Supporterskapet som försvann

För första gången någonsin har jag sett framemot landslagssamlingarna mer än ligaspelet. Jag har varit mer taggad på en landskamp mot Luxemburg än ett Premier League-derby mot Everton.
 
Tidigare har lagets resultat påverkat mitt mående, men den tiden är förbi. Liverpool är mitt lag och det kommer alltid vara deras matcher jag gläds mest över att se. Men numera gör det ingenting om jag inte ser alla matcher. Det finns andra saker i livet som är så mycket viktigare än hur det går för ett fotbollslag.
 
Men, det räcker att publiken börjar sjunga för att känslorna ska komma tillbaka. Då sitter jag där och sjunger med, reser mig vid farligheter och jublar högt när Mo Salah gör 1-0.
 
När domaren blåser av kommer likgiltigheten igen. Det blåser kallt. En östanvind som går rakt in i märgen. Det tar flera timmar att ta sig ner till centrum igen. Är det det här som är att vara vuxen?
 
Det är ju lätt att tro att mitt sviktande intresse beror på de senaste årens brist på framgångar, men det är inte det. Jag kan inte identifiera mig med klubben längre. När Steven Gerrard ställde sina Predators på hyllan för ett par år sedan försvann mycket av det jag alltid tyckt så mycket om. Det lokala, dialekten och jävlar anammat.
 
Just jävlar anamma är det som istället gjort mig så fascinerad av det svenska landslaget. Att gå ut och hålla nollan över 180 minuter mot Italien går inte utan enorm kämpaglöd. Att kvalificera sig för VM från en grupp med Frankrike och Holland. Jag vet inte om jag någon gång varit lika imponerad av ett fotbollslag.
 
Nu laddar vi för lottningen, Ryssland och en fin sommar. Just arrangörslandet lovar jag återkomma till i mina texter längre fram men just nu kan vi väl få njuta och känna lite glädje.
 
/Joakim Forsell