När frälsaren kom!

Januari 1977. Det är vindstilla, nio minusgrader och jag är 18 år. En provisorisk lampa lyser torftigt upp den lutande parkeringsplatsen bredvid Vallen som vintertid förvandlas till träningsplan. Mopedspår från förra veckans töväder har bildat mönster i gruset mellan två bandyburar.

Klockan är strax före sjutton och på planen väntar tjugosex div III spelare med skiftande talang. Några är runt tjugofem, andra strax över tjugo. Resten yngre. Ett tiotal lufsar runt i grupp och småskrattar. Tre nickar en boll mellan varandra och två förstaårsjuniorer skjuter straffar mot krysset. Övriga tänjer, gör bålrullningar och pratar.

Ur mörkret vid den gamla kvarnen kommer en okänd men efterlängtad gestalt. Han är klädd i en snygg svartgul Adidasoverall. Det är här och nu bara en minut innan den vackra och osannolika resan börjar. En historisk vattendelare. Som en ny tideräkning för oss och de fotbollsintresserade i staden.

Han stannar mitt på planen. Vi samlas lite blygt i en halvcirkel runt honom och han säger: "Jag heter Rolf Zetterlund. Ta varsin boll och häng på för nu kör vi !.

Vi tittar på varandra. Vi ler, vi tänker unisont: Absolut! Nu kör vi!

På hösten mosar vi Degerfors i kvalet till tvåan. Tre år senare är vi allsvenska medaljörer.

Januari 2012 fyllde denne mittfältskrigare av stål, fantastiske tränare och

omtänksamme människa 70! Grattis Roffe! Vi älskar dig!