Tillbaka i rampljuset

Ömsesidigt gillande

Bara för att du inte ska missledas av Annettes smeknamn och tro att det kopplas till missbruk får hon själv berätta bakgrunden:

• När jag var åtta år och började spela fotboll ville jag vara målvakt, tyckte det var roligast just då. Det som var häftigast var att stå i mål i kortbyxor, det hade jag sett på TV att alla målvakter hade - jag ville också ha shorts och inte stå i långbyxor. Men jag fick väldigt många och stora skrubbsår, för på den tiden spelade vi endast fotboll på grusplaner.

En match vägrade min tränare och lagledare att släppa ut mig på planen med shorts så de övertalade mig att stå i långbyxor. Jag blev väldigt arg och sur, när jag kom ut på planen ställde jag mig vid stolpen i målet. Och där stod jag, även om motståndarlaget anföll och gjorde mål …
Där och då gav de mig namnet ”Silen”, lite som skämt för att lätta upp stämningen. Det namnet har jag haft hela livet, både i skolan och på alla arbeten.

”Silen” fick inga mer chanser i målet, i stället satte ledarna henne så långt från försvaret de kunde, det vill säga i anfallet och där fick hon ha shorts och kunde göra massor av mål.

På den vägen fortsatte det – ”Silen” slutade med fotboll för fem år sedan när hon var 50!  Idag kallar hon sig för motionär som tränar fyra till fem gånger i veckan. Fotbollen har hon dock inte släppt, utan ser det mesta i fotbollsväg som visas på TV.

I diskussionen om att tävla och vinna har ”Silen” en tydlig hållning:

• För mig är den största frågan att det inte ska vara förbjudet för barn att ”vinna” matcher, om jag går till mig själv som ung/barn så älskade jag att vinna, det var därför jag spelade fotboll. Tror inte riktigt på konceptet att unga barn inte ska få vinna matcher, tror inte det handlar alltid om vad barnen känner eller tycker, det handlar oftast om tränare eller föräldrar. Mitt bästa råd är att alltid spela för att det är kul, oavsett högpresterande tränare och föräldrar, att alltid spela för att man själv vill och inte för föräldrarna. Jag blev aldrig olycklig av att förlora, som barn hade vi roligt ändå, däremot hjälpte det en att träna hårdare och ta i mer för man ville prestera bättre. Det är en bra aspekt att ta med sig i vanliga livet också - vill jag mer, får jag kämpa mer. 

En karriär som började vid åtta års ålder och slutade 42 år senare inrymmer många sköna minnen och ”Silen” har svårt att välja ett av alla lyckliga minnen, det står mellan att vinna Sankt Eriks-Cupen tre år i rad med Segeltorp eller SM-guld med Hammarby.                   Guldet med Hammarby 1985 innebar också att hon vann skytteligan med 19 mål. Dubbelt firande med andra ord.

”Silen” var under tiden i Djurgården känd för sitt målsinne, men också för att vara disträ. Hon glömde ofta sina fotbollsskor hemma, oftast till matcher. Tränaren Lennart ”Ljunkan” Ljungqvist fick ofta rota runt i hennes väska före avfärd till bortamatch.

Har det varit några uppoffringar under alla år, förutom träning och matcher?

• Nej, jag har inte offrat något alls för att kunna spela fotboll, båda mina barn kunde alltid vara med på både träningar och matcher, var det träningsläger hade jag alltid ett av barnen med, det var tack vare en stöttande make. ”Happy Wife happy Life” som det sägs. Jag blev glad och lycklig av att spela fotboll och träffa kompisar i laget flera dagar i veckan.

Fotboll och ”Silen” visar verkligen vad en ömsesidig kärlek innebär.