gå och lägga sig på kvällen och aldrig mer vakna, i alla fall inte i denna värld?

 

Vad jag har hört så var Ivan Turina en mycket uppskattad och omtyckt person så saknaden hos alla dem som levde i hans sfär är givetvis oändligt stor. Även om han var en enastående duktig målvakt så är han som sådan inte oersättlig för det kommer andra. Kanske någon lika bra, kanske någon lite sämre men det där löser sig för inom idrotten är vi alla utbytbara. Som pappan Ivan Turina går han däremot aldrig att ersätta. Det gör ont i människohjärtat när jag tänker på barn som aldrig mer får vara tillsammans med en älskad förälder. I det tomrummet finns förmodligen en livslång sorg och saknad. Om det är till någon tröst för de anhöriga så är vi är många som saknar och sörjer på vårt egna sätt sida vid sida om än något steg bakom.

 

De har redan skrivits mycket om de vackra bilderna från Friends Arena där AIK och Göteborg krokar i varandra som en symbol för vördnad, för det mänskliga, det vackra och jag kan bara hålla med.

 

Lika vackert är det också när andra klubbar och åskådare runt om i landet på sitt sätt hedrar en motståndare. Att klubbarnas klackar för en stund slutar häckla varandra och gör gemensam sak och deltar mycket respektfullt i sorgen är bra gjort och visar på ett mänskligt ljus i detta mörker.

 

Jag föreslår att 2/5 för alltid blir en dag då alla landets supportrar lägger ned sina vapen och umgås och respekterar varandra. Att potentialen och viljan finns har vi nu sett så varför inte bygga nåt varaktigt, nåt att förenas kring. Vi människor vill och behöver det...

 

Salve.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv