Retrocigg, Trastevere och Champions Leauge.

 

Maj 2012 Jag känner numer panik och snudd på ångest inför vintern. Förmodligen en markör för stigande ålder eftersom man tidigare bara levde på och inte reflekterade över årstiderna.

 

När dessutom våren i år var lika kall som vintern stod jag inte ut så jag åkte ensam till Rom för att känna plusgrader i tvåsiffrig numerär. Kanske kunde jag besöka någon mäklare också eftersom jag vill köpa en lägenhet i Trastevere vilket jag givetvis inte kan såvida jag inte säljer något.

 

Dessutom gillar jag återbruk och i Rom finns flera bra ställen för sånt. Lovade också min vackra fru att fixa mer av den goda olivoljan jag bar hem från förra besöket.

 

I tid räknat långa promenader i den vackra staden är som ett träningsläger för själen. Tillvaron i livet känns skön när man sitter på en piazza, smuttar på Cappuccino gjord av en "riktig" Barrista, lyssnar på 70-tals musik och tar en cigg...

 

Det här med rökandet tarvar en förklaring.

 

Förutom feströkande i tonåren har jag aldrig rökt men har av någon obegriplig anledning blivit sugen att börja och bestämde att göra det samma dag jag fyllde 50. Som en present till mig från mig...

 

Varför blir man aldrig vuxen? Varför är det bara chassit som åldras?

 

Konsumtionen kan omöjligt vara mer oregelbunden och snittet ligger på två och en halv cigg i månaden. Kan man vara ciggfinsmakare inbillar jag mig att jag är det eftersom jag bara ryker retrocigg som John Player Special, Benson Hedges, Gauloises, Gitanes och Rothmans of London. Eftersom åtgången är liten och rökandet lite skämsigt och märkena svåra att hitta så köps ciggen uteslutande i små förpackningar och alltid utomlands.

 

Efter en middag och några Bira Moretti hos farbröderna på trattorian i San Lorentzo stämplade jag in på hotellets fjorton kvadrat. Slår på tv´n och ser det är slutminuter i Champions Leauge finalen. Jaha, vad det idag konstaterar jag hopplöst i otakt med fotbollsintresset.

 

Det är 1-1 och slutminuter. Bayern styr rytm och tempo med sitt bollinnehav. Attackerna mot Chelseas straffområde är för engelsmännen lika obehagliga som en geting som aldrig ger sig av helt utan hela tiden kommer tillbaka och attackerar från olika håll.

 

Jag har ingen relation till nåt av lagen men börjar titta mer koncentrerat. Fan, inget jävla mål nu då. Låt det bli förlängning eftersom jag vill se mer. Yes! Förlängning.

 

Ytterliggare en Bira Moretti öppnas på uppstuds i steget liksom...

 

Jag har sugits in i fighten och bestämmer mig för att Chelsea ska vinna. Fan vad de krigar och hjärtat verkar de ha med också. De har ju dessutom bortamatch. Ja, Chelsea måste få vinna!

 

Förlängningen är fruktansvärt spännande och når bristningsgränsen när Bayern får straff.

 

Pedro Proenca från Portugal har sett något som i regelboken inte är tillåtet och bestraffar därför Chelsea.

 

Hur kan den ende amatören på planen få vara den som bestämmer? Hur kan han ha sån makt?

 

Reflektion:

Av de 23 aktörer på planen så saknar de 22 yngsta förmodligen både utbildning och studieskulder men har i alla fall lyckats bli mångmiljonärer. Är det då inte konstigt att den ende på planen med utbildning och "riktigt" jobb (ekonomisk rådgivare) är den som tjänar minst?

 

Det här är inget bra exempel på att utbildning alltid lönar sig...

 

Oavsett storleken på plånboken så är det Pedro, amatören som bestämmer!

 

Arjen Robben är en av denna generations bästa spelare sett i ett internationellt perspektiv. Jag har trots detta svårt för karln. Jag gillar inte hans attityd i alla fall den man kan uppfatta i en tv. Han ska nu skjuta straffen mot en fantastisk målvakt, Peter från Tjeckien.

 

Cech nyper straffen. Fan va bra den keepern är och vad glad jag blir!

 

När förlängningen närmar sig slutet får jag samma känsla som i slutminuterna av ordinarie tid. Jag vill ha mer. Jag vill inte att det ska bli mål nu. Jag vill ha straffar! Straffar är för mig det mest spännande sättet att avgöra en match på.

 

Straffsparksläggningen blir en gastkramning. Det är idrott när den är som bäst. Det svänger och det svänger tillbaka. När Didier Drogba liksom bara passar bollen i mål tar det slut.

 

Den glädje som Chelseas spelare och ledare visar är fanimej 100% äkta! Sällan har jag sett ett genuint gladare lag på denna den högsta av nivåer.

 

Hos motståndarna har Schweinstieger givetvis det lite jobbigt och man vill ge honom sin sympati. De gör Chelseaspelarna. Han får kramar och mänsklig värme i massor av dem. Det var både vackert och rörande och värmde i allt detta allvar. Det behövde han. För han fick inget av detta från sin tränare som bara gick runt och kliade sig på hakan.

 

Robben då? Som vanligt vid förlust satt han på gräset och låtsades se ledsen ut i någon kamera. Fan va svårt jag har för karln.

 

Jag är säker på att när han var mindre var han en sån som alltid tog bollen med sig hem när han skulle käka. Typiskt en sån...

 

Efter flera dagars letande hittade jag till slut olivoljan jag lovade fixa. Den fanns på hyllan i Gastroni i Prati.

 

Det blev naturligtvis inget lägenhetsköp denna gång heller men jag lyckades i alla fall ordna en visning. Lägenheten låg fö i San Lorentzo och priset på 250.000 euro. 32 kvadrat och bra läge men jag sa till mäklaren att jag helst vill ha nåt i Trastevere. På en engelska lika dålig som min italienska sa han att han förstod. Därefter tittade han på sin Breitling, tog mig i handen och sa arrivederci. Visningen var över.

 

Salve.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-