Går det att förena fotboll och kultur i en tidning?

Det andra magasinet heter 11 Freunde (elva vänner). Magasinets sidor är sträva och tjocka och har en välkänd lukt, bilderna nog utvalda för att förmedla en sorts retro känsla. De långa och välskrivna reportagen som man hittar i
11 Freunde rör sig ofta bort från dagsaktuella händelser i Bundesliga, istället försöker de hitta udda och gömda fenomen inom fotbollens värld. I senaste numret hittar man exempelvis ett reportage om Gilbert Gress, den förste fransmannen att spela i Bundesliga (i VfB Stuttgart i slutet av 60-talet).
11 Freunde påminner i den mån om svenska Offside och Kicker blir en sorts blandning av Fotbollskanalen och GOAL.

Även om Kicker har sina förtjänster och ett renommé i fotbollsvärlden (första utgåvan kom ut redan på 20-talet) så är 11 Freunde helt klart den tidning som sticker ut mest. Det är imponerande att de har lyckats bevara sin inriktning och särart i så många år utan att behöva ta ett desperat kliv mot Kicker för att locka till sig fler läsare.

11 Freunde har, till skillnad från exempelvis Offside, den stora fördelen att ges ut på det språk i Europa som har flest modersmålstalare, nämligen tyska, och har därmed många fler potentiella läsare och prenumeranter. Det tyska magasinet finns till och med att köpa på Pressbyrån i Stockholms centralstation (jag har alltid undrat hur många fler än jag själv som faktiskt går dit och köper den). Tack vare den stora marknaden kan de fortsätta att satsa på sin inriktning och vidhålla sin höga kvalitet på samma sätt som Frankfurter Allgemeine Zeitung eller Süddeutsche Zeitung kan det i högre grad än DN eller SvD (SvD har exempelvis inte ens kvar en sportredaktion).  

Kritiker har kallat redaktionen på 11 Freunde för ”fotbollshipsters” som rör sig i gränslandet mellan nörderi och snobbism. Och visst ligger det en viss sanning i kritiken. Det krävs en del förkunskaper för att hänga med i texterna och ett särskilt, låt oss kalla det nördigt, kynne för att uppskatta dem.

Skillnaden mellan Kicker och 11 Freunde är i en mening densamma som den mellan boulevardpressen och de ”seriösa” kultursidorna. I en annan mening som skillnaden mellan daglig rapportering och historisk fördjupning. Båda har sina berättiganden, men i fotbollens värld möts 11 Freunde, d.v.s. fotbollens kultursida, ofta med misstänksamhet och skepsis.

I vissa sammanhang är det förståeligt. Pekoralet ligger nära till hands så fort kultursidorna ska börja skriva om fotboll, något som man alltid får se prov på när ett stort mästerskap nalkas. Hos författare, kulturjournalister och andra intellektuella som vanligtvis inte skriver om fotboll finns det inte sällan en övertro på den egna förmågan att tillföra något meningsfullt inom ämnet.

Fotboll är fotboll och kultur är kultur – aldrig mötas de två. Tyvärr kan det kännas så ibland. Är uppgiften att försöka kombinera de två för pretentiös? Eller har den möjligen inte utforskat tillräckligt och därmed inte hittat sitt rätta format ännu? Kanske är 11 Freunde trots allt det bästa exemplet just nu på att det går att luckra upp det stela förhållande mellan fotboll och kultur. Träffande nog beskriver de sin tidning som just ”Magazin für Fußballkultur”, magasin för fotbollskultur.

/Viking Peterson