Sixten Jernberg är jag lite för ung för att ha en riktig relation till. Däremot har jag som så många andra sett honom åka skidor både vackert och snabbt på gamla svartvita tv-bilder. Hans karriär och internationella meriter är enastående och värda alla människors respekt och beundran.

Att han tränade så in i helvete hårt men också var en grinig och tjurig jävel både i och utanför skidspåren är bilden jag har haft. Denna bild är i mitt fall mer byggd på hörsägen än egna iakttagelser.

Efter Jens Linds briljanta dokumentär om Sixten Jernberg förändrades i alla fall min uppfattning om Sixten Jernberg.

Att se de svartvita bilderna på Sixten och höra intervjuer från en svunnen tid, kompletterade och kommenterade av en gammal Sixten var både vackert och fängslande. Gripande var också hans ansiktsutryck när gamla privata filmbilder på han själv och familjen visades i hemmet.

Träningsnostalgi upplevde vi tittare när Sixten vid ratten tog oss med till hans gamla träningsmarker, en fyra km lång mota i skogen. Fina var också bilderna på avtäckningen av hans staty i Lima samt när han tillsammans med sin fru handlar mat i den lokala mataffären.

Lika stolt som Sixten var när han besökte den byggarbetsplats som ska bli hans museum, lika bedrövad och ledsen verkade han vara över att stugbyn, hans livsverk, efter försäljningen inte fick leva vidare och utvecklas på det sätt han hoppats på.

Att Sixten fortfarande får beundrarbrev och att främmande människor ringer både på dörren och i telefonen, i bland även nattetid, kommenterar han som den naturligaste saken i världen.

När Sixten berättade hur han i tidiga tonåren i det gamla Sverige, på sitt egna okomplicerat sätt gjorde upp med lokala gangsters och efter det fick vara ifred är en underbar berättelse.

Det slår mig när jag tittar att det är befriande och för väl att dokumentären inte producerades av TV 4. Vilket justitiemord och respektlöshet alla dessa för profitens skull ideliga reklamavbrott skulle ha inneburit för det som huvudpersonen representerade och stod för. Sällan eller aldrig skulle reklaminslag ha varit mer opassande.

Nu blev det television när den är som bäst tack vare Sixten och Jens Lind.

I sista delen av dokumentären får vi följa en gammal och av sjukdom trött och märkt Sixten. Det är starkt och känslosamt när han, urkraften personifierad, berättar om att han en gång låg bredvid Mora-Nisse, en samtida kraftkarl, i en sjuksal i Mora.

Det är sista kapitlet på de bägge giganternas enastående resa som skrivs där och då när Sixten säger: Nisse var inte riktigt samma Nisse som tidigare men föresten var jag inte samma Sixten som tidigare jag heller...

Kan det sägas vackrare? Det är poesi på högsta nivå!

Om Sixten tävlat i dag skulle han varit ännu mera omtyckt och respekterad för sitt okomplicerade sätt att vara. Sådana människor tillverkas inte längre. De är i alla fall väldigt sällsynta.

När jag nu kan bilda mig en egen uppfattning om Sixten Jernberg känner jag mig som dalkarl ännu mera stolt än jag brukar göra...

Christer Falk och jag gick i samma klass under hela grundskolan. Han bodde på Majorsgatan, jag bodde i Allen. På låg- och mellanstadiet gillade vi samma saker och vi gjorde allt det som man gör i den åldern. Snattade slattar från våra farsors spritflaskor innan klassfesten i sexan. Arrangerade boxningsturneringar i källaren med ett par handskar. Drog de första halsblossen från en Commerce och bläddrade i smyg i affärens herrtidningar etc etc...

När moppeåldern närmade sig blev Christer mer och mer motorintresserad medan mitt intresse styrdes till idrotten. Vid femton gled han runt på en blå Zundapp KS 50. Jag fick nöja mig med farsans fula scooter från järnverket, döpt till "Bädden".

Christer läste MC-nytt och han tyckte jag också borde köpa tidningen, vilket jag också gjorde under ett år. Inte för mitt MC-intresse som var begränsat, utan mer för att jag gillade Christer.

Vi hade bestämt att ta MC-kort när vi blev sexton. Christer fyllde några månader innan mig så han tog sitt först, dessutom utan några problem. Jag däremot missade nog allt som går att missa på min uppkörning. Nu körde jag motorcykel hela sommaren i alla fall och tack vare det gick andra uppkörningen på hösten bra.

Christer hade en snygg och välvårdad Honda 125cc. Jag hade en Yamaha med samma kubikantal. Helt okej motorcykel men den fick närmelsevis inte samma omsorg som Hondan.

Då, 1974 fanns det ingen lag på hjälm för motorcykelförare. Det sågs snarare som en rekommendation, en gardering. Detta innebar att det ofta kördes vattenkammat som för att stajla om man säger, men av och till satt det dock en kruka på skallen.

Christer var mycket bättre än mig på att köra. Han hade bättre omdöme och chansade sällan eller aldrig i korsningar och vid omkörningar till skillnad mot mig. Det är förmodligen bara tur att inget hände den sommaren eftersom motorcykeln för det mesta framfördes i alldeles för hög hastighet. Och skulle något ha hänt så hade förmodligen platådojorna, V-jeansen och jeansjackan inte skyddat nämnvärt...

När vi började gymnasiet valde Christer tvåårig ekonomisk utbildning. Jag ville hellre gå den tvååriga sociala linjen men lyckades inte övertala Christer att börja där så jag hakade på honom istället. Efter ett par månader slutade jag gymnasiet för att börja jobba i stället. Gymnasiet gick jag senare men det är en annan historia.

På sommarlovet året efter gick ett rykte i vår del av staden om att Christer hade kört av vägen med sin motorcykel. Det kändes konstigt och orättvist eftersom han var en duktig och omdömesgill förare. Nyheter, oavsett dignitet spreds sakta vid den tiden och sociala medier var som begrepp och fenomen inte uppfunnit. Men snart uppdagades det dock att det som inte fick vara sant var sant och dessutom var Christer svårt skadad.

När jag en tid senare efter att läget hade stabiliserats skulle hälsa på Christer i hans rum på Falu lasarett kände jag rädsla eftersom jag då visste att Christer fått allvarliga huvudskador. Om jag dittills trott jag var en modig och tuff sjuttonåring så fanns inget av det där nu när jag stod utanför rummet. Nu när det behövdes som mest.

En minut senare sitter jag på sängen bredvid Christer. Jag försöker säga något för att liksom få kontakt. Han svarar men jag förstår inte. Orden är inte hans vanliga, de är annorlunda och konstigt ihopsatta och det låter underligt. Grabbigt försöker jag kämpa emot gråten. En ojämn kamp eftersom tårarna bara rinner efter mina kinder. Situationen är overklig. Han känner inte igen mig heller trots att vi tillbringat tusentals dagar tillsammans...

Att det beror på en hjärnskada är svårt att acceptera för en tagen och berörd och allt annat än kaxig sjuttonåring.

När jag lämnat rummet ringer jag farsan som hämtar. I bilen sitter jag tyst och sammanbiten de två milen hem.

Jag förstår att trots att Christer överlevt en svår krasch så har vi ändå förlorat en vän eftersom den Christer jag nyss träffat för alltid kommer att vara en annan Christer än den jag växte upp med. Det gör fruktansvärt ont och är den mest ledsamma dagen i mitt liv.

Men förmodligen miljoner gånger mer ledsamt för Christer och hans familj.

Måndagen 26 november kunde man i tidningen läsa om att den man som varit försvunnen sedan ett par dygn nu påträffats död. Polisens utgångsläge initialt var att ett brott inte kunde uteslutas eftersom att kroppen hittats bredvid ett järnvägsspår på ett öde ställe i utkanten av Borlänge. Konspirationer och spekulationerna om mord eller dråp i tidningens insändarspalt tystnade när ny information från polisen pekade på att inget brott hade begåtts i samband med dödsfallet. Det kunde konstateras efter en rättsmedicinsk undersökning i Uppsala.

Personen som hittats död var Christer Falk.

Hur kan det vara möjligt att en sån fin människa ska behöva drabbas igen...

Det är inte rättvist. Det är inte värdigt, det är för jävligt! Så tills vi ses igen Crilla kan du väl fixa en vinylspelare så tar jag med Lalla Hanssons "Upp Till Ragvaldsträsk" som vi båda gillade. Och vem vet, kanske kan vi lyssna och drömma lite som vi en gång gjorde...

Vila i frid älskade vän.