Lite nytt – men alldeles för mycket gammalt

Ut med Lisa Dahlkvist, bra. Hon är en bollvinnare, men inte mycket mer än så. Hon är helt enkelt för begränsad i övrigt. Lotta Schelin är inte med på grund av skadekänningar sägs det. En i sina bästa stunder fantastisk fotbollsspelare, men de där bästa stunderna har hon långt bakom sig. 

Det har även spelare som Nilla Fischer och Caroline Seger. Ändå får det, något oväntat i mina ögon, chansen här. Fegt, tycker jag. Det här är två spelare som inte alls är så kreativa som de har rykte om sig att vara. De är alldeles för stationära för den Gerhardsson-fotboll vi kom att lära känna i BK Häcken. 

Men kanske var det att hoppas på för mycket att han skulle ta med sig den fotbollen till landslaget? Kanske blir det trots allt mer av samma som vi sett under Marika Domanski-Lyfors, Thomas Dennerby och Pia Sundhage. Den utvecklingen har ju sannerligen inte lett blågult i rätt riktning. Kanske blir det mer av samma, men bara lite annorlunda?

Jag hyllade valet av Peter Gerhardsson som förbundskapten och självklart ska han få tid på sig. Men upptäcker man snart att det här är just det: bara mer av samma. Då gräver svensk damfotboll sin egen grav. Även om Marika Domanski-Lyfors själv gärna ville påstå att det handlar om att resultat kommer i cykler. Hallå, Marika. Det här är inte cykler, det är en tydlig trend där Sverige numer är helt oförmögna att föra fotbollsmatcher och flera nationer har gått om oss i utvecklingen. Man ska vara bra verklighetsfrånvänd för att hävda annat. 

Nu hoppas jag förstås att Peter Gerhardsson ser en möjlighet att använda dessa spelare i roller i ett spelsätt som helt har undgått oss andra. Han är en väldigt kompetent yrkesman och kan fotboll som få andra i vårt avlånga land. 

Men jag tvivlar. Flera av spelarna som får chansen återigen har varken speluppfattningen, farten eller kreativiteten att spela den fotboll som Peter Gerhardsson fick Häcken att orkestrera. Så det skaver en rädsla i mig att det inte är den fotbollen vi får se. Fast det är den fotbollen svensk dam- och flickfotboll skriker efter. Jag ser lag efter lag på flicksidan överge alla former av passningsorienterad fotboll, för att antingen satsa på rent tjongande (och hoppas på slumpen), individuella prestationer eller rena spelmönster. 

Många tar förstås efter A-landslaget och de flesta är ute efter att maximera resultaten här och nu. Här kan ju Peter Gerhardsson vara en nyckelfigur i att starta något nytt. Staka ut vägen för den utveckling vi så desperat behöver. 

Vågar han till exempel ge Kosovare Asllani fria tyglar i en kreativ roll som offensiv mittfältare? Får Marija Banusic chansen på riktigt? Vågar man lägga ansvar på Lina Hurtig, Tove Almqvist och Stina Blackstenius? 

Jag är nyfiken och spänd på det som komma skall. Men inte lika övertygad som innan att Gerhardsson blir den revolution jag hade hoppats. Det är lite mer skräckblandad förtjusning nu än tidigare. Men jag kan ändå inte låta bli att hoppas.

/Nils Montan-Lund