Bottenrekordet på Friends

Det spelas inte om några poäng och då roterade Janne Andersson i årets näst sista landskamp på Nationalarenan. Inte riktigt så mycket som det kunde men tillräckligt för att det åtminstone ska rycka till lite, lite i den blågula fotbollsjälen.
 
Med facit i hand så försvann den där optimismen ganska snabbt. Stämningen bland åhörarna var närmare en avgörande putt i British Open än en fotbollsmatch. Jag vet å andra sidan inte hur mycket det går att begära. Någonstans var det ändå en chans för de här spelarna att visa upp sig, lära sig hur det fungerar och både tro och hoppas på en plats i de två kommande matcherna i Nations League.
 
Annars såg det lite ut som det brukar göra i en träningslandskamp. Lite försiktigt, lite långsamt och en John Guidetti som blundade och vrålande fram nationalsången. Det krävdes ett rappt stolpskott av Marek Hamšík och en dansant överstegsfint av Andreas Granqvist för att väcka de närmast sörjande på läktarplats till liv. Slovakien, lett av en oklippt Martin Škrtel hade å andra sidan inga större problem att hålla reda på John Guidetti och Sebastian Andersson.
 
Försvarsmässigt gjorde Sverige det som Sverige är bra på. Offensivt blev det tafatt och isolerat.
 
Nog för att Slovakien kom till Solna med ett lag som andades A-lag men att promt hävda att Sverige ställde upp med en hel reservbetonad trupp är en sanning med modifikation. Jimmy Durmaz, Martin Olsson, Pontus Jansson, John Guidetti – spelare som inte är startspelare men som har tillräckligt med rutin för att kunna kliva fram när det behövs.
 
Så kom en pausvila och därefter hittade Sverige mer energi och när 0–0 blev 1–0 hittade hemmalaget lite mer lugn och lite mer kreativitet. Oscar Hiljemark tog tag i mittfältet och var delaktig i ledningsmålet. Med tre träningspoäng inom räckhåll och en matchbild som lockade till byten passade Janne Andersson på att ge nytt blod möjligheten till landslagsspel. Ett bolltapp på mittplan, en felplacerad målvakt och ett långskott senare hade Slovakien en kvittering och 1–1 kändes ungefär lika mycket lagom som hela kvällen.
 
Det går att hitta chanser och det går att hävda att både Sverige och Slovakien både kunde och borde vunnit den här matchen. 93 minuter som knappast lär gå till historien och att det ackompanjerades av en publiksiffra under 10 000 säger det mesta. Under tiden så rullade Zlatan Ibrahimovic LED-reklam och det är uppenbart att det är ohyggligt svårt att dra publik när produkten som säljs inte direkt är något att skryta om.
 
Okej, allting är såklart inte kolsvart och skit och trist och uppgivet. John Guidetti gjorde mål för första gången på två år, Pontus Jansson visade åter igen att han fungerade ihop med Andreas Granqvist och Emil Krafth konkurrerar fortsatt med Mikael Lustig på högerflanken. Kristoffer Olsson fick 90 minuter på sin hemmaarena och kanske finns det en anledning att Anderssons förband ville syna honom på nära håll. Det är en spelare som mycket väl kan komma att bli en del av landslaget i framtiden.
 
Allt det där är ju som vanligt spekulationer och när det ska börjas tävla igen så brukar det vara samma spelare som radar upp sig vid mittlinjen ändå. Kanske kan det trots allt ge lite huvudbry när Turkiet och Ryssland ska tas ann under årets sista månader.
 
I sammanhanget var det bara en fotbollsmatch. De svenska spelarna bar sorgeband runt den vänstra armen – ett sätt att hylla Labinot Harbuzi. Han kommer aldrig att spela fotboll igen, inte i den här världen, men jag hoppas att han underhåller dem där han är nu, vart det än är.
 
/ Jimmy Åkesson