Fotboll kan ju vara rätt kul ibland

En defensiv kontinuitet har blivit blågults signum efter den där snöpliga och trötta förlusten hemma mot Turkiet för två månader sedan. Därefter har Robin Olsen presenterat sig i både Serie A och Champions League och har varit en viktig del i att Janne Andersson och resten av landslaget som spelade gruppfinal mot Ryssland.
 
Det spelades om förstaplatsen som skulle ge en extra chans att nå EM och det spelades om avancemang till den högsta divisionen i Nations League. På spel stod också en hel del klirr i förbundets kassa.
 
Ju viktigare matcher desto mer engagemang. Jubel på Wembley efter Harry Kanes sena avgörande mot Kroatien. Eller målskillnadsaffärerna för Nederländerna och Schweiz. Sverige ville inte vara sämre inför de drygt 20 000 åskådarna på nationalarenan i Solna – ackompanjerade med regnbågsflaggor och en speaker som påminde alla om människors lika värde.
 
Det tog fyra minuter innan Artem Dzyuba kört över Kristoffer Olsson. En signifikativ duell mellan det tunga Ryssland och det snabba Sverige även om Andreas Granqvist gjorde sitt för att möta den ryska fysiken.
 
Sedan var det Sveriges halvlek. Sedan var det ett fantasifullt och kvickt hemmalag som klev ut och visade att man av de två lagen var det som ville mest. Ryssland skickade långt på Dzyuba, försökte sätta press men sjönk allt som oftast ner på rätt sida om bollen. Granqvist och Victor Nilsson Lindelöf flyttade boll framåt och öppnade upp för ett centralt mittfält där Jacob Johansson och Kristoffer Olsson kompletterade varandra på ett fint sätt.
 
Kollektivet? Jag tror ordet funnits med i vartenda stycke som skrivits om landslaget de senaste åren och nog ska det nämnas även i kväll. Om det inte var Martin Olsson som sprang offensivt var det hans efternamnsnamne som gjorde det defensivt. Att Sveriges två farligaste chanser signerades av mittbacksparet kanske inte var någon överraskning heller.
 
Det var helt enkelt roligt att se Sverige spela fotboll och det annars solida Ryssland hade problem med snabbheten i både fötter och boll.
 
Kristoffer Olsson blev ungdomsproffs i Arsenal, hamnade i Midtjylland, tog färjan över sundet och hittade tillbaka i AIK. Han kan Friends Arena och när Benoît Bastien blåst igång såg det ut som att det var vilken match som helst. Han var ständigt i rörelse och ville alltid ha boll. När han tappat innehavet två gånger om i farliga lägen? Upp med huvudet, våga och vinn mark i ett läge där det är väldigt lätt att ta det enkla och bekväma beslutet. Janne Andersson kommer att behöva fundera både en och två gånger extra när nästa landslagsmittfält ska plockas ut.
 
Ryssland verkade tröttna på den svenska och rättvisa dominansen men lyckades aldrig etablera varken spel eller målchanser och när Marcus Berg äntligen gjorde mål igen föll gästerna lika mycket som oket på värmlänningens axlar.
 
Visst kan det vända snabbt. När 2–0 blev 2–3 var Nations League ett nytt UEFA-påhitt som ingen riktigt ville ta på allvar. Nu stänger Sverige landslagsåret med en kvartsfinalplats i VM och ett antal kvalitativa insatser på den internationella världsscenen.
 
Janne Andersson och det där gänget har haft någonting på gång hela året, något som bubblat och något som varit intressant. Två starka insatser som avslutning och när bokslutet är skrivet är det i idel positivt bläck. Fan, fotboll kan ju vara rätt kul ibland.
 
/ Jimmy Åkesson