Guldglimmer i Linköping

När Damallsvenskan inte längre är den solklara ettan och storklubbarna runt om Europa satsar på sina damlag är det också till varmare breddgrader och nya klubbar spelarna söker sig. När premiäromgången på Linköping Arena blåstes igång var det med en ny tränare och utan trion Stina Blackstenius, Pernille Harder och Fridolina Rolfö. Ett halvår senare och halva säsongen spelad hade dessutom Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson lämnat.
 
Vi kan prata hur mycket som helst om de som lämnat. Eller så kan vi prata om hur den nuvarande truppen förvaltat och fortsatt jobba med det som Martin Sjögren tagit fram. Kim Björkegren gjorde Linköping till sitt lag, implementerade ett nytt spelsätt och vann ett guld under sin första säsong som damallsvensk tränare.
 
Om det är stjärnor som lämnat så är det oslipade diamanter som trätt in. Bortsett från en landslagsmittfältare som hittade tillbaka.
 
Trots regerande mästarinnor så var både Rosengård och Eskilstuna favoriter att lyfta Prinsessan Victorias pokal. Linköping tackade för skuggan och seglade i lagom bris förbi dem båda i tabellen. Ett lagbygge? Det är precis så det känns. Med Claudia Neto skadad större delen av säsongen klev Norrköpingsbördige Emma Lennartsson in centralt. Yttermittfältaren blev spelfördelare och åtta starter 2016 har med två omgångar kvar blivit det dubbla. Anna Oscarsson bytte Stockholm mot Östgötaslätten och blev den naturliga ersättaren på ytterbackspositionen. Så längst fram, den som skulle dra det tyngsta lasset. Marija Banusic verkar efter tre klubbar på lika många år hittat rätt. Efter dubbla titlar i Chelsea och ett år i Eskilstuna så vittnar hon själv om en trygghet och ett självförtroende i laget. Det kan och kommer bli en otroligt viktig del inför både höstens Champions League-spel och nästa års upplaga av Damallsvenskan. Precis som Lina Hurtig som visade att hon klarade av bytet från degraderingskamp till guldrace. Allt det där toppat med två bra landskamper mot Kroatien och Ungern under hösten.
 
Att tjata om att motivation slår klass är både urvattnat och en lögn. Det Linköping som säkrade guldet på Ljungbergsplanen i Borlänge gjorde det på det sätt som behövdes där och då. Det räckte med en poäng mot ett vilt jagande Kvarsveden. Men precis som under större delen av den här säsongen så spelade gästerna lugnt och metodiskt och var en ramträff ifrån att plocka med sig alla tre pinnar i bagaget. Till det en ny nolla för Cajsa Andersson. En sista utpost som spelat samtliga minuter sedan förra säsongen. En målvakt som sällan får de stora orden men som likväl är en viktig mutter i maskineriet som gräver efter guld. Kanske är hon en talande del i det lag som borstade bort all försäljnings-noja, tänkte ”äh, vi kör” och spelade hem de 48 poäng som krävdes för att vinna.
 
Champagnen hälldes upp, guldhattarna togs fram och Linköpings FC hanterade flykten fjolårssäsongen på bästa sätt. Men vi ska inte prata om dem. Vi ska prata om dem som är mästarinnor i Damallsvenskan 2017. För det var aldrig några egentliga tveksamheter. Det är ju så det har sett ut.
 
/Jimmy Åkesson