En skidlegendar.

 

Sixten Jernberg är jag lite för ung för att ha en riktig relation till. Däremot har jag som så många andra sett honom åka skidor både vackert och snabbt på gamla svartvita tv-bilder. Hans karriär och internationella meriter är enastående och värda alla människors respekt och beundran.

 

Att han tränade så in i helvete hårt men också var en grinig och tjurig jävel både i och utanför skidspåren är bilden jag har haft. Denna bild är i mitt fall mer byggd på hörsägen än egna iakttagelser.

 

Efter Jens Linds briljanta dokumentär om Sixten Jernberg förändrades i alla fall min uppfattning om Sixten Jernberg.

 

Att se de svartvita bilderna på Sixten och höra intervjuer från en svunnen tid, kompletterade och kommenterade av en gammal Sixten var både vackert och fängslande. Gripande var också hans ansiktsutryck när gamla privata filmbilder på han själv och familjen visades i hemmet.

 

Träningsnostalgi upplevde vi tittare när Sixten vid ratten tog oss med till hans gamla träningsmarker, en fyra km lång mota i skogen. Fina var också bilderna på avtäckningen av hans staty i Lima samt när han tillsammans med sin fru handlar mat i den lokala mataffären.

 

Lika stolt som Sixten var när han besökte den byggarbetsplats som ska bli hans museum, lika bedrövad och ledsen verkade han vara över att stugbyn, hans livsverk, efter försäljningen inte fick leva vidare och utvecklas på det sätt han hoppats på.

 

Att Sixten fortfarande får beundrarbrev och att främmande människor ringer både på dörren och i telefonen, i bland även nattetid, kommenterar han som den naturligaste saken i världen.

 

När Sixten berättade hur han i tidiga tonåren i det gamla Sverige, på sitt egna okomplicerat sätt gjorde upp med lokala gangsters och efter det fick vara ifred är en underbar berättelse.

 

Det slår mig när jag tittar att det är befriande och för väl att dokumentären inte producerades av TV 4. Vilket justitiemord och respektlöshet alla dessa för profitens skull ideliga reklamavbrott skulle ha inneburit för det som huvudpersonen representerade och stod för. Sällan eller aldrig skulle reklaminslag ha varit mer opassande.

 

Nu blev det television när den är som bäst tack vare Sixten och Jens Lind.

 

I sista delen av dokumentären får vi följa en gammal och av sjukdom trött och märkt Sixten. Det är starkt och känslosamt när han, urkraften personifierad, berättar om att han en gång låg bredvid Mora-Nisse, en samtida kraftkarl, i en sjuksal i Mora.

 

Det är sista kapitlet på de bägge giganternas enastående resa som skrivs där och då när Sixten säger: Nisse var inte riktigt samma Nisse som tidigare men föresten var jag inte samma Sixten som tidigare jag heller...

 

Kan det sägas vackrare? Det är poesi på högsta nivå!

 

Om Sixten tävlat i dag skulle han varit ännu mera omtyckt och respekterad för sitt okomplicerade sätt att vara. Sådana människor tillverkas inte längre. De är i alla fall väldigt sällsynta.

 

När jag nu kan bilda mig en egen uppfattning om Sixten Jernberg känner jag mig som dalkarl ännu mera stolt än jag brukar göra...

Kommentera gärna:

  • Bernt Lj • 30 december 2012 00:22:11
    Johan,
    värvningen av Dulee är enl mig inte Brages bästa värvningen genom tiderna som någon krönikör skrev. Att han dessutom är en internationell toppspelare som Brageledningen påstår stämmer inte heller med verkligheten utan blir bara tramsigt. Tror däremot han kan prestera hyggligt på nationell nivå om han får ordning på sin tillvaro. Om Brage menar allvar med att hjälpa människan Dulee Johnson att bli nykter ska givetvis inte kontraktet brytas om han återfaller i missbruk eftersom det är då han förmodligen behöver som mest stöd. Eller är det bara fotbollspelaren Dulee Johnson som är intressant...?
  • Johan Wikström • 29 december 2012 01:06:35
    Bernt, vad tycker du om Brages värvning av Dulee Johnson? Värt ett blogginlägg?

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv