ViLirare

 

Att våga ge beröm....

14 januari 2013 « Tillbaka

Jag berörs alltid över de fina ord och minnen anhöriga och vänner berättar på en begravning. Det är inget konstigt för jag tror vi alla i stunden dras med i det sorgsna, det ledsamma hur nära eller långt ifrån vi levt den nyligen döde.

 

Det är vackert, välplacerat och jag antar det alltid har varit så. För det som sägs stämmer väl? Klart det stämmer även om situationen gör att det förmodligen förstärks eller till och med skarvas en del...

 

Men visst borde väl den döde fått höra detta vackra under sin levnadstid?

 

Min känsla är att vi svenskar är hyggligt bra på att ge komplimanger när det handlar om prylar, materiella ting. Sådant där som egentligen inte betyder så mycket eftersom prylar kan köpas.

 

Att öga mot öga däremot säga det där som verkligen träffar och värmer, det där om hur mycket man uppskattar och tycker om en person för det den säger gör eller står för, det är svårare. Och om det nu är så att vi känner oss bättre som människor, för det gör vi när vi väl vågat säga detta, hur mycket bättre känner sig då den som fått höra de fina orden från en medmänniska?

 

Det finns massor av skäl till att berömma en annan människa men väldigt få till att inte göra det. Jag är inget undantag även om jag blivit mycket bättre i rejält vuxen ålder.

 

Jag vill därför, visserligen i textform, berömma, hylla eller vad nu den rätta terminologin är, några personer som förtjänar det. Det beror absolut inte på att personerna är döende utan för att jag vill bli bättre på det här.

 

Tommy Söderberg får bli först ut...
Jag hade TS som tränare under två säsonger i AIK. Hade aldrig träffat TS innan, bara hört talas om honom eftersom han lotsat DIF till SM-final -89 och jag minns jag tyckte det skulle bli spännande att få lära känna honom. Efter att ha jobbat med två enastående tränare som Roffe Z och Bosse Peterson under flera år så visste jag att detta skulle innebära något annat. Men jag visste inte vad som väntade, han verkade ju så snäll, så mjuk och inte alls som Bosse och Roffe som ibland blev ordentlig förbannade och då blev man liten, så liten igen...

 

TS blev för mig den första tränaren som själv inte spelat på elitnivå och jag minns jag hade någon gammaldags inställning om att det inte kunde vara möjligt att då bli tränare där. Kanske kände TS det där i början vilket i så fall är ledsamt, men TS bevisade, och har bevisat på högsta internationella nivå att det självklart går alldeles utmärkt. Den som påstår och tror det som jag gjorde har fel!

 

Så den där gamla "sanningen" kommer jag aldrig mer att ställa upp bakom för om man tänker så innebär väl det att enbart de som varit en duktig patient kan bli en bra läkare...

 

Nåväl, AIK hoppades inför 1991 på lite framgångar och som en första pusselbit rekryterades TS från DIF-ungdom av sin namne SS, den hese. Det var en i raden av bra personal som SS lyckades rekrytera innan det blev mycket mindre bra många år senare.


Vi gjorde länge bra insatser under säsongen -91 och hade vi haft förmågan att höjt oss ytterligare lite hade vi vunnit redan det året. Nu gick luften ur oss i slutspelet och det blev mer eller mindre fritt fall där. Kanske en form av nöjdhet infann sig med tanke på de torftiga placeringar åren innan.

 

Nu gick det vägen -92 ändå så SM-pokalen hamnade åter i Solna efter 55 år. Och den största orsaken till föreningens snabba förvandling från lindansare till allsvensk toppklubb var TS! Denne fantastiske inspiratör som betydde så mycket för så många just där och då. Det är bara att ta av sig hatten och buga för de två åren jag hade förmånen att få ha honom som tränare...

 

När TS några år senare hade krokat i vännen Lagerbäck och de tillsammans med Johan Mjällby monterade ner England på Råsunda -98 stod, tror jag, TS på toppen av sin tränarkarriär. Visserligen blev det ett par play off senare med landslaget men där fick vi uppleva en lite sluten, försiktig och mycket mindre karismatisk TS tyckte jag.

 

Enligt mig berodde det på några att journalister i brist på kunskap, respekt och nyheter började ifrågasätta TS dresskod vid landskamper bla. Dessutom tyckte jag att de förlöjligade hans spontanitet och vände och vred på hans uttalande. Jag betraktade det där från sidan men minns att jag retade mig på det. Effekten blev att TS förmodligen tröttnade och lämnade över mediahanteringen till Lagerbäck. Nu klarade Lagerbäck både det och coachrollen berömvärt men det blev mycket tristare.

 

Kanske någon tycker att det spelar väl ingen roll huvudsaken är att Sverige vinner? Jag håller delvis med! Men eftersom det numer vimlar av intervjuer, presskonferenser och Tv-utrymme så är det viktig att de blir underhållande och inte som nu en massa studioprat utan innehåll. För att inte tala om dessa meningslösa och intetsägande intervjuer med mediatränade spelare och tränare. Detta kan vi vara utan tack!

 

Min uppfattning är att Sverige gick miste om att få uppleva landets roligaste och karismatiske tränare lägga ut texten på ett sätt som ingen annan gjort eller kommer att göra för den delen. Snacka om att kunna gå rakt genom rutan!

 

När nu TS drar sig tillbaka kan han göra det med vetskapen om att han förutom framgångar med både klubblag och landslag även hjälpt massor av svenska killar att bli bra fotbollspelare.

 

Och skulle man fråga var och en av dem så garanterar jag att alla har något fint att säga om tränaren och människan Tommy Söderberg.

 

Salve!

 

Kommentera gärna:

  • Per Eriksson • 14 januari 2013 12:49:12
    Instämmer, hade Tommy redan i junioråldern, han vågade vara den han var, absolut strålande!
  • Glenn • 14 januari 2013 12:47:08
    Härlig story Bernt. Hade Tommy som tränare i stadslaget och han var redan då en fantastiskt människa och tränare...
  • Ann • 14 januari 2013 12:46:53
    Tänkvärd ord...........

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv