Tillbaka i rampljuset

Den ena delen av Yin och Yang

Stockholms sydvästra förorter är inget naturligt upptagningsområde för AIK. Men det var där Micke växte upp. Även om Micke varit AIK:are sedan barnsben var det inte självklart att han skulle spela i just Gnaget. Han kom till AIK 1983 men hade dessförinnan tränat med Djurgården och hade även kontakt med Hammarby

Det blev fem år i Gnaget (1983-87) då Micke gick från juniorspel till A-truppen. Han var med att vinna Stockholm Cup 1986. Sommaren 1987 lämnade Micke AIK och gick till Spårvägen för att få mer speltid. Tre år senare var Micke tillbaka i moderklubben, då färdig för att ta en plats på AIK:s allsvenska mittfält.

Debuten i Allsvenskan blev borta mot Halmstads BK i april 1991. Micke minns, med 15 års distans, att han "spelade på högermittfältet och att det var mycket pirrigt". Han blev kvar på högermittfältet några matcher fram till mötet med GIF Sundsvall då han fick gå in som innermittfältare. Där blev han med sin tuffa spelstil kvar i fem år.

1992 blev "Borkens" mest framgångrika år i AIK. AIK vann SM-guld och Micke var i stor grad bidragande till framgången genom sitt bollvinnande spel på mittfältet. Han var envis och bestämd, tuff och hård, en lagspelare från början till slut. Hans kampspel var ett utmärkt komplement till Vadim Jevtushenko, på den andra innermittfältsplatsen, som mer stod för det offensiva spelet. Många supportrar och samtida spelare hävdar att ”Vadde” är den bästa AIK:aren i modern tid. ”Vadde” var en ”smokinglirare”, men Micke var mer en ”järnkamin” som kompletterade varandra sällsynt bra. En sorts fotbollens Yin och Yang.

Laget före jaget-spelaren har synpunkter på dagens fotboll:

• Pengar verkar vara viktigare än prestationen. Viktigt att få fram bra ledare och tränare, speciellt i ungdomsleden, utbilda dem i psykologi och beteendeproblematik. Jag har sett och hört tränare vräka ur sig ruskiga saker, då pratar vi toppklubbarna. Viktigare för tränaren att matchen vinns än att ungdomarna utvecklas. Sedan att man bättre fostrar spelarna, inte bara i fotboll, även om huvuddelen ska ligga mer på hemmet och föräldrarna. Ungdomsspelarna ska ha tålamod, ha kul och ha en ha en plan för framtiden. Involvera föräldrarna i planen, det kommer att bli tillräckligt allvarligt senare.

”Borken” kunde ibland upplevas som tuff i överkant. Krister Nordin och han låg ständigt i topp i AIK:s interna varningsliga, men Micke blev bara utvisad vid ett tillfälle, hemma mot Halmstads BK 1995.

1995 blev inget framgångsrikt år, varken för Micke eller AIK. AIK hamnade till slut på en åttonde plats och Michael Borgqvist fick bara göra elva allsvenska matcher.

• Vår tränare Erik Hamrén ville inte satsa på mig och det var anledningen till att jag lämnade AIK efter 1995, trots att jag hade kontrakt till och med 1997. Så här efterhand ångrar jag att jag inte bet ihop och kämpade vidare. Det var ju i AIK jag ville spela.

Så ”Borken”gick tillbaka till Spårvägen men dök ett år senare upp - till många AIK:ares ilska  - i Djurgårdens IF. Så här förklarar Micke hur han tänkte:

• Jag förstår om många AIK:are kände sig svikna men jag ville spela fotboll på så hög nivå som möjligt och samtidigt bo kvar i Stockholm. När så Djurgården erbjöd en plats i laget så tog jag den. Men visst var det parenteser i min fotbollskarriär. Jag har ju alltid varit AIK:are.

Efter tre år i Djurgården blev det sedan fyra år i Assyriska Föreningen innan han slutade sin elitkarriär 2003.