Förmågan att vänta

Det är väldigt enkelt att se det på det sättet – att lägga ansvaret på spelaren snarare än förbundskaptenen för det land han inte väljer att representera. Ghoddos själv har sagt att det inte handlade om hans val utan om att det var Queiroz som tog ut honom. Att det inte var Janne Andersson som gjorde det. Visst har han rätt i det påståendet.
 
Hur de än gör och vilka de än tar ut så kommer det alltid att gastas missnöje från supportrar och bättre vetare. Kanske är det de senaste årens transfervirus som hittat sig in till nationerna också. Där lojaliteten inte betyder lika mycket längre. Diego Costa blev 2014 den som fick representera allt det där. Det var han som svek ett helt land – det var han som bytte bort den brasilianska flaggan mot det spanska passet. Ett svek som seleçãos supportrar inte kommer att glömma bort.
 
Saman Ghoddos debuterade för Sverige under januariturnén och nätade mot Slovakien under samma samling. Två matcher – ett mål. Ett facit som trots allt inte betyder speciellt mycket i en träningsturnering där bara ett fåtal, om ens någon, spelare är kvar när det börjar nalkas kvalmatcher till stora mästerskap.
 
Om han känner att Iran är ett bättre alternativ – om det helt enkelt ligger närmare till hands. Vem ska egentligen klandra en spelare som har chans att spela för ett landslag? Regeln om att en spelare är låst för en nation först vid en tävlingsmatch är en historia i sig. Men nu säger den att det är möjligt att byta landslag och då är det inte mycket annat än att vi måste förhålla oss till den.
 
När kortsiktigheten ställs mot långsiktigheten så är det oftast det sistnämnda som är det bättre av de två även om en del populistiska val lyser igenom lite väl mycket ibland. Om Sverige ansett att Ghoddos varit tillräckligt bra för ett svenskt landslag. Om de tyckt att Sead Haksabanovic varit mogen nog att ta en plats i truppen redan nu. Då kanske den chansen redan kommit. Två spelare som valt andra nationer men som besitter talang de kommer få utlopp för i andra färger.
 
Å ena sidan att ta chansen när den kommer tidigare någon annanstans. Å andra sidan att ha tålamod och vänta på sin chans. Ska en svensk landslagsstab plocka in spelare efter spelare och låsa dem till landslaget för att de hotar att lämna för en annan nation? Det är i så fall att lägga sig platt för krav ställda på grund av lathet och rädsla att inte vara tillräckligt bra. Det kommer inte ett landslag att göra.
 
Kanske kommer både Saman Ghoddos och Saed Haksabanovic bli förluster för Sverige. Där vi om några år sitter och grämer oss över att några andra nationer hann före. Eller så kommer några andra ta chansen när platserna öppnar upp sig. De som har tålamod och de som orkar vänta på sin tur för att representera en blågul nation. Och framförallt – de som vill.
 
/ Jimmy Åkesson