Att fråga Zlatan om damfotboll är som att ställa svåra frågor till kungen.” Så uttryckte sig en inringare i P1 några dagar efter scoopet som skakade Sverige. Inringaren ifrågasätter också den brist på värdegrund som Zlatan ger uttryck för. Må så vara, men den värdegrund, eller kanske brist på den, är Zlatans och den måste han få uttrycka även om ingen håller med.

Konstigt att frågan om hur damfotboll ska bedömas och värderas inte har lyfts på allvar tidigare eftersom tyckandet har pågått i omklädningsrum, på arbetsplatser, på läktare och i många hem sedan den organiserades i mitten av 70-talet. Men lika lite som att öppet kritisera invandringen, lika svårt och känsligt är det att kritisera damfotbollen. Damfotboll och invandring har i övrigt ingenting gemensamt men påminner enligt mig om varandra när det gäller folks förmåga att i officiella sammanhang våga stå för det man tycker.

Vilka vet bäst om hur det ligger till, vilka har det facit som kanske finns? Är det spelarna själva? De manliga då eller de kvinnliga? Eller en mix av dem? Eller är det åskådarna som tittar och berörs? Eller kanske alla dem som inte är intresserade av fotboll men som i alla sammanhang ska synas och höras och tycka något?

Min erfarenhet är att manliga fotbollspelare oavsett divisionstillhörighet till 100% tycker att damfotbollen är dålig, ja till och med fruktansvärt dålig, en inställning som jag också har delat. Denna uppfattning cementeras ytterligare när uppgifter om att pojklag sopar mattan med kvinnliga elitlag. Vet ej hur andra har resonerat men i mitt fall har det varit svårt att acceptera att några som är så mycket sämre ska få så mycket uppmärksamhet. Det har gått för fort och för enkelt. Damfotboll skulle därför med detta resonemang behövt stå på tillväxt i ytterligare decennier innan den är mogen nog att accepteras och tas på allvar. En avundsjuka, förmodligen av samma typ som ett väletablerat popband kan känna när ett klart sämre band där gitarristen precis lärt sig barreackord plötsligt uppmärksammas nästan lika mycket som det egna.

Kanske är det något med damer och fotboll som stör och hotar oss män. Det finns ett självpåtaget tolkningsföreträde från oss som spelat, eller nu spelar på att avgöra vad som är bra eller dåligt. Det är min uppfattning eftersom jag och andra män blir lika impad av duktiga kvinnor när det handlar om andra sporter...  

”Someday Man” är enastående melodiös pop. 2014 fyller plattan 44 år och Paul Williams som gjorde den 74. Ibland var det till och med mycket bättre förr…

 Salve!

 Satt i bilen. Radiofrekvensen var för ovanlighetens skull på P4 och det levererades skidskytte. En ganska färsk svensk paradgren som inte längre är en paradgren utan numer, om vi ska vara uppriktiga, bara är en serie upprepningar av tillintetgjorda stora nationella förhoppningar. Den svenska standarden är svag och det är fakta. Jag vill höra någon som också säger det, att det är dåligt för det är sanning. Jag vill inte höra krystade bortförklaringar som på radion då det gällde C-J Bergmans tillkortakommande: ”det dåliga skyttet beror på att han vet att han är i fysisk bra form och kan hänga på övriga i spåret och därför tappar han kapaciteten på skjutvallen”. Sluta hitta på egna förskönande teorier och fråga i stället varför det går dåligt.

I en helt egen och möjligtvis haltande jämförelse kan detta jämföras med om jag plötsligt skulle få svårt att hänga med övriga bilar i trafiken, det låser sig helt enkelt. Anledningen är att jag nu blivit bättre på att meka…

Göran Lambertz. Oavsett om allt han påstår är fel och påhittat för att komma undan, eller för att parera en situation som gått alldeles för långt så gillar jag honom, ja i alla fall lite grann. Inte i sakfrågan för där vet jag lika lite som någon annan utan för att han står där stark och oberörd. Han tillhör en utdöende sort, en sort som vågar stå för något som man tror på oavsett vad andra tycker om det, och om honom.

Apropå att tycka. För några år sedan dök uttrycket ”vad tänker du” upp. Uttrycket, eller egentligen frågan hördes mer och mer frekvent i tv och radio. Numer hör jag uttrycket flera gånger dagligen i alla möjliga sammanhang och tyvärr så har uttrycket devalverats för nu ”tänker” alla. Min poäng är att nio gånger av tio kan frågan i stället vara ”vad tycker du”.  Men i ett samhälle där färre och färre vågar tycka och stå för något framförallt annorlunda är detta en spegel på tillståndet. En jäkligt trist utveckling ”tycker jag”!

Vinterstudion är numer institution i SVT. Andre Pops är ju hur behaglig som helst och programmet är mysigt och trevligt att titta på denna, beträffande klimatet, vidriga årstid. Men min fråga är varför sofforna i studion är så överdimensionerade? De gånger jag tittat har det bara suttit någon enstaka gästexpert som lägger ut texten före och efter ett race. Nu har ingen frågat mig, men om någon skulle, så skulle jag fylla sofforna med gamla tränare och gamla aktiva, gärna rejält gamla. Tänk att under dötiden mellan disciplinerna och racen få höra gamla anekdoter och iakttagelser från en svunnen tid, en tid som aldrig kommer igen. De kunde dessutom, med gårdagens perspektiv gärna ifrågasätta de nutida experterna som nu oemotsagda får bre ut sig alldeles för mycket.

Hur kan det vara möjligt att bygga en karriär på att sitta i en jury i en amatörtävling för unga sångare? Hur kan det vara möjligt att pga få ett eget Tv-program, ett program där andra med Tv4-karriärer ska partaja. Detta är den svenska kulturskymningens tragiska ansikte.

”Så mycket bättre” Såklart måste kanalen ta med artister för att passa tittare mellan 5-100 år men landet är litet och nu är antalet artister med hits slut. Att höra Ulf Dageby sjunga Lill Lindfors är som att höra en arbetskamrat sjunga kareoke på en personalfest. Ledsamt är ordet eftersom jag hävdar att musiken och musikerna var bättre förr. För musikälskare är programmet stendött.

Trots att den på bara ett år tappade exakt halva inköpspriset så var försäljningen av min fula Skoda Felicia för 1000 kronor den i särklass bästa bilaffär jag någonsin gjort. Vetskapen om att jag dessutom prutade 33.3% vid köpet gör affären ännu mer lysande…

Jag är för gammal och dessutom så gillar jag inte genren. Men hur kan det vara möjligt att tusentals, kanske hundratusentals människor är så imponerade av att se tre svenska killar trycka på playknappen. Då, i den gamla världen skötte DJ´n bandspelaren och, eller pickupen själv och ingen jävel tittade eller var impad av det..

Vi stänger ner skriver Expressen. C Kalla ska låsa in sig för att inte riskera något innan OS i Ryssland. Det handlar snarare om isolering än inlåsning. Efter hennes fina säsongsupptakt är intresset och uppståndelsen alldeles för stort och detta ska då inverka negativt på denna tjej. Det påstår i alla fall de runt henne som tydligen vet bäst. Vill på inget sätt förringa hennes prestationer men, hur stor hade uppståndelsen varit om hon faktiskt vunnit något lopp?

”Det är egentligen mot mina principer”, säger T Hysen. Även de mest starka principer får maka på sig när sedelbunten blir för saftig…

Vinnarskallar är bara de som vunnit något och inte de som kallar sig själva för det…

Det finns människor, det finns gott om dem dessutom, som klagar på hur andra människor särskriver eller inte sär skriver. Det är rena klappjakten på dessa stavningens grottmänniskor. Obegripligt egentligen eftersom detta i regel inte betyder något för någon. Tvärtom kan det bli skoj när någon berättar att han i julklapp fick sexfilmer av frugan i stället för sex filmer…

Vardagshumor: I höstas stod jag i kassakön i en butik i Borlänge. Före mig, på väg att avsluta sin betalning stod en kille i tjugoårsåldern när kassörskan frågade, vad har du för postnummer? Killen ryggade lite. Vadå? Varför frågar du det? Det är bara en marknadsgrej sa kassörskan. Vad har du för nummer då? Killen ser besvärad ut. Han svarar inte, han mumlar något om att han inte vill lämna ut sitt nummer för man vet aldrig på vilket sätt det kan missbrukas. Kassörskan säger att det bara handlar om ett postnummer för att ungefär se varifrån deras kunder kommer och att det är ofarligt. Det hjälper inte, killen ser skrämd ut och går och det blir min tur. 78468 säger jag och tittar på kassörskan, hon svarar inte. Ja, det är mitt postnummer säger jag och ler. Hon tittar på mig men svarar inte och jag säger ni ville ju ha postnumret, så 78468 är mitt. Vi frågar bara varannan sig kassörskan och slår in mina varor. Jaha, säger jag, men han innan sa ju inte sitt så därför kan du ju skriva upp mitt i stället då? Som sagt vi frågar bara varannan…

De skotska brorsorna Gavin och Iain Sutherland som var bandet The Sutherland Brothers brejkade aldrig riktigt i Sverige. Bara ett fåtal uppmärksammade dem och Lp´n Slipstream från -76 som är melodiös folkrockpop i världsklass!

Salve

Eftersom jag bara köpte tid förra sommaren fick jag tillbringa denna med att måla sommarhuset som jag en gång lovat. Jag är inte gniden utan tycker att vissa saker kan man klara själv istället för att leja bort till snickare, målare och murare. Detta kostar pengar, pengar som jag vill göra något roligare för istället för att lägga på ett fritidshus som iaf jag vill besöka mindre än min fru.

Hade visserligen skrapat lite färg förra året men icke dragit ett penseldrag så hela jobbet var kvar. När man målar är det kutym att ha radion som sällsis och vara lite uppdaterad. Tramsprogrammen i P 3 är jag för gammal för och lokalradion går som regel bort. Förutom någon närradio som jag tycker är charmigt så återstår P1, den talande kanalen som den vill presentera sig. Radiosommaren i P1 kan sammanfattas med Syrien och det Muslimska Brödrarskapet. Jag kan nu allt om dem.

Det överhajpade sommarpratet i samma kanal har jag så jävla svårt för. Kanske är jag ensam om att tycka att programmet är fullständigt ointressant så länge bara kända och halvkända artister, skådespelare, konstnärer, politiker etc får dominera programmet. Dessutom är några med flera gånger. Nej, gör om och ta in de personer som finns runt omkring oss i detta fina land. Okända människor som ingen plattform har att berätta sina starka osminkade historier.

Olympiska spelen är världens största idrottsarrangemang och spelen pågår vad jag minns i ett par veckor. Basket EM känns litet i den jämförelsen och det är därför obegripligt att det pågick i arton dagar. Kanske världens längsta minsta mästerskapsturnering? Känns som den pågick hela sommaren.

Musiktexter är ofta triviala och förmodligen bara ett sätt att undvika att musiken inte blir instrumental. Vill man säga nåt, skriv en bok. Jag lyssnar ofta på musik men har förmodligen bara hört någon promille av det som producerats och i den högen har jag hittat några lysande textundantag.

Bridge Over Trouble Water. Låten som alltid funnits och som skriker poesi redan i titeln. Det är på gränsen att harmisana och låtuppbyggnaden tillsammans med Art Garfunkels röst är så vackert att det nästan blir för mycket för det mänskliga örat att ta in.

Ett annat briljant undantag är Both Sides Now.  När Joni Mitchell sjunger låten som för övrigt är hennes egen, och kompar sig själv på gitarr är det Top Notch! Hur kan det vara möjligt att låta så stort och mäktigt med bara en gitarr och en röst?

Två bra insatser bäddar snyggt för kvalmatcher till VM. Irlandsfighten var dessutom både spännande och underhållande.

En lördag stod jag på min målarstege och konstaterade att radion var på P4. Radiosporten hade paxat kanalen hela eftermiddagen för att sända elitseriepremiären såväl innan som under som efter. Programledaren som normalt har ett sävligt och drygt sätt att prata var nu exalterad eftersom det var ishockeypremiär. Men varför så uppspelt? Berodde det på att det nu är möjligt att efter 55 omgångar spela ytterligare 24 matcher i slutspelet innan man står som mästare. Slutspelet blir snart lika långt som hela fotbollsallsvenskan. Att playoff skulle innebära skarpt läge där enstaka matcher har stor betydelse, en exklusivitet om du så vill den drömmen och förhoppningen finns inte. Respekt åt alla de supporters som varje vecka år efter år finansierar denna verksamhet.

En fråga jag ställer jag mig dock: hur långa kommer slutspelsskäggen nu att bli? Går det att lira med en massa skägg som släpar på isen runt spelarna?

Apropå radiosporten så undrar jag vad en B Schött där har för hemmagjord dialekt. Han har gett dialektens esperanto ett ansikte, eller kanske i det här fallet en röst…

Europacupen för mästarlag hette det tidigare, det som nu är Champions Leauge även om det inte riktigt är samma upplägg. Vad jag minns så fick alla Europas mästarlag delta så är det icke nu. Det här drabbar svagare länder och här måste vi tyvärr räkna in Sverige eftersom tröskeln är för hög för våra klubblag att ta sig in. Översatt till seriefotboll är det väl som att vinna sin serie år efter år efter år men aldrig ta sig upp eftersom kvalmotståndarna är för bra. Som att vinna division IV och möta ett kvalmotstånd som spelar i tex PL. Ska Sverige någonsin komma dit och få fäste så kommer Sveriges lag där aldrig att bli Elfsborg. Min hypotes är att klubben är för mycket hemslöjd och dansband. Det går hem hos oss men slår aldrig internationellt. Ännu mer hemslöjd blir det när Klarre Ingeson nu tar över träning och matchning. Runt hörnet väntar ytterligare dansband och hemslöjd när Anders S förr eller senare kliver in i organisationen. Tror Elfsborg skulle vinna på att knyta upp Lasse Nilsson i organisationen för att få mer kaxighet och Rock´n Roll i Sveriges fulaste stad. Hoppet om Europa står enligt mig till AIK, Malmö och Gråvitt. Det har en annan kaxighet och förutsättningar att bli internationella klubbar.

Östtyskland är ett bra exempel på kommunism i nutid. Denna för de med hjärtat till vänster den enda rätta ideologin betyder väl att alla ska få det lika bra, alla ska få lika mycket eller om du så vill, lika lite. Det ska vara rättvist och ingen individ ska ges fördelar. I ett sådant samhälle kan man anta att folket knegar sida vid sida och hjälper varandra. Man är jämbördiga och man tjänar lika mycket eller om du så vill, lika lite. Att det över tid ger en grogrund till korruption är en annan sann sanning. Om det nu är så, varför hade då deras idrottsmän och kvinnor så svårt att samarbeta eftersom de var odugliga i lagsporter? Däremot var de outstanding individuellt. Jag tänker på det där ibland för det känns konstigt i min bok.

Säger det igen, Göran Hägglund (KD) spelar i en egen humordivision i plenisalen.

Sverige har fått en världsmästare i pingis för rullstolsburna. Den svenska tjejen var överlägsen och tappade inte ett set under hela turneringen. På frågan om vad som var svårast blev svaret: den hårda konkurrensen. Om man inte tappar ett set, är konkurrensen verkligen så hård? Inte min mening att förringa den fina prestationen eftersom hon förmodligen skåpat ut mig med kanten på racketen, men svaret var roligt och otippat…

På sportradion ältade man en kväll om vacker fotboll och man nämnde La Liga som ett exempel på det. Men vad är vacker fotboll då? Finns det något normativt? Ja, lokalt. Nej, i ett globalt perspektiv. Det enkla svaret på en så komplicerad fråga skulle kunna vara att det är med jota som med musik, teater och konst. Att det fina, det vackra det väljer betraktaren själv utifrån sina krav och ideal…

Den tredje oktober 1968 stannar en grön Renault av årsmodell 1962 i gruset framför huset på Hushagen. Trots brun skinnklädsel och en instrumentbräda designad av framstående franska ingenjörer en högst vardaglig bil med den tidens mått, en pärla sett i dagens retroljus. Jag är tio och leker på gräsmattan i förmodligen fula kläder. Bildörren öppnas och farsan kliver ur. Jag minns så väl när jag går mot bilen för jag vet att farsan har nåt viktigt att berätta. Hela jag är ivrig när jag tittar på farsan som ler och säger… du har fått en lillebror! Jag ville ha en bror och jag fick en bror och jag kramar farsan. Denna lillebror fyller idag 45. Grattis! Liten blir också gammal till slut…

Äntligen är hösten här! För övrigt den enda årstid vi kan lite på eftersom den garanterar kyla, regn och starka kalla vindar…

Salve!

                                          
För mig är Roberto Vacchi Sveriges bästa sportkommentator. Det finns ingen så påläst, engagerad och med hjärtat så närvarande som han. Språket är skönt yvigt och kommenteringen ruggigt bra tajmad. Dessutom är rösten tämligen fri från någon dialekt som stör. Vacchi är ett föredöme även på ett annat plan eftersom han engagerat sig mer än de flesta i mustaschkampen, ni vet cancerfondens kampanj mot prostatacancer. Han kommer också, förmodligen utan att själv veta om det, säkert att rädda livet på ännu fler medelålders män…

Så här ligger det till… I början på seklet köpte jag en racercykel på Blocket. En Eddy Merckx för fyra tusen exkl frakt från södra Sverige. Ingen ny modell eller bra köp för den delen men den var felfri, servad och i rätt storlek. Eftersom jag ville undvika att bli campingfet så behövde jag minska några kg och skavde därför runt byarna omkring Borlänge den sommaren. Något år senare uppgraderade jag mig till enmodernare cykel för att ytterligare nåt år senare köpa en ännu bättre. Jag kör i snitt några hundra mil varje sommar, eller så mycket som jag hinner eftersom cykelsäsongen i Sverige är värdelös pga klimatet. Jag gillar att cykla men jag gillar inte om det är kallt eller blåser för mycket. Jag är således numer en finsmakare, eller snarare lat när det gäller att träna, eller om hela sanningen ska fram, motionera…

Reflektion… För tio år sedan var det ovanlig att man såg någon annan cyklist under en tvåtimmars tripp. Idag är situationen en helt annan. Det är inte ovanligt att man möter fem, sex och ibland även fler cyklister under ett pass. Herrar i ens egen ålder man aldrig sett tidigare på en racercykel. Denna utveckling är inte bara kul för oss som håller på utan en fantastisk investering för folkhälsan. Som jag ser det så är denna cykelexplosion till stora delar Roberto Vacchis förtjänst. Han har tillsammans med Anders Adamsson under många år byggt upp ett intresse för landsvägscykling i Sverige tack vare deras briljanta sändningar från Tour de France. Landsvägscykling är inte bara bra träning för de redan tränade, det är också en optimal tränings/motionsform för stela, gistna och överviktiga medelålders män. Jag tror således att denna nya ”folkrörelse” kommer att förlänga livet på någon eller några av oss…

Attraktionen med fotbollens cupspel är möjligheten till skrällar, publikfester och att vägen till europaspel vid framgång är relativt kort.

I Frankrike vet vi att i seriesystemet lågt placerade klubbar nått finalen på Prinsens Park. I Sverige har cupen aldrig fått samma publika fäste och blivit den folkfest som i andra länder. Vi väntar fortfarande och hoppas att det blir bättre längre fram.

Om en ingrediens till ökat intresse och spännig är vetskapen att mindre klubbar med flyt i spel och lottning under en sommar kan överraska och överträffa sig själva är den möjligheten nu borta eftersom cupen avgörs i gruppspel. Svenska cupen blir nu kliniskt ren från skrällar vilket blir rena sotdöden för intresset. Hur tänkte förbundet här?

På 80-talet diskuterades hur svenska klubbar skulle göra för att hävda sig i Europacupspelet. Samtliga var eniga om att vi måste bli proffs. Nu är alla svenska elitklubbar professionella. Vad blev resultatet? Jo, så långt efter som vi nu är har vi aldrig varit.

Det är längesedan detta var en nyhet men när den där snöskoterkillen från Malung dundrade runt i Gamla Stans snö en morgon i december var det om än i en betydligt mindre skala ändå lika överraskande och konstigt som när Mattias Rust, endast arton år gammal landade sitt lilla Cesnaplan på en bro nära Röda torget 1987. Rust blev frihetsberövad nåt år och har efter detta levt ett tragiskt liv med fler fängelsebesök. För skoterkillen pratades det om böter. Hur det blev har jag ingen aning om.

Under rubriken skrönor levereras här en tämligen färsk sådan. Skrönor är ju annars bäst om de är riktigt gamla så att ingen nu levande kan korrigera de överdrifter som byggs in över tid.  Det är tidigt våren 2000 och Brage möter Djurgården på Stadshagen i en träningsmatch. Som en av tre forwards spelade den då ännu tunnare Lasse Nilsson, i höstas svensk mästare fö med Elfsborg. Det sägs, det här är hörsägen eftersom jag inte var på plats, att Lasse med en speed som få löpte solo mot Djurgårdsmålet på jakt efter bollen. Från samma mål men i motsatt riktning startade samtidigt den väldige Dembo T sin utrusning och attack mot bollen. På straffområdeslinjen når de samtidigt bollen men framförallt så krockar de med varandra. Kollisionen var otäck och folk, framförallt i Bragelägret höll andan av oro. Efter att ha varit försvunnen i över 20 sekunder skymtades äntligen Lasse någonstans i Dembos stora tröja. Ytterligare 10 sekunder senare hade Lasse kommit ur tröjan och på fötter igen. Oskadd och omtöcknad joggade han därifrån förvånad över vad som egentligen hände. En underbar nutidsskröna som förmodligen är lika sann som osannolik.

Vissa yrken känns det konstigt att åldras i. Påve kan vi utesluta eftersom där är hög ålder ett absolut krav. Rockstjärnor? Spontant känns det konstigt att många av de gamla hjältarna nu med kista och kala huvuden kör på som de alltid gjort. De är dessutom den första generation rockers som vi ser bli gamla. Jag kapitulerar ändå inför det här eftersom det är charmigt och många av dem är väldigt duktiga hantverkare.

Väldigt sällan, nästan aldrig lyssnar jag på andra radiokanaler än P1 men ibland har någon familjemedlem ändrat kanalinställning i bilen. För några dagar sedan hörde jag legenden Kaj Kindvall i nåt ”Discorama”, ”Poporama”, ”Tracks” eller vad programmet han nu ledde var döpt till och jag undrar? Hur klarar man att år efter år presentera musik för ungdomarna när man själv är på gränsen till folkpensionär, och dessutom skicka med lite ungdomligt skvaller och annan information innan låten börjar? Imponerande är ordet här!

Omvandlat till fotboll skulle det kunna jämföras med att aldrig lämna sjumanna.

När nu Demba Nyren och Brage går skilda vägar serverar han i lokaltidningen en rejäl portion kritik mot sina numer gamla lagkamrater, och i synnerhet mot dem som varit med lite längre. Hycklare är terminologin han använder mot trotjänarna och de äldre, de etablerade, de som ska visa vägen och leda övriga. Han har säkert både rätt och fel. Fel därför att hans legitimitet att kritisera ifrågasätts med tanke på det lilla han bidrog med under vårsäsongen. Däremot har han säkert lite rätt även om hyckleri är aningen starkt i sammanhanget. Vad har han reagerat mot? Vad har han sett? Här finns utrymme för spekulation men kanske har han satt fingret på något känsligt. Kanske pratar han om en kultur skapad av mätta, bekväma och nöjda spelare som av någon anledning befinner sig högst upp i hierarkin och därför vana att få bestämma det mesta.

Oavsett vilken klubb det handlar om så är min uppfattning att när tävlings- och vinnarmentaliteten, det som sitter i väggarna, skapat av generationer ledare och spelare inte längre finns naturligt i träningen, är man som klubb förlorad.

För att bryta detta måste man kasta ut spelare som utifrån förutsättningar och förväntningar låser ambitionsnivån på en för låg nivå och därigenom försvårar möjligheten att bli bättre.

Annars händer samma sak som när man byter olja i bilen. Avlägsnas inte gammal olja innan man fyller på med ny finns alltid trötta rester kvar som förgiftar det nya fräscha.

När vi nu haft varmt och soligt i fler dagar än vad som är brukligt årstiden till trots, känns det välförtjänt och som en upprättelse i väder…

Trevlig sommar!




 




 




 

                                        
Trökigt som vi säger i Borlänge, det här med Brages tillkortakommande i årets superetta. Tyvärr verkar det gå precis så illa om jag innan befarade. Superetta föresten, med allsvenskan inkluderat så har vi i Sverige tre division ett serier. Varför detta namntrixande för att få något låta bättre än vad det egentligen är?

Eftersom fotboll inte är en bedömningssport utan en sport där antalet inspelade poäng graderar din status så finns alltid facit på vad som är bra och dåligt. Bra lag spelar in poäng, dåliga lag gör inte det. Kan ett dåligt lag ta många poäng och ett bra misslyckas?

Vad är det då som händer när ett på papperet svagt lag blir framgångsrikt? Förmodligen en mängd faktorer beroende av varandra som gör att individer slår ut och blommar tillsammans. Det beror inte på slumpen eller att det bara sker, det beror kompetens, erfarenhet och känsla i rekryteringen. Om att med kunskap likt en hantverkare skapa förutsättningar för några att lyckas just där och då.

Tyvärr ser vi hela tiden klubbar som utan egen kompetens eller kunskap sneglar på hur andra gör och sen gör samma sak. Då blir det garanterat fel och framförallt dyrt… Det går nämligen inte att kopiera ett kanske skräddarsytt upplägg till en annan grupp med helt andra förutsättningar, ambitioner, traditioner och moral.

När ett framgångsrikt lag ska byggas så måste kunskap och insikt finnas i vad man söker utifrån vad man har. Finns det dessa förutsättningar blir inköpslistan bättre formulerad.

Jag är besviken på Brage. När nu klubben äntligen lyckats fixa lite ekonomisk substans så brister man ju uppenbarligen i hur man bygger en trupp som skapar ett vinnande lag utifrån de hierarkier och ambitioner som finns. Jag påstår inte att detta är lätt för vi ser det hela tiden, men det berör mig mycket eftersom det gäller min moderklubb.

När spelarpusslet är klart ska en tränare som passar in rekryteras. Här blev det tyvärr självmål igen för Brage. Du får inte, om du vill kallas professionell köpa en golvlampa och sen bli överraskad när du får en hörnsoffa som inte passar in eftersom du bara tittade på var den hette och inte tyckte det var viktigt att kolla innehållet.

Det handlar inte om att den eller den är för dålig, det handlar om att gruppen spelare och tränare är amatörmässigt sammansatt, eller om du så vill, felaktigt orkestrerad. Som i ett äktenskap där personer trots att de älskar varandra, inte kan leva, eller ännu mindre samarbeta just där och då.

När det gäller spelarrekrytering så nämns klubbkänsla som det viktigaste. Glöm det eftersom det är lika utplånat och gammaldags som ett kassettband. Idag är det pengar som styr spelarnas val, tro inget annat. Karaktär och ett driv till att skapa något med andra i kombination med en begåvning är mycket viktigare än vad spelarna kommer ifrån.

Givetvis finns det spelare som trivs bättre i vissa klubbar än andra men då är det oftast kopplat till personer man mött och att man lyckats sportsligt där. De enda som står för och försvarar klubbkänsla idag är de kulturbärande eldsjälarna och supportrar som aldrig byter lag. Min uppfattning är att det handlar om att rekrytera högpresterande personal, människor som är beredda att tillsammans med andra ge sig hän och är villiga att överträffa sig själva på jobbet varje dag.

För att köra på ytterligare mot Brage så tycker jag att klubben aldrig ska haka på och kopiera trender hur fotboll ska spelas. Brage ska vara, om än i liten skala Sveriges Manchester U, alltså arbetarklass. Arbetarklass vill ha och förtjänar arbetarklass att identifiera sig själva, sin historia och sin geografiska miljö med. För hur konstigt och fel blir det om man förväntar sig hårdrock, i stället match efter match serveras falsk och med dålig grafik kopierad samba eller calypso?

Nej, Brages signum, det som klubben är historiskt förknippad med och dessutom bäst på är att leverera en vacker okomplicerad fotboll byggd på erfarenhet och tradition i kombination med hög arbetsmoral och ödmjukhet.

Kosmetisk försköning i att organisera sitt lag efter trender kan andra hålla på med. Zonförsvar och 4-4-2 räcker för oss!

Hörde från politikernas firmafest i Almedalen att miljöpartiet vill satsa 1.6 miljarder på den fysiska miljön i skolan. Det är viktigt och det är bra men borde inte pengar satsas på den sociala miljön i stället? Den mellan elever, och den mellan elever och lärare, det som bidrar till ökad trygghet för våra barn. Att minska elevantalet i klasserna, och samtidigt befolka skolan med fler vuxna är väl det som behövs i alla fall initialt. Hur många år ska gå och hur många politiker ska fortsätta älta att skolan är såå viktig innan någon skapar en förändring på riktigt, en förändring värd namnet? Till dess frodas politikerföraktet ytterligare…

Vardagshumor: För några dagar sedan knallade jag runt bland vinflarrorna på systemet då jag hörde en äldre herre prata i telefon med förmodligen sin fru. Det verkade som frun var intresserad av att veta vilken druva som fanns i det vin som gubben föreslagit. Gubben, med telefonen i handen och flaskan i den andra tittar på etiketten och säger:
Druva och druva? Vadå? Det är nån vindruva tror jag…

Salve.

 

 

 

 

 

 

                                                  Sverige vs. Färöarna 2-0. Förr i tiden var matcher mot svaga lag garanterade målkalas. Idag kan varken Sverige eller andra nationer per automatik bättra på sin målskillnad mot dessa fotbollens småriken. Det var bra att Sverige vann, punkt.

Österrike på bortagräs är lite mer svårtuggat men dock inget Mount Everest som ska besegras. Det är snarare en ganska alldaglig och begränsad europeisk motståndare så kraven och förväntningarna var därför att en seger fanns i påsen eller i alla fall inom klart räckhåll. Okej, om anfallsspelet hackar för att för många för ofta måste hjälpa till för långt ner i plan så får ett kryss duga. Resultatet blev en flopp och reflektionen är ånyo att för många av våra ”stjärnor” är överskattade. Därför ska det nu gnälles lite som vi säger i Bölänge.

 Rasmus Elm, såg i laguppställningen som rullade förbi att han skulle starta. Det måste ha varit något tryckfel eftersom han inte syntes i min tv förrän han plötsligt joggade mot bänken för att bytas ut. Kan man byta ut någon som inte varit med?

Sebastian Larsson, hur kan det vara möjligt att som vuxen människa under 90 minuter plus stopptid match efter match gnälla och tjata och vifta med armarna mot alla vid alla frisparkar och inkast som inte går hans väg? Drygt är väl bara halva riktnumret!
Är man dessutom inte kapabel att leverera någonting från mittfältet mot lag som Färöarna Moldavien och andra nationer med samma låga status så blir dessa pajaserier bara ännu mera patetiskt.

Johan Elmander, inte så mycket klag på han efter det snygga målet. Dessutom så gnuggar han på förtjäntfullt mot alla motståndare. Jag har däremot aldrig sett en spelare fått så många motståndarhuvuden i bakhuvudet. Eftersom det där upprepas i match efter match så undrar jag varför alltid backen kommer fel bakom Elmander? Ont som fan verkar det göra i alla fall.

Mittbackarna, jag har aldrig imponerats av den här duon och lite undrat varför de fått så mycket speltid. Har inte bra mittbackar varit något som alltid funnits i Sverige? Samtidigt så lider jag med dem eftersom de har hjärta och moral. Tyvärr så räcker inte det när vi ska tävla om biljetter till mästerskap. Att vara bra i andra lag och dessutom ganska bra lag hjälper inte när det inte stämmer i ett landslag.

 Zlatan, den enda som kan göra nåt spännande och konstruktivt av ingenting. Hans passningsspel är fruktansvärt bra. Skarven till Elmander var ett praktexempel på det. I de flesta lag finns spelare som är klart bättre än övriga. Ofta specialsys roller till dem och ofta ges fribrev till försvarsarbetet. Orättvisst och lite divigt, kanske men vi törs inte vara utan dessa begåvningar.

 Ola Toivonen, en arg spelare som blir fulare och fulare ju mer han misslyckas i matcherna. Här är egot starkare än laget. Synd för killen har kapacitet i skåpet.

Domaren var bra tyckte jag eller i alla fall inte helt värdelös som flera av de besvikna svenskarna tyckte. Han var i varje fall inte hemmavänlig. Kanske kunde han undvikit blåsa straff när Isaksson i princip samtidigt som österrikaren attackerade bollen. Hade han varit så dålig som svenskarna påstod hade Sverige fått straff i slutet på nåt som inte var straff.

Kan inte alla sluta och tugga om att Mellberg ska komma tillbaka i försvaret. Även om vi ska leva i nuet som bör vi väl titta framåt och inte bakåt i rekryteringen. Dessutom ligger hans bästa tid långt tillbaka i tiden. Eller har vi så dåligt minne?

Brage ville inte gå ut med att Conny C skulle lämna innan matchen mot GAIS. Anledningen var att man inte ville störa. Det var synd för det var förmodligen precis det som hade behövts, dvs att störa och framförallt förändra för att skapa en fräsch omstart. Nu gav man gratis bort matchen i stället. Inte lätt att göra självmål innan en match men Brage lyckades.

 Vi som älskade Jakob Hellman och hans debutskiva ”…och stora havet” från februari -89 blev tyvärr snuvade på en spännande fortsättning eftersom han försvann nästan omgående. Har sista dagarna lyssnat på David Schutrick som jag utan att veta varför lagt på en av mina Spotifylistor. På ”Bäst av Schutrick” från 2001 så hör jag Jakob Hellman… Varför har jag inte tänkt på den likheten tidigare?

Albumet ”Himself” gillar jag lika mycket idag som jag gjorde som trettonåring.

Salve!

 
Att jobba med utveckling i synnerhet inom IT-området med ambitionen att ligga i framkant måste vara stressigt eftersom det hela tiden ställs krav på nya och bättre upptäckter. Vi som konsumenter är tacksamma för de framsteg som görs eftersom tekniken underlättar våra liv.

Men för oerhört många så förändrar tekniken sättet att umgås eftersom det organiska samtalet och det levande mötet människor emellan ersätts av sms, twitter, chat och mail etc. In the long run är detta livsfarligt eftersom det kommer att isolera oss på ett sätt som inte var meningen.

Ett område där tekniken definitivt är till ondo är att den försvårar uppkomsten av nya skrönor eftersom det nu finns mobilkameror i samhällets alla hörn. Det fina med skrönor är ju att de balanserar mellan ljug och verklighet. Dessutom, ju fler gånger en skröna berättas ju bättre blir den. Går det sen en massa år och ännu fler berättar så blir den ännu mer fantastisk eftersom vi gärna både skarvar och sockrar för att få till det. 

Jag ska berätta en av de finaste skrönor jag hört. Den passar bra när Råsunda nu ska jämnas med marken och diskussion är igång om det snyggaste målet som gjorts där mellan 1937-2012. Jag har inget bra svar, inget mål som dyker upp så det står över andra. Andra däremot är betydligt mer övertygade…

Under 80-talet hörde jag några då äldre män diskutera det snyggaste målet på Råsunda. För dem fanns ingen tvekan, det var solklart.
Det hade tillkommit under en skolmatch på tidigt 50-tal mellan en Solnakombination bestående av skolkillar och ett engelskt dito.
ur matchen slutade mindes ingen, inte heller varför skolmatcher spelades på nationalarenan. De äldre herrarna berättade däremot gärna om det fantastiska målet från en stor engelsk mittback.
Det kan också, enligt samma herrar, förmodligen vara det hårdaste skottet som någonsin skjutits på svensk mark. Hursomhelst, i början av andra halvlek blåser domaren frispark för engelsmännen efter en förseelse i mittcirkeln. Bollen ligger nu still nära mittpunkten när den engelska mittbacken börjar röra på sig från eget straffområde i riktning mot bollen. Med lår som slaskhinkar och med mittbenan oklanderligt på plats accelererar han plötsligt och oväntat tio meter från bollen. Farten är hög när han med högerfoten rammar bollen. Bollträffen är ofattbart hård men kliniskt ren och utan tillstymmelse till skruv. Som om bollen var programmerad så stiger den exakt lika mycket varje meter hela vägen fram till målet. Enligt vittnen på plats så var just detta, när bollen långsamt stiger från gräset nästan en religiös upplevelse och någonting som aldrig tidigare, eller senare för den delen kom att upprepas. Den svenske målvakten gör ett tappert försök från sin mållinje att stoppa bollen som sitter nästan mitt i målet strax under ribban. Han kommer bara nära bollen. Tillräckligt nära för att skada sina fingertoppar som var instuckna i tunna bomullsvantar. 

En helt osannolik och underbar skröna som bara de som befann sig på Råsunda just den dagen kan intyga riktighetsgraden i…

När Östtyskland upplöstes tog de med sig ett stort antal systematiskt dopade idrottsmän och kvinnor i graven. Tyvärr begravdes även världens vackraste nationalsång med dem…

SPARKAS, skriver Expressen i versaler samtidigt som en krönikör skriver om det felaktiga beslutet. Man gillar således att gotta sig i att någon misslyckats men försöker samtidigt spela tröstare… I samma krönika beskrivs Mancini trots att han tog ligatiteln med City som en svag CL-tränare, det var han redan i Inter skriver krönikören. Finns det speciellt bra CL-tränare?

Eurovision Song Contest är över. Tittade eftersom jag jobbade och det bestämdes så. 
Reflektion 1; När övergick arrangemanget från en låtskrivartävling till en skönhetstävling? 

Reflektion 2; Petra Mede stod för den i särklass bästa svenska prestationen.

Reflektion 3; Svenska Stjernberg gjorde en god sånginsats men vilken klen låt! Med en vers och refräng som varken fäste eller hörde ihop överhuvudtaget. De poäng som Sverige fick var förmodligen bara av artighet till värdlandet tillsammans med de vanliga grannrösterna.

Många hyllar brorsorna Sedin efter guldet på hemmais och tycker det enbart var deras förtjänst. Kanske ska de spela själva nästa år så får vi se hur viktiga de andra är…

Hörde på radion att Stefano Catenacci skulle få laga mat åt överheten i samband med ett bröllop. Ett riktigt hedersuppdrag förmodligen eftersom journalisten var så uppspelt över denna fantastiska nyhet. Nu svarade Catenacci hövligt men tänk vad befriande det varit om han sagt, tack men hon kan laga sin egen mat…

Utanförskap. Du dör inte av det. Men det dödar delar av dig nödvändiga för ett anständigt liv, ett liv värd namnet. Husby är utanförskap. 

Salve!


 

Det är ledsamt när människor omkring oss dör. Om det dessutom sker 50-60 år för tidigt blir det om möjligt ännu mer ledsamt. Är sen personen offentlig blir vi många som sörjer tillsammans. Detta ger en känsla av sammanhang, som en tröst i det hemska, oväntade och ofattbara.

Hur kan det vara möjligt att som vältränad idrottsman gå och lägga sig på kvällen och aldrig mer vakna, i alla fall inte i denna värld?

Vad jag har hört så var Ivan Turina en mycket uppskattad och omtyckt person så saknaden hos alla dem som levde i hans sfär är givetvis oändligt stor. Även om han var en enastående duktig målvakt så är han som sådan inte oersättlig för det kommer andra. Kanske någon lika bra, kanske någon lite sämre men det där löser sig för inom idrotten är vi alla utbytbara. Som pappan Ivan Turina går han däremot aldrig att ersätta. Det gör ont i människohjärtat när jag tänker på barn som aldrig mer får vara tillsammans med en älskad förälder. I det tomrummet finns förmodligen en livslång sorg och saknad. Om det är till någon tröst för de anhöriga så är vi är många som saknar och sörjer på vårt egna sätt sida vid sida om än något steg bakom.

De har redan skrivits mycket om de vackra bilderna från Friends Arena där AIK och Göteborg krokar i varandra som en symbol för vördnad, för det mänskliga, det vackra och jag kan bara hålla med.

Lika vackert är det också när andra klubbar och åskådare runt om i landet på sitt sätt hedrar en motståndare. Att klubbarnas klackar för en stund slutar häckla varandra och gör gemensam sak och deltar mycket respektfullt i sorgen är bra gjort och visar på ett mänskligt ljus i detta mörker.

Jag föreslår att 2/5 för alltid blir en dag då alla landets supportrar lägger ned sina vapen och umgås och respekterar varandra. Att potentialen och viljan finns har vi nu sett så varför inte bygga nåt varaktigt, nåt att förenas kring. Vi människor vill och behöver det...

Salve.