Hockey vs hockey

Hockey förr. I höstas fanns en insändare i lokaltidningen om Leksand där någon skrev: Skönt att träningsmatcherna nu är slut. Äntligen börjar allvaret! Allvaret?

 

När jag var liten tyckte jag ishockey var en häftig sport. Jag kunde som grabb från sargkanten bevittna den vackra hockeysagan som Borlängeklubben Tunabro IF skrev. Minnena från hockeytältet i början på 70-talet kommer att bevaras för evigt hos mig. Samma sak med spelarna som idag borde vara mellan 60-75 år. De är och kommer alltid att vara min ungdoms idrottshjältar.

 

På Tv´n tjatades som idag Hockey-VM varje år men man tittade eftersom utbudet på den enda kanalen var torftigt och konkurrensen med andra sporter noll. Fotboll spelades på sommaren och hockey på vintern. Sporterna var ihopkopplade med en årstid vilket idag förefaller gammaldags men logiskt.

 

Tre kronor slog alltid Finland. Östtyskland och Västtyskland deltog omväxlande och skapade inga problem för våra svenska snickare, elektriker, bagare, chaufförer och betongarbetare etc.

 

Fighterna mot Sovjet var emotsedda med stort intresse med den tidens mått mätt. Dessvärre blev matcherna i regel spel mot ett mål, men tyvärr inte mot det som den lille från Novgorod vaktade nämligen: Viktor Konovalenko!

 

Vilket makalöst sportnamn och med en ansiktsmask som var det tuffaste jag sett!

 

Om han var sådär jävla bra vet jag inte men det spelade mindre roll för är man tio år är det annat som attraherar.

 

Vi som satt framför tv-apparaterna på 60 och i början på 70-talet minns att spänningen i kamperna mot maskinen från Sovjetunionen kunde ta slut vilken sekund som helst oavsett om bilderna levererades i svartvitt eller färg.

 

Tänk er att vid 0-0 behöva gå på toaletten för att en stund senare komma tillbaka och konstatera att Sovjetunionen leder med 4-0. Det berodde inte på att toan var upptagen eller att den låg långt bort. Det berodde på att Sovjeterna var briljanta ishockeyspelare som spelade på en annan som det verkade, omänsklig nivå.

 

Förmodligen befann sig dessa herrar inte speciellt mycket på sina "på papperet jobb" inom militären utan fick träna hockey så mycket det orkade. Jag tror de orkade ganska mycket för vad var alternativet?

 

I landet kommunism var arbetslöshet ovanligt men arbetspassen många och långa och jobbet slitsamt. Antar att förhållanden i och på arbetsplatserna var stenhårda och kanske även vidriga. Alltså inget som arbetsmiljöverket eller en Syo-konsulent skulle rekommendera. Att bli bra i en sport var därför en framkomlig väg till ett drägligt liv även om tillvaron inom idrottsvärlden säkert var grym och hänsynslös.

 

De mest spännande och sevärda fighterna var alltid de mot Tjeckoslovakien. Att Tre kronor kryssade och även slog tjeckerna hände oväntat ofta. Det var inte logiskt och lite svårt att fatta eftersom tjeckerna i regel krigade ner ryssarna som i sin tur mosade Tre kronor.

 

Det där med politik och hur ett antal hockeyspelare från ett ockuperat land och med en hel nation i ryggen kunde prestera stordåd i en ishockeymatch var okända ingredienser för en tioåring.

 

I Tjeckburen stod en annan hjälte med ett lika häftigt namn, nämligen: Vladimir Dzurilla!

 

Vilket namn och vilken mask han hade då! Alltid grym mot Sovjet, men mänsklig mot Tre kronor. Snudd på Sverigevänlig...

 

I Tre kronor spelade alltid Honken. Han hade ingen mask innan han blev påtvingad en. Han var därför inte lika tuff. Fast förmodligen var han tuffaste av alla.

 

Det var gamla tiders ishockey.

 

Idag tycker jag hockey är värdelöst. Det finns ingen musikalitet, värme eller själ kvar. Dessutom verkar det vara nån lag på att spelarna måste vara arga hela tiden. Boxare vars enda uppgift är att slå på varandra så hårt som möjligt blir aldrig så arga.

 

Jag vet att allt handlar om pengar men upplägget med dessa antal matcher och tröskande mot samma lag hela tiden är obegripligt. Som grädde på ältandet kommer en slutspelslunk där det stora antalet matcher minimerar överraskningar. Hur ska ett på papperet sämre lag kunna skrälla i bäst av nio? Är det roligt och spännande?

 

När exklusiviteten urholkas och möjligheterna till överraskningar utplånas blir det dött!

 

Med risk för att få ytterliggare en smäll av hockeyälskare så tycker jag Per Mårts har fel när han påstår att hockeyn får för lite plats medialt. Jag tycker nämligen tvärt om. Hockeyn får för mycket plats...

 

Vi hörs. Till dess blir det burskydd.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-