Sixten Jernberg är jag lite för ung för att ha en riktig relation till. Däremot har jag som så många andra sett honom åka skidor både vackert och snabbt på gamla svartvita tv-bilder. Hans karriär och internationella meriter är enastående och värda alla människors respekt och beundran.

Att han tränade så in i helvete hårt men också var en grinig och tjurig jävel både i och utanför skidspåren är bilden jag har haft. Denna bild är i mitt fall mer byggd på hörsägen än egna iakttagelser.

Efter Jens Linds briljanta dokumentär om Sixten Jernberg förändrades i alla fall min uppfattning om Sixten Jernberg.

Att se de svartvita bilderna på Sixten och höra intervjuer från en svunnen tid, kompletterade och kommenterade av en gammal Sixten var både vackert och fängslande. Gripande var också hans ansiktsutryck när gamla privata filmbilder på han själv och familjen visades i hemmet.

Träningsnostalgi upplevde vi tittare när Sixten vid ratten tog oss med till hans gamla träningsmarker, en fyra km lång mota i skogen. Fina var också bilderna på avtäckningen av hans staty i Lima samt när han tillsammans med sin fru handlar mat i den lokala mataffären.

Lika stolt som Sixten var när han besökte den byggarbetsplats som ska bli hans museum, lika bedrövad och ledsen verkade han vara över att stugbyn, hans livsverk, efter försäljningen inte fick leva vidare och utvecklas på det sätt han hoppats på.

Att Sixten fortfarande får beundrarbrev och att främmande människor ringer både på dörren och i telefonen, i bland även nattetid, kommenterar han som den naturligaste saken i världen.

När Sixten berättade hur han i tidiga tonåren i det gamla Sverige, på sitt egna okomplicerat sätt gjorde upp med lokala gangsters och efter det fick vara ifred är en underbar berättelse.

Det slår mig när jag tittar att det är befriande och för väl att dokumentären inte producerades av TV 4. Vilket justitiemord och respektlöshet alla dessa för profitens skull ideliga reklamavbrott skulle ha inneburit för det som huvudpersonen representerade och stod för. Sällan eller aldrig skulle reklaminslag ha varit mer opassande.

Nu blev det television när den är som bäst tack vare Sixten och Jens Lind.

I sista delen av dokumentären får vi följa en gammal och av sjukdom trött och märkt Sixten. Det är starkt och känslosamt när han, urkraften personifierad, berättar om att han en gång låg bredvid Mora-Nisse, en samtida kraftkarl, i en sjuksal i Mora.

Det är sista kapitlet på de bägge giganternas enastående resa som skrivs där och då när Sixten säger: Nisse var inte riktigt samma Nisse som tidigare men föresten var jag inte samma Sixten som tidigare jag heller...

Kan det sägas vackrare? Det är poesi på högsta nivå!

Om Sixten tävlat i dag skulle han varit ännu mera omtyckt och respekterad för sitt okomplicerade sätt att vara. Sådana människor tillverkas inte längre. De är i alla fall väldigt sällsynta.

När jag nu kan bilda mig en egen uppfattning om Sixten Jernberg känner jag mig som dalkarl ännu mera stolt än jag brukar göra...

Christer Falk och jag gick i samma klass under hela grundskolan. Han bodde på Majorsgatan, jag bodde i Allen. På låg- och mellanstadiet gillade vi samma saker och vi gjorde allt det som man gör i den åldern. Snattade slattar från våra farsors spritflaskor innan klassfesten i sexan. Arrangerade boxningsturneringar i källaren med ett par handskar. Drog de första halsblossen från en Commerce och bläddrade i smyg i affärens herrtidningar etc etc...

När moppeåldern närmade sig blev Christer mer och mer motorintresserad medan mitt intresse styrdes till idrotten. Vid femton gled han runt på en blå Zundapp KS 50. Jag fick nöja mig med farsans fula scooter från järnverket, döpt till "Bädden".

Christer läste MC-nytt och han tyckte jag också borde köpa tidningen, vilket jag också gjorde under ett år. Inte för mitt MC-intresse som var begränsat, utan mer för att jag gillade Christer.

Vi hade bestämt att ta MC-kort när vi blev sexton. Christer fyllde några månader innan mig så han tog sitt först, dessutom utan några problem. Jag däremot missade nog allt som går att missa på min uppkörning. Nu körde jag motorcykel hela sommaren i alla fall och tack vare det gick andra uppkörningen på hösten bra.

Christer hade en snygg och välvårdad Honda 125cc. Jag hade en Yamaha med samma kubikantal. Helt okej motorcykel men den fick närmelsevis inte samma omsorg som Hondan.

Då, 1974 fanns det ingen lag på hjälm för motorcykelförare. Det sågs snarare som en rekommendation, en gardering. Detta innebar att det ofta kördes vattenkammat som för att stajla om man säger, men av och till satt det dock en kruka på skallen.

Christer var mycket bättre än mig på att köra. Han hade bättre omdöme och chansade sällan eller aldrig i korsningar och vid omkörningar till skillnad mot mig. Det är förmodligen bara tur att inget hände den sommaren eftersom motorcykeln för det mesta framfördes i alldeles för hög hastighet. Och skulle något ha hänt så hade förmodligen platådojorna, V-jeansen och jeansjackan inte skyddat nämnvärt...

När vi började gymnasiet valde Christer tvåårig ekonomisk utbildning. Jag ville hellre gå den tvååriga sociala linjen men lyckades inte övertala Christer att börja där så jag hakade på honom istället. Efter ett par månader slutade jag gymnasiet för att börja jobba i stället. Gymnasiet gick jag senare men det är en annan historia.

På sommarlovet året efter gick ett rykte i vår del av staden om att Christer hade kört av vägen med sin motorcykel. Det kändes konstigt och orättvist eftersom han var en duktig och omdömesgill förare. Nyheter, oavsett dignitet spreds sakta vid den tiden och sociala medier var som begrepp och fenomen inte uppfunnit. Men snart uppdagades det dock att det som inte fick vara sant var sant och dessutom var Christer svårt skadad.

När jag en tid senare efter att läget hade stabiliserats skulle hälsa på Christer i hans rum på Falu lasarett kände jag rädsla eftersom jag då visste att Christer fått allvarliga huvudskador. Om jag dittills trott jag var en modig och tuff sjuttonåring så fanns inget av det där nu när jag stod utanför rummet. Nu när det behövdes som mest.

En minut senare sitter jag på sängen bredvid Christer. Jag försöker säga något för att liksom få kontakt. Han svarar men jag förstår inte. Orden är inte hans vanliga, de är annorlunda och konstigt ihopsatta och det låter underligt. Grabbigt försöker jag kämpa emot gråten. En ojämn kamp eftersom tårarna bara rinner efter mina kinder. Situationen är overklig. Han känner inte igen mig heller trots att vi tillbringat tusentals dagar tillsammans...

Att det beror på en hjärnskada är svårt att acceptera för en tagen och berörd och allt annat än kaxig sjuttonåring.

När jag lämnat rummet ringer jag farsan som hämtar. I bilen sitter jag tyst och sammanbiten de två milen hem.

Jag förstår att trots att Christer överlevt en svår krasch så har vi ändå förlorat en vän eftersom den Christer jag nyss träffat för alltid kommer att vara en annan Christer än den jag växte upp med. Det gör fruktansvärt ont och är den mest ledsamma dagen i mitt liv.

Men förmodligen miljoner gånger mer ledsamt för Christer och hans familj.

Måndagen 26 november kunde man i tidningen läsa om att den man som varit försvunnen sedan ett par dygn nu påträffats död. Polisens utgångsläge initialt var att ett brott inte kunde uteslutas eftersom att kroppen hittats bredvid ett järnvägsspår på ett öde ställe i utkanten av Borlänge. Konspirationer och spekulationerna om mord eller dråp i tidningens insändarspalt tystnade när ny information från polisen pekade på att inget brott hade begåtts i samband med dödsfallet. Det kunde konstateras efter en rättsmedicinsk undersökning i Uppsala.

Personen som hittats död var Christer Falk.

Hur kan det vara möjligt att en sån fin människa ska behöva drabbas igen...

Det är inte rättvist. Det är inte värdigt, det är för jävligt! Så tills vi ses igen Crilla kan du väl fixa en vinylspelare så tar jag med Lalla Hanssons "Upp Till Ragvaldsträsk" som vi båda gillade. Och vem vet, kanske kan vi lyssna och drömma lite som vi en gång gjorde...

Vila i frid älskade vän.

När jag spelade min första allsvenska var jag 21 och vägde 78 kg. Jag såg ut som en höjdhoppare snarare än en fotbollspelare men jag hade inga problem med det och jag var ju dessutom hyfsat bra i höjdhopp. Men om jag inte hade begripit det själv så hade min omgivning talat om för mig att jag behövde bygga muskelmassa för att kunna hävda mig som allsvensk målvakt. Det räckte inte med att hoppa högst. Man måste kunna ta för sig i närstrider på marken och i luften.

Så det var bara att tag i styrketräningen och det blev en hel del fram till sista allsvenska matchen som 35-åring då jag vägde 95 kg. Nu var det inte bara muskelmassa i de 17 kg, utan om hela sanningen ska fram också en begynnande trivselvikt den sista säsongen...

Men som ung tränade jag hårt och alltid med fria vikter, och ibland med någon kompis, men för det mesta själv.

En vinternatt blev jag och en målvaktskollega inlåsta under östra läktaren på Råsunda...

Under några år och med vissa tränare ingick dessutom styrketräning som ett moment i lagträningen . Som en pusselbit i sökandet efter framgång.

Jag gillade aldrig styrketräning men insåg att det var nödvändigt för att bli en bättre spelare. Jag gillar det fortfarande inte och kommer aldrig att besöka ett gym såvida inte någon läkare remitterar mig dit pga fysisk ohälsa. Då ska man ta i beaktning att dagens fräscha gym är fjärran från de många gånger källokaler och skrubbar som fanns tidigare. Speglar fanns givetvis inte, det fanns ju som regel inte ens fönster...

Nej, så det där är man klar med. Träna bör man dock göra men allt har sin tid och det bör hållas åldersanpassat.

När jag för några år sedan hittade ett effektivt och dessutom roligt sätt att träna på för en man i ålder lite mer än mitt i livet kändes det som man hittat hem som motionär. Dessvärre inverkar vårt svenska skitklimat handikappande på denna träningsform så säsongen är begränsad.

Vad jag pratar om kan jag återkoma med en annan gång. .

Ja just det! Varför är det så inne nu att träna på gym?

Självklart handlar det om trender. Det kan inte vara möjligt att dessa påkostade gym som öppnas hela tiden överallt kommer att överleva. Snart kommer dessa flashiga lokaler vara glest befolkade och till slut övergivna eftersom det kommer nya trender och riktningar som alla så gärna följer.

En gymbubbla i vardande således...

Vad är syftet med att unga friska människor plötsligt ska börja gymma?

Hörde på radion att det nu är ok även för sjuåringar att styrketräna. Även om vi börjar stelna redan från tio års ålder så känns det konstigt att sjuåringar ska styrketräna.

Det rådde i och för sig delade meningar mellan expertis och de som ser pengar och inkomster i detta.

Att gamla och sjukskrivna behöver någon form av styrketräning för att hålla igång och kanske förstärka rörelseapparaten är förståligt, det har med överlevnad och att klara sin vardag att göra.

Att tyngdlyftare, brottare kampsportare, kroppsbyggare etc styrketränar är självklart eftersom styrka där är ett grundkrav för framgång.

Samma gäller sporter där styrketräning ingår som ett komplement antingen regelbundet eller tillfälligt under en uppbyggnad.

Men varför unga friska människor?

För att se vältränad och snygg ut så klart!

Vad är det för samhälle vi vuxna skapat när det viktigaste är hur ytan ser ut?

Undrar hur många som skulle styrketräna om det inte skulle synas på utanpå. Hur många skulle lägga timmar, dagar, månader och år då på att gymma? Noll procent tror jag...

Lägg mindre tid på förpackningen och mer på innehållet i stället. Lägg tiden på det som betyder något och är varaktigt.

Och framför allt, ha kul! De hade nämligen aldrig jag på gymmet...

Ämneslappkast:

Jag tror det kommer ut i snitt en bok om dagen bara i Sverige som handlar matlagning. Kan man då utgå i från att recensenten för varje bok har ätit/smakat alla rätter? Vilket jävla jobb i så fall...

Såg att Sverige lämnade in en protest i damstafetten pga påstådda skridskoskär i den klassiska disciplinen. Nu tror jag dessa fulskär inte hade något med medaljfördelningen att skaffa eftersom Norge var långt före även om så inte var fallet när fusket skedde.

Hörde att Sverige skulle lämna in en ny protest eftersom man inte var tillfreds med juryns utfall. Oavsett vad man tycker om Sveriges agerande med protesterna så kan väl ingen vara imponerad av juryns brist på ställningstagande i beslutet som landade i att ge Norge en skriftlig varning.

En skriftlig varning! Va fan var det bra för då? Det spelade ju ingen som helst roll.

Och föresten, fanns det muntlig varning också? Är den isf mildare?

 Humor är viktigt. Om det förlänger livet är tveksamt men humor gör tillvaron behagligare för oss människor. Dagar med skratt är för mig i regel bra dagar. Den roligaste varianten är vardagshumorn. Den oväntade, den oregisserade, den som finns omkring oss oavsett var och hur vi lever våra liv.

För några dagar sedan stod jag i kassakön i en mataffär. Framför mig och på väg att betala sina varor stod en dam i sjuttiofemårsåldern med sedlar i handen.

Plötsligt reser sig kassakillen upp och sträcker sig efter en flaska sköljmedel som åker iväg på bandet. Han luktar på den och vänder den upp och ner. Hans fingrar blir kladdiga.

Du får byta den här. Den läcker. Säger killen och torkar fingrarna med ett papper. Nej, det behövs inte. Säger kvinnan. Okej, men då får du den för halva priset. Säger killen samtidigt som han sätter sig. Kvinnan tittar på sina andra varor och sen på kassakillen och säger: Finns det inget mer som läcker...?

Sånt där händer ofta. Att någonting banalt just i stunden kan bli roligt just där och då men inte alls lika roligt i en text eller i en berättelse efteråt.

Finns det naturligt roliga människor? Ja! Men de roligaste personerna är inte de i Solsidan eller i andra bra producerade humorproduktioner. Det är människorna omkring oss, de som vi möter dagligen.

En granne, en arbetskamrat, en kompis farsa, en gammal lärare, en moster, killen på bilprovningen, nej det har aldrig hänt, men killen på bensinstationen, brevbäraren etc etc...

De finns överallt och fan vad jag gillar alla dom där som ibland helt omedvetet lyser upp våra dagar.

Stand up folket har jag svårt för. Dessa självpåtagna resande i humor som på ett mekaniskt sätt och enligt någon vedertagen praxis alltid förlöjligar eller förminskar sig själva eller andra och dessutom så vulgärt som möjligt.

Roligt? Nej, det blir det aldrig. Finns ingen värme eller själ i berättandet, bara kallt. Det är också för mycket elitism över konceptet.

En konstig tanke slår mig ibland. Har djur humor? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Kanske är humor något som vi människor har uppfunnit...

Tjääna.

Hockey förr. I höstas fanns en insändare i lokaltidningen om Leksand där någon skrev: Skönt att träningsmatcherna nu är slut. Äntligen börjar allvaret! Allvaret?

När jag var liten tyckte jag ishockey var en häftig sport. Jag kunde som grabb från sargkanten bevittna den vackra hockeysagan som Borlängeklubben Tunabro IF skrev. Minnena från hockeytältet i början på 70-talet kommer att bevaras för evigt hos mig. Samma sak med spelarna som idag borde vara mellan 60-75 år. De är och kommer alltid att vara min ungdoms idrottshjältar.

På Tv´n tjatades som idag Hockey-VM varje år men man tittade eftersom utbudet på den enda kanalen var torftigt och konkurrensen med andra sporter noll. Fotboll spelades på sommaren och hockey på vintern. Sporterna var ihopkopplade med en årstid vilket idag förefaller gammaldags men logiskt.

Tre kronor slog alltid Finland. Östtyskland och Västtyskland deltog omväxlande och skapade inga problem för våra svenska snickare, elektriker, bagare, chaufförer och betongarbetare etc.

Fighterna mot Sovjet var emotsedda med stort intresse med den tidens mått mätt. Dessvärre blev matcherna i regel spel mot ett mål, men tyvärr inte mot det som den lille från Novgorod vaktade nämligen: Viktor Konovalenko!

Vilket makalöst sportnamn och med en ansiktsmask som var det tuffaste jag sett!

Om han var sådär jävla bra vet jag inte men det spelade mindre roll för är man tio år är det annat som attraherar.

Vi som satt framför tv-apparaterna på 60 och i början på 70-talet minns att spänningen i kamperna mot maskinen från Sovjetunionen kunde ta slut vilken sekund som helst oavsett om bilderna levererades i svartvitt eller färg.

Tänk er att vid 0-0 behöva gå på toaletten för att en stund senare komma tillbaka och konstatera att Sovjetunionen leder med 4-0. Det berodde inte på att toan var upptagen eller att den låg långt bort. Det berodde på att Sovjeterna var briljanta ishockeyspelare som spelade på en annan som det verkade, omänsklig nivå.

Förmodligen befann sig dessa herrar inte speciellt mycket på sina "på papperet jobb" inom militären utan fick träna hockey så mycket det orkade. Jag tror de orkade ganska mycket för vad var alternativet?

I landet kommunism var arbetslöshet ovanligt men arbetspassen många och långa och jobbet slitsamt. Antar att förhållanden i och på arbetsplatserna var stenhårda och kanske även vidriga. Alltså inget som arbetsmiljöverket eller en Syo-konsulent skulle rekommendera. Att bli bra i en sport var därför en framkomlig väg till ett drägligt liv även om tillvaron inom idrottsvärlden säkert var grym och hänsynslös.

De mest spännande och sevärda fighterna var alltid de mot Tjeckoslovakien. Att Tre kronor kryssade och även slog tjeckerna hände oväntat ofta. Det var inte logiskt och lite svårt att fatta eftersom tjeckerna i regel krigade ner ryssarna som i sin tur mosade Tre kronor.

Det där med politik och hur ett antal hockeyspelare från ett ockuperat land och med en hel nation i ryggen kunde prestera stordåd i en ishockeymatch var okända ingredienser för en tioåring.

I Tjeckburen stod en annan hjälte med ett lika häftigt namn, nämligen: Vladimir Dzurilla!

Vilket namn och vilken mask han hade då! Alltid grym mot Sovjet, men mänsklig mot Tre kronor. Snudd på Sverigevänlig...

I Tre kronor spelade alltid Honken. Han hade ingen mask innan han blev påtvingad en. Han var därför inte lika tuff. Fast förmodligen var han tuffaste av alla.

Det var gamla tiders ishockey.

Idag tycker jag hockey är värdelöst. Det finns ingen musikalitet, värme eller själ kvar. Dessutom verkar det vara nån lag på att spelarna måste vara arga hela tiden. Boxare vars enda uppgift är att slå på varandra så hårt som möjligt blir aldrig så arga.

Jag vet att allt handlar om pengar men upplägget med dessa antal matcher och tröskande mot samma lag hela tiden är obegripligt. Som grädde på ältandet kommer en slutspelslunk där det stora antalet matcher minimerar överraskningar. Hur ska ett på papperet sämre lag kunna skrälla i bäst av nio? Är det roligt och spännande?

När exklusiviteten urholkas och möjligheterna till överraskningar utplånas blir det dött!

Med risk för att få ytterliggare en smäll av hockeyälskare så tycker jag Per Mårts har fel när han påstår att hockeyn får för lite plats medialt. Jag tycker nämligen tvärt om. Hockeyn får för mycket plats...

Vi hörs. Till dess blir det burskydd.

Maj 2012 Jag känner numer panik och snudd på ångest inför vintern. Förmodligen en markör för stigande ålder eftersom man tidigare bara levde på och inte reflekterade över årstiderna.

När dessutom våren i år var lika kall som vintern stod jag inte ut så jag åkte ensam till Rom för att känna plusgrader i tvåsiffrig numerär. Kanske kunde jag besöka någon mäklare också eftersom jag vill köpa en lägenhet i Trastevere vilket jag givetvis inte kan såvida jag inte säljer något.

Dessutom gillar jag återbruk och i Rom finns flera bra ställen för sånt. Lovade också min vackra fru att fixa mer av den goda olivoljan jag bar hem från förra besöket.

I tid räknat långa promenader i den vackra staden är som ett träningsläger för själen. Tillvaron i livet känns skön när man sitter på en piazza, smuttar på Cappuccino gjord av en "riktig" Barrista, lyssnar på 70-tals musik och tar en cigg...

Det här med rökandet tarvar en förklaring.

Förutom feströkande i tonåren har jag aldrig rökt men har av någon obegriplig anledning blivit sugen att börja och bestämde att göra det samma dag jag fyllde 50. Som en present till mig från mig...

Varför blir man aldrig vuxen? Varför är det bara chassit som åldras?

Konsumtionen kan omöjligt vara mer oregelbunden och snittet ligger på två och en halv cigg i månaden. Kan man vara ciggfinsmakare inbillar jag mig att jag är det eftersom jag bara ryker retrocigg som John Player Special, Benson Hedges, Gauloises, Gitanes och Rothmans of London. Eftersom åtgången är liten och rökandet lite skämsigt och märkena svåra att hitta så köps ciggen uteslutande i små förpackningar och alltid utomlands.

Efter en middag och några Bira Moretti hos farbröderna på trattorian i San Lorentzo stämplade jag in på hotellets fjorton kvadrat. Slår på tv´n och ser det är slutminuter i Champions Leauge finalen. Jaha, vad det idag konstaterar jag hopplöst i otakt med fotbollsintresset.

Det är 1-1 och slutminuter. Bayern styr rytm och tempo med sitt bollinnehav. Attackerna mot Chelseas straffområde är för engelsmännen lika obehagliga som en geting som aldrig ger sig av helt utan hela tiden kommer tillbaka och attackerar från olika håll.

Jag har ingen relation till nåt av lagen men börjar titta mer koncentrerat. Fan, inget jävla mål nu då. Låt det bli förlängning eftersom jag vill se mer. Yes! Förlängning.

Ytterliggare en Bira Moretti öppnas på uppstuds i steget liksom...

Jag har sugits in i fighten och bestämmer mig för att Chelsea ska vinna. Fan vad de krigar och hjärtat verkar de ha med också. De har ju dessutom bortamatch. Ja, Chelsea måste få vinna!

Förlängningen är fruktansvärt spännande och når bristningsgränsen när Bayern får straff.

Pedro Proenca från Portugal har sett något som i regelboken inte är tillåtet och bestraffar därför Chelsea.

Hur kan den ende amatören på planen få vara den som bestämmer? Hur kan han ha sån makt?

Reflektion:

Av de 23 aktörer på planen så saknar de 22 yngsta förmodligen både utbildning och studieskulder men har i alla fall lyckats bli mångmiljonärer. Är det då inte konstigt att den ende på planen med utbildning och "riktigt" jobb (ekonomisk rådgivare) är den som tjänar minst?

Det här är inget bra exempel på att utbildning alltid lönar sig...

Oavsett storleken på plånboken så är det Pedro, amatören som bestämmer!

Arjen Robben är en av denna generations bästa spelare sett i ett internationellt perspektiv. Jag har trots detta svårt för karln. Jag gillar inte hans attityd i alla fall den man kan uppfatta i en tv. Han ska nu skjuta straffen mot en fantastisk målvakt, Peter från Tjeckien.

Cech nyper straffen. Fan va bra den keepern är och vad glad jag blir!

När förlängningen närmar sig slutet får jag samma känsla som i slutminuterna av ordinarie tid. Jag vill ha mer. Jag vill inte att det ska bli mål nu. Jag vill ha straffar! Straffar är för mig det mest spännande sättet att avgöra en match på.

Straffsparksläggningen blir en gastkramning. Det är idrott när den är som bäst. Det svänger och det svänger tillbaka. När Didier Drogba liksom bara passar bollen i mål tar det slut.

Den glädje som Chelseas spelare och ledare visar är fanimej 100% äkta! Sällan har jag sett ett genuint gladare lag på denna den högsta av nivåer.

Hos motståndarna har Schweinstieger givetvis det lite jobbigt och man vill ge honom sin sympati. De gör Chelseaspelarna. Han får kramar och mänsklig värme i massor av dem. Det var både vackert och rörande och värmde i allt detta allvar. Det behövde han. För han fick inget av detta från sin tränare som bara gick runt och kliade sig på hakan.

Robben då? Som vanligt vid förlust satt han på gräset och låtsades se ledsen ut i någon kamera. Fan va svårt jag har för karln.

Jag är säker på att när han var mindre var han en sån som alltid tog bollen med sig hem när han skulle käka. Typiskt en sån...

Efter flera dagars letande hittade jag till slut olivoljan jag lovade fixa. Den fanns på hyllan i Gastroni i Prati.

Det blev naturligtvis inget lägenhetsköp denna gång heller men jag lyckades i alla fall ordna en visning. Lägenheten låg fö i San Lorentzo och priset på 250.000 euro. 32 kvadrat och bra läge men jag sa till mäklaren att jag helst vill ha nåt i Trastevere. På en engelska lika dålig som min italienska sa han att han förstod. Därefter tittade han på sin Breitling, tog mig i handen och sa arrivederci. Visningen var över.

Salve.

Nobels litteraturpris gick i år till årets överkamning. Nej, till en kines som ändå några bland allmogen har hört talas om.

Det innebär att årets val känns mer folkligt än tidigare år då priset utdelats till någon missförstådd och i exil boende oliktänkande åttiosexårig kulturell vänsterradikal lyriker och samhällskritiker från Magdeburg som ingen varken läst eller hört talas om...

Om guldbollen skulle delas ut med samma elitism och ambition att upptäcka någon som ingen annan skulle komma på och under samma hokus pokus kunde det kanske låta så här:

"Guldbollen i år tilldelas den nästan ordinarie trettiofemårige missförstådde och underskattade division fem spelaren Sven-Allan Jordfräs från Bräkne-Hoby"

Motiveringen lyder: "Med en enorm sofistikerad integritet i kombination med sylvass spelintelligens gör Sven-Allans motlägg och filmningar helt unika och sällsynta i vår del av universum."

Men Zlatan då, frågar sig den inbitne men kapitulerar genast eftersom kommitten är oantastlig och vet bäst.

Och vad är det Englund egentligen säger som motivering? "Med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid"

Att hitta på och begagna eleganta formuleringar är kanske välplacerat och utvecklande i en grupp likasinnade och med samma intellektuella höjd. Att använda samma formuleringar till folket känns om ett hävdelsebegär, och att vilja framstå som duktig och förmer.

Jag har träffat Bo Hansson några gånger. Han har intervjuat mig i tjänsten och jag minns att jag tyckte det var lite häftigt att prata med en person man bara sett i en röd kavaj i en tjock-tv när man var yngre. Men våra samtal blev konstiga, som om vi inte hittade varandras frekvens. Hackigt och stapligt utan flyt och ögonkontakt. Andra spelare som jag träffat har samma erfarenhet. Som om den där trevlige farbrorn i Sportnytt inte fanns på riktigt. Inte otrevlig eller arrogant, snarare konstig och lite udda. Inte ointresserad snarare oinspirerad. Eller kanske helt enkelt bara blyg...

Att vara BH idag är säkert inte lätt om man är normalt funtad och en människa av kött och blod. Jag utgår från att BH är detta. Att BH innan helgen var en respekterad och åldrad herre med ett fläckfritt förflutet som gjort rätt för sig i livet verkar bortglömt idag.

Det är just nu populistiskt och politiskt korrekt att ösa avsky och hat mot en person som redan ligger, för det gör BH just nu. Jag vill bara uppmana honom att följa samhällets spelregler. Att komma in i matchen. Att försöka uppdatera sig till ett annat samhälle än det som var tidigare.

Det där med populism är intressant eftersom jag tycker att AIK´s agerande är just populistiskt. Jag har svårt att köpa föreningens ståndpunkt att portförbjuda BH på Råsunda. I min bok är detta ett livstidsstraff. Om föreningen ska agera konsekvent och porta alla med nedsättande kommentarer om spelare med annan hudfärg än sin egen så blir det glesare i bänkraderna på Råsunda. Det är min uppfattning efter att ha vistas på dessa läktare.

Alla människor är värda en andra chans. Detta gäller även Bo Hansson.

Apropå BH så minns jag att min gamla lagkamrat Niklas Kindvall berättade att han och en polare på åttiotalet skickade in en massa brev till programmet "Sport ni minns" på SVT. Det var korta gamla klassiska sportinslag att fylla tiden med mellan olika program. Lite som Papphammar men med sport och tittarna fick skriva in och önska.

Anledningen till Niklas många brev var att de ville se men framförallt höra BH när han i direktsändning kommenterade Dundee United i en Europacupmatch. Det fruktansvärt roliga i detta var, för er som inte minns, BH´s hostattack som inte var av denna världen. Denna hosta accelererar dessutom under flera minuter samtidigt som BH fortsätter att kommentera som om inget hänt. Efter ett tag hörs knappt BH överhuvudtaget men fortsätter ändå att kommentera...

Dessvärre så hörsammade SVT icke Niklas och hans polares önskan trots det många breven och jag undrar varför...

Jag spelade i Coventry när jag var elva. Några omgångar in på hösten skulle vi möta Tottenham.

Vi var grabbar från Forssa och Bruket som inte tillhörde någon klubb men ville spela i BT-serien (Borlänge Tidning) och eftersom alla lag hade häftiga utländska namn så valde vi Coventry, eller Kovventri som vi sa.

Tottenham var tuffare och lite äldre och hade sitt basläger runt Bullermyren. De var stora och vi visste att dom tillhörde Brage. Flera hade också till skillnad från oss basröst, och några även begynnande skäggväxt. Jag tror till och med att någon tog sig till matchen på en Zundapp KS 50. Förmodligen olagligt men ändå. Fighten gick på Samreals grus och dömde gjorde Arvid Solum. Han dömde alla matcher för det var hans turnering.

Efter 2x20 stod Coventry, eller "dom där jävla bruksungarna" som segrare med ett noll. En skräll, en kioskvältare i miniatyr. Jag hade spelat bra, så bra som man kan begära av en elvaåring. De flesta skotten kom i mitt bästa hörn och jag var nöjd. Att vi resten av hösten blandade och gav resultatmässigt var mindre viktigt. Vi hade spöat Bullermyrsungarna...

Senare på hösten fick jag vattkoppor. Jag var riktigt sjuk med feber och utslag och givetvis hemma från skolan. En dag knackar det på dörren och jag tänker att morsan eller farsan kanske glömt nyckeln så jag staplar nerför trappen. Genom fönstret på väg mot dörren ser jag en scooter, en moppe på gården och förstår att det är någon annan som kommer.

Jag öppnar dörren. "Hej, jag hörde du var sjuk". Framför mig i hopplöst omoderna glasögon och med raggarfrillan på plats tack vare säckvis av brylcreme står den legendariske Arne Törnkvist. En för vår generation välkänd ungdomstränare i IK Brage. "Ja, jag är lite krasslig" säger jag med ansiktet fullt av utslag och tänker att vad gör han här då? "Jag såg matchen mot Tottenham och nu vill jag att du kommer över till oss" säger Arne med sin hesa röst. "Vadå komma över" säger puckot. "Till Brage" väser Arne. "Jaha kan jag väl" svarade jag hastigt utan betänketid. "Bra beslut" väser Arne och tar mig i handen. "Då är du välkommen till tältet vid Domnarvsvallen och vi tränar tisdagar och torsdagar klockan 16".

Arne vänder och går mot scootern. Jag står i dörren och tittar efter honom. Han vänder halvvägs och kommer mot mig. Han gräver i skinnjackans innerficka och när han står framför mig sträcker han fram en Ahlgrens bilpåse och säger: Krya på dig och kom ihåg tisdagar och torsdagar klockan 16!

När Arne kickar igång sin scooter och försvinner runt hörnet står jag fortfarande i dörren. Jag tittar på bilpåsen, ler och vet att jag hade "kommit över" även utan detta arvode...

Jag gillar Italien och åker dit så ofta jag kan. Jag gillar också film och det där hänger ihop för i Italien finns över 58 miljoner duktiga skådespelare. Sen finns det några mindre bra, de är dem du ser på film. Att fotbollspelarna tillhör skådiseliten det vet vi i Sverige sen gammalt. Det filmas, maskas och psykas så mycket som situationen kräver. Snyggt ska det göras också. Jävla fusk säger jag! Nej säger italienaren, det är furbo. Det är så det kallas, detta "vinna till varje pris" skådespel.

Jag har aldrig gillat det där eftersom man är uppfostrad till att allt ska gå rätt till. Det ska vara rättvist och inget jävlande fuskande och myglande för att sig skaffa fördelar. Ännu värre är det när det blir på någon annans bekostnad. Det ska vara Fair Play som man säger på ren svenska.

Hur i helvete kommer det sig då att jag nu börjar tycka om det där? Förmodligen har det att göra med att jag inte längre är resultatmässigt engagerad. Jag skiter i hur det går och ser på fotboll, och övrig idrott numer från ett underhållningsperspektiv. 

Men de klubbar du spelat i då? Bryr du dig inte om dem då? Jo, det gör jag men de klarar sig bra utan mig så där kan man vara lugn.

Jag tycker fotbollen börjar bli själlös. Känslan av en industri där matcher blir som en dag på jobbet för spelarna är för mig påtaglig. Som att i fina salonger serveras smaklös husmanskost när priset och förväntningen var à la carte. När sen till och med världens bästa fotboll som spelades av Spanien i somras upplevs som tråkig är det illavarslande. Kanske måste något mer till. Något oväntat, något som engagerar. Något som etsar sig fast och som lever kvar och bevaras över tid.

Vad minns historien från VM 1966? Hade detta avgörande beslut och magiska ögonblick som fortfarande engagerar existerat med en målkamera i närheten? Förmodligen inte och kanske hade fotbollshistorien aldrig haft England som världsmästare. Snacka om snackis.

Monterar man upp målkameror så monterar man samtidigt ner ett moment av obetalbar spänning och exklusivitet. Jag menar att det måste få förbli en mänsklig bedömning som gäller. Spelarna begår misstag och tar ideliga felbeslut och det leder ibland till nederlag men vi accepterar det för det är mänskligt. Samma förutsättningar måste därför gälla även domare. Det blir inte alltid rätt och ibland drabbas ett lag men vi accepterar det för att det är, just det, mänskligt och det tillhör spelet och ingen dör av det. Det som sker det sker där och då och så tycker jag det ska få vara!

Vi måste införa målkameror för det är så mycket pengar på spel! Ja, det är oerhört mycket pengar involverat men ska pengarna styra och ta över allting? Så fan det ska tycker jag! Pengarna kan gärna hamna i de fickor vars prestationer är goda men icke ändra eller ta makten över en mänsklig bedömning.

Hockeyn har ju snart en hel femma med domare på isen plus videodomare. Allt måste bevakas och bestraffas för så är det bestämt. Det får inte bli orättvist. Men vad roligt det låter då. Suck... säger jag. Om denna bevakningshysteri fortsätter så minskar spelutrymmet för furbo. Kanske kommer det då till och med att utrotas. Tråkigt i så fall tycker jag...

Salve!

Det var den sista veckan i mars. Vi var på Expressen i Marieberg för ett reportage inför seriestarten -91. Jag hade återvänt efter tre säsonger i Vasalund. Hasse Eskilsson var debutant och skulle spela i AIK tills en ny proffschans uppenbarade sig. Det var dealen och inget konstigt med det.

En morgon på sommarlägret i Sörsjön stod en taxi utanför vårt vandrarhem. Bagageluckan och en bakdörr var öppen. Den gamle chauffören stod i enskild ställning bredvid och var oklanderligt klädd i blå uniform med blanka knappar och båtmössa. Hans skulle ta Hasse den första biten på resan tillbaka till Portugal, till Estoril. Att Hasse innan han klev in i taxin blev kastad i älven tillsammans med sin packning var nog bara ett annat sätt för oss att säga: Lycka till och vi kommer att sakna dig!

Att Hasse fick nytt proffskontrakt berodde förmodligen inte på det enda målet han gjorde under våren. Som jag minns det ett klassiskt Eskilssonmål där allt som inte var fastskruvat for in i nätet. Utan för att Hasse fortfarande var het efter fina insatser i landslaget några år innan. Han hade ett bra rykte, eller CV som man uttrycker det idag. Några år senare blev han mittback i Bajen. En idealisk position för denne hederlige urkraft från Östersund. Jag menar, att äger man så mycket aggressivitet och energi måste det vara lättare att ta bollen från motståndaren än att göra det där mjuka, följsamma och finmotoriska som det ibland anstår en forward.

Hans Eskilsson är en fin person som jag är glad att jag lärde känna. Åter till Expressen...

I väntan på journalisten som skulle intervjua oss började vi prata om hur det kommer sig att den där fjanten Olsson fick breda ut sig på Expressens sportsidor? Hur fan kan man skriva om musik, restauranger på Manhattan, nåt div V-lag i Skåne som ingen är intresserad av samt ett ständigt hyllande av nåt skramligt band från Malmö? Wilmer kryss hette de visst. Och det lilla som handlade om idrott var så konstigt skrivet att man inte fattade någonting. På sportsidorna ska det skrivas om fotboll! Om AIK, om oss... Fan!

Sen kom vi på det. Har man aldrig slagit en bredsida får man väl

hitta andra vägar att impa på. Det är så det måste vara. Fjant! Tönt!

Det är nu september 2012 och jag har för längesedan kapitulerat. Jag hade fel. Olsson hade rätt. Han var före sin tid. Bra gjort!

Jag struntar i om han kom på detta själv eller om han snodde det. Sättet att väva in annat än det vanliga, det normativa, det gängse i sporttexter var enastående och fullkomligt briljant.

Så, om jag blandar in lite av varje är det ingen tillfällighet. Det är hundra procent rip-off.

Fjanten på Expressen. Förlåt...

Dessutom är Wilmer X är ett bra band. Bingo där också.

Vårt samhälle är i ständig förändring. Ibland blir det bättre, på andra områden sämre. Sportjournalistiken däremot, där finns inga tecken på varken förändring eller förbättring trots ökade tekniska resurser och forum. Det är så ointressant och meningslöst att jag ibland skäms när jag hör intervjuer i radio och tv. Min uppfattning är att man underskattar tittarna och lyssnarna. Jag ska ge några exempel som handlar om fotboll.

Tänk att du som reporter har en hel dag på dig till förberedelser. Dina förutsättningar är givna. När det är direktsändning sticker du fram micken till en spelare och frågar: 1. Hur känns det? 2. Kan du berätta om matchen? 3. Vad tar du med dig?

Kan den reporten titta sig i spegeln på kvällen och säga att idag blev det bra! Jag gjorde mitt bästa i journalistisk anda. Jag gladde och berörde många människor. Nej. Jag tycker inte det !

Självklart måste en intervju innehålla öppna frågor men bättre kan ni väl va? Så nästa gång hoppas jag spelaren svarar följande på frågorna: 1. Hur känns det själv? 2. Kom du nu eller? 3. Väskan.

Min erfarenhet är att idrottskillar och tjejer är som regel intressanta och ibland jävligt roliga. Många har dessutom en stark personlighet som är väl värd att uppmärksammas. Men tyvärr så fegas det och för riktiga stjärnor så kryps det något fruktansvärt. Journalister är chanslösa att komma innanför garden på dessa i många fall mediatränade spelare. De parerar era floskler hur lätt som helst och kan förmodligen utan problem både sms:a och prata med publiken samtidigt.

Det behövs ett omtag, en nystart. Vi vill bli överraskade! Underhållna! Berörda! Att våga ha en åsikt som kanske inte delas. Kanske skava och säga emot lite för att hitta frekvensen som får spelaren att sända nåt nytt, nåt spännande. Nåt vi tidigare aldrig hört. Det behöver inte vara ett scoop, och det får inte bli plumpt eller buskis, och ska göras med mänsklig värme.

Det är lätt att kritisera utan att ha nåt att komma med så jag ska ge några exempel.

Vad befriande det skulle vara att höra en journalist säga så här istället till en spelare/tränare:

Jag tycker första halvlek är riktigt dålig. Vad är din uppfattning?

Eller: Din varning i 35:e såg väldigt onödig ut. Hur tänkte du där?

Eller: Varför fortsätter ni med det höga försvarsspelet när ni aldrig får tag i bollen på deras planhalva?

Eller: Ni ligger under med två noll trots stort bollinnehav. Förklara?

Eller: Ni leder och första halvlek är lika bra som förra matchen då ni förlorade. Vad talar för att det går bättre idag?

Eller: Ni har detta som yrke och tränar varje dag. Berätta för mig och tittarna hur det kan vara möjligt att skjuta bredvid öppet mål från fem meter?

Är journalisten påläst och kunnig vilket kan tyckas om man har detta som yrke kan det låta så här:

Era motståndare belastar höger sidan väldigt mycket. Vad gör ni åt det?

Eller: Erat mittfält är osynkat. Förhållandet i sidled ger motståndarna stora luckor och möjligheter i anfallsspelet. Hur ska ni lösa det?

Eller: Ni hade greppet första tjugo när ni sprang. Sista kvarten är ni stillastående. Varför springer ni inte?

Eller: Ni måste vinna den här matchen. Förklara för mig och tittarna varför ni inte anfaller?

Eller: Jag tycker ni förlorar det flesta närkamperna. Vad är din uppfattning?

Eller: Så här bra har ni inte spelat på hela säsongen. Var hittade ni den här formen?

Eller: Inför säsongen satsade klubben mycket pengar på spelarköp för att vinna serien. Ni har nu förlorat tre matcher i rad. Vad vill du säga till din ordförande som sitter på läktaren?

Ja, så här går det att hålla på hur länge som helst egentligen. Vill man veta nåt måste man fråga. 

Jag tror sportjournalister har mycket att lära av våra politiska reportrar. De har ett fruktansvärt svårt jobb att få hala och slipade politiker att säga nåt som avviker och är nytt. Ibland blir det tvärnit, ibland är det nära och när det lyckas så är det homerun! De är pålästa, intresserade och de kryper aldrig...

Vän av ordning kanske tycker att politikerna är ju folkvalda och ska ifrågasättas. Absolut! Men även yrkesmän inom idrotten tål adekvat granskning eftersom det ibland blir fel och misstag begås som kanske bör förklaras. Vi ska inte sätta dit nån. Vi ska inte hänga ut nån! Vi ska lyfta detta till en högre nivå! Både idrottsmännen och tittarna kommer att älska det!

Salve!

Januari 1977. Det är vindstilla, nio minusgrader och jag är 18 år. En provisorisk lampa lyser torftigt upp den lutande parkeringsplatsen bredvid Vallen som vintertid förvandlas till träningsplan. Mopedspår från förra veckans töväder har bildat mönster i gruset mellan två bandyburar.

Klockan är strax före sjutton och på planen väntar tjugosex div III spelare med skiftande talang. Några är runt tjugofem, andra strax över tjugo. Resten yngre. Ett tiotal lufsar runt i grupp och småskrattar. Tre nickar en boll mellan varandra och två förstaårsjuniorer skjuter straffar mot krysset. Övriga tänjer, gör bålrullningar och pratar.

Ur mörkret vid den gamla kvarnen kommer en okänd men efterlängtad gestalt. Han är klädd i en snygg svartgul Adidasoverall. Det är här och nu bara en minut innan den vackra och osannolika resan börjar. En historisk vattendelare. Som en ny tideräkning för oss och de fotbollsintresserade i staden.

Han stannar mitt på planen. Vi samlas lite blygt i en halvcirkel runt honom och han säger: "Jag heter Rolf Zetterlund. Ta varsin boll och häng på för nu kör vi !.

Vi tittar på varandra. Vi ler, vi tänker unisont: Absolut! Nu kör vi!

På hösten mosar vi Degerfors i kvalet till tvåan. Tre år senare är vi allsvenska medaljörer.

Januari 2012 fyllde denne mittfältskrigare av stål, fantastiske tränare och

omtänksamme människa 70! Grattis Roffe! Vi älskar dig!