När ett sifferrecept når sitt utgångsdatum

I IFK Norrköping blev 4-4-2 ett överraskande och publikfriande guldrecept i 2015 års allsvenska. Ett 4-4-2 som med boll förvandlades till ett 3-5-2 när en offensiv vänsterback, under den säsongen oftast Christopher Telo, gick framåt samtidigt som vänsteryttern, Arnor Traustason, bröt inåt i banan som en fri och kreativ spindel i nätet.

Framgången låg egentligen inte i att det var just Christopher Telo eller Arnor Traustason - utan snarare att deras spelstilar passade som handen i handsken för deras skräddarsydda positioner. Alla visste sin roll i laget, och alla kunde anpassa sig till de roller som fanns att välja på när det behövdes. 

Men likt andra allsvenska uppstickare så splittrades guldgänget så hastigt som året därpå. Tongivande spelare lämnade för nya äventyr utomlands. Samtidigt som till och med managern själv, Janne Andersson, lämnade efter ett hemligt möte på Biltemas parkering i Katrineholm. Nye managern Jens Gustafsson fick ta över ett gäng som behövde förstärkning för att fortsätta sin tid som ett allsvenskt topplag.

Förstärkningen togs också in - men idén och siffrorna från Jannes tid behölls. Även om spelarna som kom in var annorlunda i spelsättet än de som lämnat så fungerade det. Det var lite rakare, lite snabbare, lite mer ”Hawaii” ibland. Men fortfarande det frejdiga, passningssäkra IFK Norrköping som vunnit så många svenska fotbollshjärtan. Guldformationen överlevde det vägskälet med bravur.

Ett år senare har IFK gått förbi ännu ett vägskäl – dock ett ännu stökigare sådant. En motig sommar med ännu fler tapp och desto färre nytillskott har inneburit en helt annan situation. I skrivande stund har jag precis beskådat lagets andra match sedan man faktiskt tog steget och bytte siffror. 3-4-3 är ett nytt, oprövat, projekt. Mer anpassat till det material som idag finns att tillgå. 1–1 borta mot Kalmar säger varken bu eller bä om hur långt fram man har kommit med det. Men det kändes fräscht, lovande och värt att jobba vidare med.

Likväl får det mig att fundera vad som egentligen krävs för att våga bryta ett mönster som en gång i tiden var vägvinnande. Hur många förluster måste man rada upp? Hur många tongivande spelare måste man tappa? För IFK Norrköpings del var det på ett sätt oundvikligt att ta klivet och ändra, när man efter en tuff sommar plötsligt satt med en trupp som visat sig vara inkompatibel med den taktiska idé som fortfarande satt i väggarna. Den idé som tidigare istället suttit i ryggmärgen på den trupp som vistades i samma omklädningsrum två år tidigare. Den idé som var grundad på en formel som till slut, sommaren 2017, nådde sitt utgångsdatum.

Trots det krävs det mycket för att inse att receptet man hållit så kärt faktiskt har passerat bäst före, och för att ändra ett en gång vinnande koncept. Spelarförsäljningar som sådana räcker egentligen inte. Det krävs förluster, missnöje och något som åtminstone går att snudda vid en kris. Ju större framgång en formation har, desto mer tålamod finns det med sifferkombinationen som sådan.

I IFK Norrköping tappade man till slut tron på det flexibla 4-4-2 som för ett annat IFK i en annan tid varit en framgångsformel. Det i sig är kanske det viktigaste steget mot att faktiskt gå vidare mot en ny framtid och bygga en ny framgångsperiod. Eller ja, kanske ur ögonen på en lekman som undertecknad.
Trots allt har nog siffrorna som siffror större vikt för oss som analyserar dem utifrån än för de fotbollstränare som väljer dem. Det är ju trots allt bara en sifferlek det där med formationer.

/Makoto Asahara