ViLirare

 

Att förlora en vän...

10 december 2012 « Tillbaka

Christer Falk och jag gick i samma klass under hela grundskolan. Han bodde på Majorsgatan, jag bodde i Allen. På låg- och mellanstadiet gillade vi samma saker och vi gjorde allt det som man gör i den åldern. Snattade slattar från våra farsors spritflaskor innan klassfesten i sexan. Arrangerade boxningsturneringar i källaren med ett par handskar. Drog de första halsblossen från en Commerce och bläddrade i smyg i affärens herrtidningar etc etc...

 

När moppeåldern närmade sig blev Christer mer och mer motorintresserad medan mitt intresse styrdes till idrotten. Vid femton gled han runt på en blå Zundapp KS 50. Jag fick nöja mig med farsans fula scooter från järnverket, döpt till "Bädden".

 

Christer läste MC-nytt och han tyckte jag också borde köpa tidningen, vilket jag också gjorde under ett år. Inte för mitt MC-intresse som var begränsat, utan mer för att jag gillade Christer.

 

Vi hade bestämt att ta MC-kort när vi blev sexton. Christer fyllde några månader innan mig så han tog sitt först, dessutom utan några problem. Jag däremot missade nog allt som går att missa på min uppkörning. Nu körde jag motorcykel hela sommaren i alla fall och tack vare det gick andra uppkörningen på hösten bra.

 

Christer hade en snygg och välvårdad Honda 125cc. Jag hade en Yamaha med samma kubikantal. Helt okej motorcykel men den fick närmelsevis inte samma omsorg som Hondan.

 

Då, 1974 fanns det ingen lag på hjälm för motorcykelförare. Det sågs snarare som en rekommendation, en gardering. Detta innebar att det ofta kördes vattenkammat som för att stajla om man säger, men av och till satt det dock en kruka på skallen.

 

Christer var mycket bättre än mig på att köra. Han hade bättre omdöme och chansade sällan eller aldrig i korsningar och vid omkörningar till skillnad mot mig. Det är förmodligen bara tur att inget hände den sommaren eftersom motorcykeln för det mesta framfördes i alldeles för hög hastighet. Och skulle något ha hänt så hade förmodligen platådojorna, V-jeansen och jeansjackan inte skyddat nämnvärt...

 

När vi började gymnasiet valde Christer tvåårig ekonomisk utbildning. Jag ville hellre gå den tvååriga sociala linjen men lyckades inte övertala Christer att börja där så jag hakade på honom istället. Efter ett par månader slutade jag gymnasiet för att börja jobba i stället. Gymnasiet gick jag senare men det är en annan historia.

 

På sommarlovet året efter gick ett rykte i vår del av staden om att Christer hade kört av vägen med sin motorcykel. Det kändes konstigt och orättvist eftersom han var en duktig och omdömesgill förare. Nyheter, oavsett dignitet spreds sakta vid den tiden och sociala medier var som begrepp och fenomen inte uppfunnit. Men snart uppdagades det dock att det som inte fick vara sant var sant och dessutom var Christer svårt skadad.

 

När jag en tid senare efter att läget hade stabiliserats skulle hälsa på Christer i hans rum på Falu lasarett kände jag rädsla eftersom jag då visste att Christer fått allvarliga huvudskador. Om jag dittills trott jag var en modig och tuff sjuttonåring så fanns inget av det där nu när jag stod utanför rummet. Nu när det behövdes som mest.

 

En minut senare sitter jag på sängen bredvid Christer. Jag försöker säga något för att liksom få kontakt. Han svarar men jag förstår inte. Orden är inte hans vanliga, de är annorlunda och konstigt ihopsatta och det låter underligt. Grabbigt försöker jag kämpa emot gråten. En ojämn kamp eftersom tårarna bara rinner efter mina kinder. Situationen är overklig. Han känner inte igen mig heller trots att vi tillbringat tusentals dagar tillsammans...

 

Att det beror på en hjärnskada är svårt att acceptera för en tagen och berörd och allt annat än kaxig sjuttonåring.

 

När jag lämnat rummet ringer jag farsan som hämtar. I bilen sitter jag tyst och sammanbiten de två milen hem.

 

Jag förstår att trots att Christer överlevt en svår krasch så har vi ändå förlorat en vän eftersom den Christer jag nyss träffat för alltid kommer att vara en annan Christer än den jag växte upp med. Det gör fruktansvärt ont och är den mest ledsamma dagen i mitt liv.

 

Men förmodligen miljoner gånger mer ledsamt för Christer och hans familj.

 

Måndagen 26 november kunde man i tidningen läsa om att den man som varit försvunnen sedan ett par dygn nu påträffats död. Polisens utgångsläge initialt var att ett brott inte kunde uteslutas eftersom att kroppen hittats bredvid ett järnvägsspår på ett öde ställe i utkanten av Borlänge. Konspirationer och spekulationerna om mord eller dråp i tidningens insändarspalt tystnade när ny information från polisen pekade på att inget brott hade begåtts i samband med dödsfallet. Det kunde konstateras efter en rättsmedicinsk undersökning i Uppsala.

 

Personen som hittats död var Christer Falk.

 

Hur kan det vara möjligt att en sån fin människa ska behöva drabbas igen...

 

 

Det är inte rättvist. Det är inte värdigt, det är för jävligt! Så tills vi ses igen Crilla kan du väl fixa en vinylspelare så tar jag med Lalla Hanssons "Upp Till Ragvaldsträsk" som vi båda gillade. Och vem vet, kanske kan vi lyssna och drömma lite som vi en gång gjorde...

 

Vila i frid älskade vän.

Kommentera gärna:

  • Magnus • 19 december 2012 05:46:19
    Mycket fint skrivet! Christer kommer vara saknad!
  • oeni Douma • 18 december 2012 19:47:36
    Snygd skriven. Har känd Christer sålänge jag har bodd i Borlänge. Ofta på Jax där han alltid handlande Vila i frid Christer skall alltid minnas dig
  • Lasse • 10 december 2012 10:32:27
    Underbart skrivet Bernt.

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-