Mittbacken från Borgå

Ja, jo – krasst så gör ju en spelare inget lag även om en enskild briljans kan vara det som gör att vågen slår över till hens fördel. Det något urvattnade citatet ”laget för jaget” bedrivs mest som en jargong för att skapa god stämning och i jante-Sverige vara ett bevis på att alla ska få vara med och ingen ska få vara bättre än någon annan.
 
Nej, det här ska inte handla om det. Men det ska handla om att man tar åt sig ett lag när man är som sårbarast och håller det närmast hjärtat likt en pacemaker.
 
Att Cristiano Ronaldo och Lionel Messi sporrat varandra till att hela tiden vilja bli bäst på planeten har gett en hel fotbollsvärld oförglömliga stunder med troféer, mål och guldbollar. Så försvann den förstnämnde till Italien och frågan är hur många av Real Madrids globala supportrar som följde med honom till Turin och Den gamla damen och lämnade den spanska huvudstaden åt historien.
 
Det fick mig att tänka på när vi på sommarloven cyklade de sju kilometerna till närmaste bebyggelse och fotbollsplan för att spendera dagarna på Munkebodavallen i Norsholm, två mål söder om Norrköping. Superstjärnorna fanns såklart där och då också. Ute i världen på de allra största arenorna. Men vi låtsade väldigt sällan att vi var Ronaldinho eller Zinedine Zidane.
 
Jag vill minnas att min bästa kompis gärna var Bruno Santos. Ni vet anfallaren som spenderade två omgångar i IFK Norrköping, blev skyttekung i Superettan och flyttade tillbaka till Brasilien 2013. Det var mycket IFK för honom då och jag som hellre vände blickarna mot lillebror Sylvia valde hellre att iklä mig rollen som Niclas Fredriksson eller Marcus Hansson.
 
Men det är klart. Då och då slank det in en Steven Gerrard bland sjumanna-målen på gräsplanen.
 
Det är lätt att dra sig till de tekniskt dansande, offensiva spelarna. De där som syns och gör det oväntade. De som varenda spotlight drar sig till. På andra sidan – med defensiva mittfältare, den gamla sortens vänsterbackar och försvarsgeneralerna vars enda uppgift är att få bollen ut ur eget straffområdet – har jag hämtat en spelare som i början av 2000-talet kom att bli en favorit och som sedan dess varit den enda fotbollsidol jag haft på riktigt.
 
En finsk mittback från Borgå: Sami Hyypiä.
 
Han har hunnit bli 45 nu men jag minns fortfarande hur jag memorerade in övergångssumman från nederländska Willem II. Vilken tioåring i dag skulle fastna för en långsam central försvarare utan någon egentlig uppspelsfot? Det är såklart skillnad på dagens fotbollspelade och de som härjade i högstaligorna för snart 20 år sedan, men där och då kunde jag på något sätt identifiera mig med honom. Han kom från ett grannland, han spelade i mitt favoritlag och han huserade på samma position som mig själv. Det behövdes inte mer än att den blonda kalufsen skulle etsa sig fast och stannar kvar där.
 
Det händer att jag letar upp Samis sista match på Anfield innan karriären tog honom till Leverkusen och Tyskland. Den ödmjuke finländaren i tårar och ansiktet i tröjan nedanför The Kop ger mig än i dag rysningar.
 
Jag vet inte hur mycket han har betytt för mitt eget fotbollsspelande. Men han är min första fotbollsidol och han är min enda fotbollsidol. Det var han då på sommarloven under mellanstadiet och det är han nu när det gått snart åtta år sedan han slutade spela.
 
För mig är han störst.
 
/ Jimmy Åkesson