Symboliska hemåtpass

Två, eller rättare sagt tre, situationer som i mångt och mycket symboliserar svårigheterna som Elfsborg respektive Östersund går igenom just nu.
 
Vi börjar med Elfsborg, där det första självmålet (Ishizakis fullkomliga felträff behöver vi inte tala om) säger allt om ett lagbygge som vill en sak, men ännu inte har kapaciteten, vanan eller formen att genomföra det.

Tränaren Jimmy Thelin är ny från Jönköping Södra. En duktig, passningsorienterad och offensiv tränare som under sin första allsvenska säsong med J-Södra gjorde något som på den tiden inte var helt vanligt. Han tog en nykomling och spelade en offensiv, underhållande, fotboll. Det var boll längst marken, det var spelskickligt, trevligt och nytänkande i en fotbollsnation där gnetande och hårt, kollektivt jobb varit signumen för de flesta newcomers med ambitionen att undvika nedflyttning.

Thelin blev snabbt populär, och när J-Södra föll ihop under klubbens tuffa andraår i serien så var det få ögonbryn som höjdes när Elfsborg knackade på dörren.
Ett lag som i sin storlek och tradition var ett naturligt nästa steg.
Ett lag vars genomsyrande filosofi var ett naturligt nästa steg.
Det skulle väl vara en match made in heaven?
 
Vi spolar fram bandet till nutid. Elfsborg, denna tidigare europaspelande titelaspirant, ligger på kvalplats med fem poäng efter åtta matcher. Underkänt, naturligtvis.
Och spelet? Det hackar. Försvaret? Det läcker.

Robert Gojani, en för övrigt utmärkt regista och bolldistributör, är ett fint nyförvärv. Men ett mittfältsförvärv som inledde premiäromgången som högerback som ersättning för icke-existerande förstärkningar i defensiv led. Man kan på ett sätt ändå tänka sig Thelins idé. Spelskicklighet och bolltrygghet på alla positioner. Ett lag som inte slår den långa, enkla, bollen utan väljer att bygga bakifrån och markburet.

Mot Häcken får Gojani bollen i eget straffområde. Får också, enligt egen utsago i halvtidsintervjun (som han för övrigt ska ha oerhörd cred för att han genomför efter ett självmål och ett rött kort under halvleken) solen i ögonen.

Slå långt. Slå högt. Slå säkert. Men det är inte Elfsborg. Det är inte den modell Thelin och hans stab vill införa. Gojani litar på sin målvakt, Stuhr Ellegaard. Slår hemåt. Mot eget mål. Men Ellegaard har tagit ny position för att bistå i just passningsspelet i eget straffområde. Årets bisarraste självmål är ett faktum. Den där passningen ska egentligen gå hem. Men det är väl när laget är i harmoni och börjar ta poängen de behöver. När det väl sker kommer Gojani sätta den där passningen.

Men där är inte Elfsborg, än.
 
Samtidigt som Jönköping klev upp till allsvenskan gjorde Östersund detsamma. Apropå frejdiga, fruktanslösa, idérika nykomlingar. Vad Östersund med tränaren Graham Potter åstadkommit behöver man inte upprepa, för den sagan har redan skrivits i så många former, kapitel och tonlägen.

Men under våren är det inte samma Östersund. Fouad Bachirou, spindeln i nätet, saknas och nye Tesfaldet Tekie har inte riktigt kunnat kliva in i de stora skorna än. Gabriel Somi som susar fram på ena kanten, han saknas med. Och spelet, självförtroendet och den totala avsaknaden av respekt och rädsla, den har också blivit som bortblåst.

I ett fungerande Östersund, i ett Östersund som överraskar hela fotbollsvärlden gång på gång, då tror jag att den där sidledspassningen från Noah Sonko Sundberg suttit perfekt på foten och att ÖFK efter några fler vågade passningar hade spelat sig ur AIK-pressen utan att förta sig.

Men där är inte Östersund, något mer.

För passningen gick förbi allt och alla förutom svartklädda AIK-spelare vid bortre stolpen. Och ett baklängesmål till skänks var ett faktum. Ännu en symbolisk och misslyckad hemåtpass. Det återstår att se om de missarna kan agera väckarklockor och batterier för Elfsborg och Östersund. För det finns ju så mycket mer att hämta.
Hos båda.

/Makoto Asahara