Livet handlar inte om att gå omkring och vara tacksam till höger och vänster. Några saker är jag dock oändligt tacksam för. Det ena är att föddes i välfärdssamhället Sverige. Det andra är att det skedde på 50-talet. Tiden som var ett enda stort barnkalas för vuxna.

Dessutom hade jag två närvarande föräldrar och två syskon. Tur där också. Full bricka för att använda bingospråk.

Det talas nu om att den generation som växer upp kommer vara den första som får det sämre än sina föräldrar. Som att komma för sent till festen.

Med sämre menas här den sjunkande levnadsstandarden på grund av arbetslöshet, sämre ekonomi, bostadsbrist men även psykisk ohälsa.

Hur det blir längre fram vet ingen. Om framtiden har ingen aldrig någonsin vetat. Bakåt däremot, där finns facit.

Var det så mycket bättre förr då?

Musiken var bättre! Kanske till och med mycket bättre. Om det stämmer på riktigt skiter jag för det kommer alltid att vara min käpphäst oavsett vad andra tycker. Men min uppfattning är generell för självklart finns det även idag extremt duktiga musiker och sångare.

Men hantverket var noggrannare. Hade man inte gjort läxan var det bara att lägga ner eftersom man blev avslöjad. Idag går det att fuska och ta massor av genvägar.

Idag kan det räcka med att jobba på utseendet och säga nåt kontroversiellt och gärna nedsättande till så många som möjligt för att skaffa en image och plattform för att bli känd, eller i alla fall omskriven på våra kvällstidningars löpsedlar. Eller kanske har du den stora lyckan att få en låt från den svenska låtskrivarmaffian som styr melodifestivalen och får uppträda där...

Melodifestivalen ja... detta överhajpade bondfångeri som på ett obegripligt sätt verkar beröra så många. För mig är det en gåta hur man år efter år lyckas blåsa upp nåt så eländigt och trivialt! Verkar numer dessutom vara mer fokus på programledarna än de som faktisk gör sånginsatser...

Om svenska fotbollslandslaget årgång 1973 kunde möta dagens lag skulle nutiden vinna klart.

Skulle rock/popmusiker från samma tid jämföras mot dagens dito skulle gårdagens hjältar lysa starkare.

Jag är ingen musikalisk begåvning, men musikintresset är nedborrat i min själ, min kropp. Sedan sommaren jag fyllde tretton har jag spelat och skavt på olika gitarrer. Några år senare var jag med ett i band och vi existerade och gigade ganska mycket tills jag fyllde nitton. Då blev det hopplöst och ganska konstigt att kombinera detta leverne med bollen så det var bara att välja. I mitt fall var det enkelt. Jag visste jag skulle bli en bättre fotbollsmålvakt än gitarrist...

När jag lyssnar på musik så är det enda gången jag tar mig bakåt i tiden. Om hela sanningen ska fram så har det att göra med att det fortfarande finns så mycket bra olyssnat från förr.

Jag vill äta upp innan jag tar om och hugger in på nåt nytt. Eller, jag skiter fullständigt i ny musik!

Jag gillar med vissa undantag, allt som producerades på sjuttiotalet. Melodiösa låtar med vackra harmisar och bra sång då gärna i stämmor. Ju mer själ och klang det finns i sången, ju vackrare blir det.

Dvs så långt ifrån Per Gessle man kan komma...

Jag ska ge några exempel på sjuttiotalsalbum som är så in i helvete bra som man tror inte det är sant. Du finner dem på Spotify. Fem musikaliska pärlor att lägga i gommen och bara suga på...

Tapetstry / Carole King. Februari -71

Ett komplett mästerverk som nyligen fyllde 42 år! Här är guldkornen staplade på hög men det är ingen träningsmusik för fysisk aktivitet. Vill du däremot balsamera själen och psyket och öka din musikaliska spänst så häng på dig lurarna och dröm dig bort till dit du egentligen vill vara...

Gorilla / James Taylor. Maj -75

Bara en i raden av dessa underbara album av J. Taylor. Hans sjätte i ordningen. Vackra enkla melodier och Taylors underbara röst gör att albumet måste bevaras för all framtid. Vems fel är det att han inte blivit mer populär i Sverige? Träningsmusik? Se King...

Katy Lied / Steely Dan. Mars -75

Obegripligt bra skiva av Donald Fagen och hans lika tillbakadragne musikaliska tvillingsjäl bassisten/gitarristen Walter Becker. Som brukligt med Steely Dan så har de bjudit in de bästa musikaliska hantverkarna för bästa resultat. Det är så bra, så modernt att det är svårt att förstå att Sveriges finansminister hette Gunnar Sträng när skivan släpptes... Bra musik för dig som behöver lite mer bpm när du fysar eller bara vill ha lite musik-sällsis...

Second Flight / Pilot. Juli -75.

Melodiös brittisk pop från Edinburgh-baserade Pilot. Efter kultalbumet "From The Album Of The Same Name" kom detta om möjligt ännu bättre album med begåvade låtskrivaren David Paton på sång, elgura och elbas. Snygga melodier som fäster direkt, förpackade med levande stämmor och svängig instrumentering med mycket gitarrer. Hantverket är inte bara briljant, det är världsklass i sin genre!

Livin On The Fault Line / Doobie Brothers. Augusti -77.

Första albumet utan grundaren Tom Johnston men nu med Michael Mcdonald på elpianot och i sångbåset. Herregud vilken själ denne som det verkar sympatiske man har i sin röst! Låter lika bra och fräscht som mer kända albumet "Minute By Minute" som kom året efter. Stort musikaliskt hantverk med melodiöst spel från Patrick Simmons och "Skunk" Baxters Fender gitarrer. Rycker det inte i dansmuskeln när du hör "Little Darling", sök hjälp omgående!

Salve!

David Beckham? Inte har väl PSG köpt honom för att ställa ett bättre lag på benen på Prinsens Park? Självklart inte, men vad handlar det om då?

Pengar såklart! Fotbollen på de största internationella scenerna handlar bara om pengar. Lycka numer är att hitta någon med ett lastbilsflak av pengar så det räcker till framgångar och i bästa fall internationella titlar. Det spelar ingen roll vem pengarna kommer ifrån eller att de kommer från någon med noll förankring i klubben, staden eller inte ens från samma land.

När det blev kutym att klubbar köpte dubbla uppsättningar av bra spelare på samma position reagerade jag för att jag tyckte det var överdrivet och väl lyxigt. Hur lyxigt är det då att köpa en av de dyraste som förmodligen inte kommer att spela en minut. Så det här handlar om någonting annat än sportsliga framgångar...

Vem är David Beckham då?

Jag har givetvis aldrig träffat Beckham. Jag har inte ens varit i närheten. Det närmaste jag kommit är att jag av en ren tillfällighet råkade befinna mig i samma stad som honom när klubbens ägare och sportchef på en presskonferens berättade om den, i alla fall för mig, oväntade övergången. Eftersom presskonferensen var satt på autorevers på den enda engelskspråkiga kanalen så tittade jag mer än jag kanske borde gjort. Ett annat skäl till att jag fastnade lite var informationen om att han skänker sin lön till ett projekt för ungdomar. Det låter enastående i mina öron. Som "Vi Lirare" i Frankrike?

Nu kommer han att kunna ställa mat på bordet varje kväll ändå till sig och sin familj även på de finaste restauranger men min erfarenhet av människor med mycket pengar är att de vill ha mer, mycket mer. Kanske han tjänar ännu mer pengar på just detta upplägg i en annan ände, men initiativet är fint och värd stor respekt!

Trots att han har det mesta som en människa kan önska sig så ser jag något i hans ansikte där han sitter längst till vänster på podiet någonstans i Paris. Han ser så blyg och snäll ut, och han svarar ödmjukt på de relativt få frågor han får. Däremellan ler han osäkert åt de som befinner sig framför honom och som han förmodligen aldrig tidigare träffat. Som en blyg, oerfaren och förväntansfull tonårskille som just fått sitt första skoputsarkontrakt med ett engelskt ligalag. Han är den vanlige, hygglige killen i trappuppgången intill personifierad.

Jag kan inte tycka illa om David Beckham. Ju sämre han blivit som bollspelare ju mer gillar jag honom. Denna fotbollens ambassadör, hedersman om ni så vill. I min bok representerar han den klassiska engelska trevligheten på ett värdigt sätt.

Det mest påtagliga efter onsdagens kamp mot Argentina är att vi påminns om att vi bara har en spelare av internationell klass. Han är dessutom överjävligt bra.

Som alltid är det lätt att kritisera från läktaren eller i hemmasoffan, men varför ska det vara så svårt att omorganisera i ett lag när inget fungerar? Det handlar inte om att jobba hårdare nödvändigtvis, det handlar om att jobba annorlunda. Vi kunde ju alla se motståndarnas rörlighet, förflyttningar med eller utan boll mellan spelare i lagdelarna, samt mellan lagdelarna. Det är sällan man sett ett lag få vara så ifred, dessutom rättvända, så nära ett motståndarmål...

Att se fyra av oro och frustration pinknödiga backar som inte vet hur de ska agera får inte förekomma under en hel landskamp. Dessutom fem mittfältare framför som inte vet var de ska vara för att ta bollen ifrån motståndarna. Den gamla sanningen om att Sverige alltid är pålästa och väl organiserade stämde inte någonstans igår tyvärr. Nu var ju motståndarna världens bästa, men det måste finnas en beredskapsplan när det hackar så in i helvete. Hasse Backe var inne på något bra när han tyckte att mittbackarna borde stöta framåt för att avväpna. För att överraska, förändra och försöka vinna tillbaka lite självförtroende. Kanske skulle man under en period ställt om till zonmarkering istället för zonförsvar. Ett långskott möjligtvis och inte helt lätt att genomföra, men något måste göras i stället för att bara låta tiden och matchen försvinna.

Spelaragent Lundhs fantastiska expertanalys i halvtid rätt ut till svenska folket mellan alla reklamavbrott var att Sverige borde få ordning på mittfältet... vilket jävla understatement!

Friends Arena, måste väl vara svengelska på elitnivå?

Funderar du på att besöka Rom och behöver någonstans att bo så mejla Marco Scotto på info@corona49.com Han är ägare till Camere Corona, ett litet (endast fyra rum) och mycket fräscht hotell på Via Palermo 49. Marco pratar utmärkt engelska och ställer upp till 100%. Hotellet har dessutom utmärkta omdömen och är mycket prisvärt även om du bokar via de vanliga hotellportalerna. Mejlar du Marco direkt får du en ännu bättre deal.

Salve!