Vad mer kan vi önska oss

Det blev ingen Saman Ghoddos i det svenska landslaget. Desto mer oväntat var att Östersundskollegan Ken Sema fanns med bland de namn Janne Andersson presenterade på sin Power Point. Att Andersson kan sina Peking-grabbar retar säkert upp supportrar till andra allsvenska lag – men det finns något kittlande i att han drar lite av ett wild card när de sista korten från leken ska läggas. Vill det sig väl så kommer Sverige att gå ut på 21, vinna gruppen och fira sin jackpot. Just så enkel är inte fotbollen. Just så tungt kommer Frankrike inte att falla.
 
Chansningar? Nä. I ett läge där en plats i ett världsmästerskap står på spel görs inga revolutionerande förändringar. Det är allt på vägen dit som ska vara grunderna för att det ska gå hela vägen. Genom Luxemburg. Genom Nederländerna. Två lika viktiga matcher. Äh, ni kan ju det där – ni vet förutsättningarna och vad som behöver göras.
 
Jag är övertygad om att spelarna också vet det. Nu är det upp till dem att faktiska praktisera det över två gånger 90 minuter fotboll. Till en början.
 
Att det i skrivande stund pratas om ett nytt publikrekord på nationalarenan i Solna vittnar om ett intresse som definitivt kan vara skillnaden mellan 0–0 och 1–0 när Hüseyin Göcek blåser för slutsignal på lördag kväll. Att gå händelserna i förväg, att peka på drömscenarier och försiktigt ögna mot en play off i november, är lika farligt som svårt. Någonstans finns det ändå en känsla att det här faktiskt kan gå vägen. Även om ett Luxemburg sprängfyllt med självförtroende kommer gör allt de kan för att sätta krokben för ytterligare en nation. Janne Anderssons ”Nu är nu. Då var då. Sen är sen”-mantra ekar lika mycket i katakomberna i Solna som de gjorde runt betongen i Norrköping 2015. Det behövs nu. Det behövdes då. Det behövs sen.
 
Kanske kan Luxemburgs heroiska försvarsinsats i Toulouse skicka varningstexter till Sverige. Det borde ha gjort det. Att underskatta ett motstånd nio månader innan ett mästerskap – i ett kval där man har en play off-plats i egna händer. Jodå. Visst finns risken även om det inte talas högt om den.
 
Hjärtat? Tre poäng hemma mot Luxemburg och ett kryss borta mot Nederländerna. Hjärnan? Tre poäng hemma mot Luxemburg och en blytung förlust borta mot Nederländerna.
 
De brukar ju sällan jobba ihop de där två komponenterna och hur cynisk jag än är så har känslan för det första alternativet knapp majoritet.
 
Ett första avgörande ska ske på tre dagar i två länder. Det som kan ligga till grund för en ny mästerskapssommar. Om jag vågar längta lite? Absolut. Egentligen – vad mer kan vi önska oss när året börjar närma sig sitt slut?
 
/ Jimmy Åkesson