Vinnarkultur går inte alltid att köpas

Det är ofrånkomligt att sporten blivit betydligt mer förutsägbar. För bara 15 år sedan, när pengarna redan hade börjat ta över, spelade PSV, Porto, Monaco och Deportivo semifinal i Champions League inom loppet av två år. Jag har extremt svårt att se det hända i de nästkommande upplagorna av turneringen. Enstaka skrällar kan ta sig till kvartsfinal, men inte så mycket mer än så.

Detta kan tyckas deppigt, i alla fall om man inte är en supporter av någon av de cirka 15 "elitklubbarna". Loppet börjar dessutom gå. Erik Niva, med fler, kommenterar ofta det faktumet. Att vi närmar oss en stäng europeisk superliga. Den innehåller visserligen fler klubbar än många trodde för bara en handfull år sedan, men den är snart stängd. Är man inte innanför portarna när de stängs, så blir det svårt att någonsin ta sig in. 

Det finns dock en skillnad - toppklubbar emellan. Det är det här med vinnarkultur. Ett svårdefinierat begrepp, som är svårt att sätta fingret på. Framför allt är det svårt hur länge det är hållbart. Är Manchester United en vinnarklubb bara för de hade en manager som vann massor för fem år sedan? Förmodligen, men om de inte vinner varken Champions League eller ligan inom fem ytterligare år? 

Nästa steg är fortfarande komplext. Är Liverpool inte en vinnarklubb eftersom de inte bärgat en ligatitel på cirka 30 år? Det beror på vem du frågar, men en 15-åring skulle nog inte säga det. Spelare och managers kommer och går, men det finns saker som sitter i väggarna. Det är snarare tidsfrågan som skiljer folks åsikter åt.

Jag tycker dock att årets liga- och Champions League-spel, visar en sida av vinnarkultur på ett tydligt sätt. PSG har nu gått igenom ett antal managers sedan pengarna från Gulfen började ticka in. Många ligatitlar har spelats hem med förkrossande marginal, men framgångarna i Champions League lyser med sin frånvaro. Jag köper inte att det handlar om att de möter för dåligt motstånd i ligaspelet.

PSG har misslyckats. Och inte var det en slump att de dråpligt föll på stopptid mot ett skadedrabbat Manchester United, med haveriet mot Barcelona färskt i minnet. Det är ganska bisarrt att denna miljardklubb fortfarande inte nåt semifinal, i alla fall om vi utgår ifrån deras kvalité.

Det finns exempel i nästan alla ligor. Bayern Munchen ser ut att vinna Bundesliga, vilket absolut kan handla om att de har bäst och dyrast trupp. Glappet Dortmund skapade var dock rejält, och blev ändå uppätet på nolltid under vintern. Samma sak sker just nu i Premier League. Manchester City kan vara världens bästa fotbollslag, men att Pep Guardiola, mästaren av ligatitlar, äter in ett försprång på just Liverpool är givet. Manchester City lyckades vinna ligatitlar med både Roberto Mancini och Manuel Pellegrini, trots att båda sedan sparkades. 

Jag tycker om detta fenomen av två skäl. Det första på grund av att det sammanfattar storheten i lagsport på ett bra sätt. Det andra är att det bevarar tradition och att mest pengar (bara oftast) inte leder till omedelbar framgång.

/Marcus Lindén