Tillbaka i rampljuset

”Mr. Kaffe”

Inge, en riktig ”terrier”, kom från IF Vesta till Djurgården 1965. För övrigt var pappa Georg lagledare i den klassiska uppsalaklubben. Fientligheten mellan Vesta och Sirius var stor och att gå från Vesta till Sirius var uteslutet. Det gick bara inte. När Inge som 33-åring skrev på för Sirius veteranlag i bandy kom det många sura kommentarer. Så djupt satt taggen mellan de två föreningarna.

Men en som klarade balansen var bandyvirtuosen Carl-Eric Askelöf som spelade fotboll i Vesta, men som blev landslagsman i bandy i Sirius. En gullig historia är när Inge som 14-åring spelade i Vestas juniorlag som högerytter mot Heby, blev han gång på gång nedsparkad av motståndarbacken.

• Då brast det för ”Askis” som är fyra år äldre än jag. Han gick fram killen och sade ”den här killen kommer att bli mycket större som spelare än du någonsin kan bli, så sluta nu!”  

Inge kom till Djurgården sommaren 1965 som 18-åring och spelade direkt tre matcher i Intertotocupen, även kallad Tipscupen - en fotbollsturnering för klubblag i Europa. Motståndet lät inte skämmas för sig: nederländska Twente, schweiziska Grasshoppers och tyska Kaiserslautern. En revbensskada på landslagsbacken Janne Carlsson öppnade för talangen från Vesta. Nu hör det till saken att Inge som pluggade i Uppsala inte hade tränat med laget under perioden.

Inge var på Djurgårdens radar långt innan. Sixten Sandberg, bror till DIF-legendaren ”Knivsta” Sandberg, hade sett råämnet i en juniorlandskapsmatch mellan Uppland och Stockholm. En vecka senare kom värvarkungen Sigge Bergh och styrelseledamoten Georg Johansson upp till Uppsala för att få kontraktet påskrivet.

Inge debuterade i Allsvenskan i augusti 1965. Motståndare på Stadion var Degerfors, som besegrades med 2-0. Inge skötte sig bra och blev ordinarie under hela höstsäsongen. Året därpå blev han svensk mästare med blåränderna där han spelade samtliga 22 matcher.

• Guldmatchen mot IFK Norrköping, inför säsongens största publik: 39 772 åskådare. är oförglömlig för mig, liksom när sonen spelade i Knivsta pojkar -73 och slog Sirius.

Guldfesten hade vi på klassiska Gillet vid Brunkebergstorg och efter gick Janne Öhman och jag på nattklubben Ambassadeur på Kungsgatan.

Inför säsongen 1966 lockades bra spelare som Arne Arvidsson, Torsten Furukrantz,"Tjalle" Mild, Leif Eriksson och Hasse Nilsson till hårdsatsande IK Sirius och ordförande Sigge Bergh letade lämpliga ersättare till Djurgården och lyckades bra med att hitta nya talanger då man inte valde att köpa in "färdiga storspelare".

Inge var snabb, ettrig och tuff men blev bara utvisad en gång – 1973 i maj fick han se det röda kortet i matchen mot Örebro. Många anser att Inge var en modern upplaga av ”Mysing” Petersson. Sammanlagt spelade Inge 164 matcher för DIF under perioden 1965-1973. Året därpå erhöll han DIF:s hedersmärke.

Kontakten med fotbollen har Inge inte släppt, han väntar liksom vi andra efter ”avspark”, det vill säga fotboll med publik, men han har följt barnbarnens matcher (nu blir det inte mycket av det). Dessutom har han ett vakande öga över sitt kära DIF. 

Då Inge kom till DIF pluggade han fortfarande. 1967 tog han studenten på Lundellska läroverket i Uppsala, parallellt med att han spelade allsvensk fotboll. Efter studenten blev det universitetsstudier, som i sin tur ledde till livsmedelsbranschen, innan han startade sitt framgångsrika företag, Inge Karlsson Handels AB.