Det är senhösten 1971 och jag är med farsan i Leksands ishall och ser den allsvenska hockeypremiären. Jag är inte intresserad av Leksand men har åkt dit eftersom mitt lag Tunabro IF debuterar på bortais i Kringelstan.

Jag minns inte vilket lag Leksand körde mot för min uppmärksamhet var enbart riktad mot kortsidan där resultat från övriga matcher i norrgruppen presenterades.

En bit in i första perioden börjar det hända saker på tavlan runt omkring match C som är SSK-Tunabro. När lite mer än halva perren har avverkats vänds nu skylten på match C.

När skylten vänds pirrar det i magen på trettonåringen, sen läser jag 3-0!

Nu kommer en massa bortförklaringar till farsan om att Södertälje har tur, och att det är en lång resa samt att Tunabroarna har publiken emot sig och inte kan göra sig själva rättvisa... Jag är besviken men inte nedslagen. Nu vänder man på tavlan igen. Tunabro har gjort mål! Det står 3-1 och en del spridda applåder från Leksandspubliken hörs i hallen 45 km från Borlänge.

Så där höll det på resten av matchen som föresten vanns av SSK med 10-3. Ja, så där höll jag på resten av säsongen och ytterligare två säsonger tills Tunabro åkte ur och mitt hjärta blödde. Efter ytterligare några år och fusioner och konstellationer med andra föreningar gick Tunabro hockey i graven och med det också mitt hockeyintresse. Visserligen var Leksand då och några år framåt bäst i landet. Jag såg några matcher under denna epok och imponerades liksom alla andra över deras skicklighet och roliga spel men jag blev aldrig förälskad.

Kanske för att jag var borlängebo och kunde cykla till Gylletältet varje dag om så behövdes. Dessutom kunde man om man hade tur, ibland se någon Tunabrospelare likt Mr Walker vandra på stan som en vanlig människa.

Leksands IF... När sporten försvann från ishockeyn.

Ifrån ett enastående ishockeylag med spelare från nedre Siljan till ett varumärke byggt av handelsresande medelmåttor med rötter så långt ifrån Siljansbygden som möjligt.

De där misslyckade affärerna är jag inte alls imponerad av. Impad så in i helvete är jag dock av alla supportrar som år efter år stöttar klubben med entrebiljett och årskort för att ge spelarna denna fantastiska läktarsupport!

På tiden att leverera en framgång på isen i stället för som nu bara i ekonomiska rekonstruktioner i Mora tingsrätt.

Jag gillar Uppdrag Granskning. Jag fattar att de redigerar allt material för att passa och förstärka deras syfte men gör vi inte alla det i olika sammanhang? Programmet om LIF förstärkte bara de vi trodde, att kommunen hjälper och kanske, för mycket, gynnar föreningen. Jag är inte Leksandsbo och är helt ointresserad av hockeylaget men det är klart att kommunen ska hjälpa sin största kändis.

Men hade det inte varit klädsamt och förlösande om kommunens högste tjänsteman bara sagt det som alla förstod:

"Det är klart vi gynnat hockeyklubben så mycket vi har kunnat och med så mycket vi ansett ha haft råd med"...

Och sedan försökt förvarat det riktiga i det och hur man tänker sig framtiden.

Orealistiskt, men möjligt. Är det inte detta som idrott handlar om?

Zlatan säger han vill vinna titlar med Sverige. Det blir då antingen EM och/eller VM eftersom OS av någon för mig obegriplig anledning blivit en ungdomsturnering.

Det låter fint och det ger förhoppningar men är det realistiskt eller ens möjligt att Sverige kan erövra en internationell titel i världens största sport? Nej, det är helt orealistiskt men ändå möjligt. Det skulle kunna jämföras med att AIK vann Champions Leauge och Brage SM-guld.

Det där om att ett lag plötsligt bara vinner och vinner och det som innan bara var en dröm nu plötsligt är inom räckhåll och faktiskt möjligt. Ett bra exempel är gråvitt förlåt, blåvitts enastående bragd i UEFA-cupen 81-82. Från att i de första omgångarna bara följts av sina egna supportrar efterhand fick hela landets fotbollsintresserade inklusive spelare på alla nivåer med sig som supportrar.

Det var omöjligt att ogilla dem även om de nationellt var våra motståndare.

Om jag vore rocksångare med hyggligt självförtroende skulle det vara helt bortblåst efter att ha lyssnat på John Miles i refrängen på den iofs smetiga balladen "Blinded" från 1985.

Skulle jag därefter lyssna på Paul Rodgers i "All right now" skulle jag omgående fundera på omskolning. Denna världshit skrevs av basisten Andy Fraser på tio minuter i ett omklädningsrum i Durham efter ett dåligt gig i början på 1970.

Todd Rundgrens "I Saw The Light" från 1972 är enastående bra easy listening.

Salve!

Aksel Lund Svindal. I min bok är denne norske alpinist en stor idrottsman och ett föredöme när det inte går som man vill eller tror. I framgång är det inga problem för då dunkar alla rygg och livet leker. Att däremot kasta stavar, sparka i reklamskyltar, kasta vattenflaskor och skylla på allt utom sig själv för att man inte kan acceptera att någon är bättre är bara så dåligt och ovärdigt mot en motståndare oavsett om det gäller DM eller VM.

Att sen som brukligt är försöka komma undan med det beteendet med påståendet att man är en tävlingsmänniska och därför är dålig förlorare blir bara tramsigt.

Som om den som är bättre skulle vara mindre tävlingsinriktad? Nej, det handlar om att uppföra sig och sluta tro att allt kretsar kring en själv.

I alpina VM nyligen var Svindal storfavorit i Super-G. Han hade också vinsten klar när han alldeles före mål kommer fel och tappar tid och ledningen. Det blir en skuffelse eftersom det då bara blir brons för Svindal.

En som det verkade alldeles onödig manöver kostade nu storfavoriten det givna guldet med allt vad det skulle inneburit i sportslig och ekonomisk framgång. Trots detta uppträder Svindal oerhört värdigt och stort när han redan på bromsplan leende grattar vinnaren Ted Ligety och förgyller hans stora dag. Han förstår och accepterar att idag är det någon annans tur att få stå lite ensam på scenen...

Jag tycker om vinnare som är bra förlorare och därför gillar jag Aksel Lund Svindal.

Läser i lokaltidningen att Jan Tauer nu ska spela för Brage i superettan. Två saker i artikeln reagerar jag emot. Det ena är skribentens påstående att Tauer under tiden i DIF var en av allsvenskans populäraste spelare. Populäraste? Ja, möjligtvis i Djurgården.

Det andra är att Tauer himself säger sig vara stolt över att nu få spela i Brage. Stolt? Inte för att jag vet men hade han hört talas om IKB innan agenten ringde och sa att han fixat nytt jobb?

Uttrycket att vara "stolt" har blivit ett modeord i samband med klubbyten har jag noterat. Som en garanti för att här kommer jag att trivas och göra rätt för mig.

Under temat tråkiga folkvalda ska inte Ingvar Henriksson från Ludvika kategoriseras. Denne kulturnämndens ordförande avslutade inför publik sitt invigningstal för det nya badet med att helt otippat dyka i vattnet från tremeters avsatsen, dessutom i kostym. Humor i världsklass om än på det lokala planet.

Ett vanligt argument för att få loss skattepengar för arrangemang är påståendet att man vill sätta staden på kartan. Det där har jag aldrig riktigt köpt tills jag för några dagar sen kom på att det i mitt fall stämmer i ett fall. Jag var elva och minns fortfarande att skidornas längd VM då gick i Vysoke Tatry.

Johan Olsson, vilken hjälte! Men det finns många som ifrågasätter masstart på de längre distanserna i skidornas mästerskap med argumentet att det händer för lite innan upploppet. Om Vasaloppet mot förmodan skulle välja samma linje skulle det innebära att starten fick hålla på dygnet runt i över fem dagar för att få iväg de nära 15000 startande med 30 sekunders mellan rum...

Apropå Vasaloppet så kan jag inte låta bli att imponeras av Sågmyras kraftkarl Daniel Tynell. Efter att ha segrat 2002, 2006 och 2009 så har han blivit tvåa 2010, 2012 och 2013. Tänk vilken besvikelse han borde ha känt att efter ha krigat i nio mil och sen bli slagen på upploppet, dessutom tre gånger. Trots detta så har han inte en sekund skyllt ifrån sig utan i stor sportsmannaanda gratulerat vinnarna.

Daniel Tynell är inte bara en fin skidåkare han är en fin förlorare också.

Salve.